2011-03-06, 19:33
#13
Citat:
Ursprungligen postat av StoraBockenBruse
Till att börja med så tycker jag att denna tråd är på gränsen till felpostad. Jag vet inte om det är ett psykiskt problem eller om det kan vara en sjukdom.
Jag har aldrig haft några känslor för kompisar, familj, med/motsatta kön eller andra personer. Så länge jag kan minnas har jag intalat mig själv om att ni inte finns utan att ni bara är en dröm/ illusion. Därför har jag aldrig kunnat känna sorg eller glädje för andra personer, ni finns liksom inte. Senaste tiden så har jag börjat inse att ni kan finnas och finns ni inte så kan jag fortfarande få svar av er sk. illusioner. Det här har fått mig att må mycket dåligt under hela mitt liv. Jag ser andra människor i förhållanden, jag ser sorg och glädje men jag kan inte känna det själv i stor utsträckning.
Jag är nyfiken på hur det känns att tycka om någon. Den sorg/glädje som är på film, är det även så i verkligheten?
När man är kär är man då helt bunden till den andra personen och tänker man då bara på den personen hela tiden?
Om man har en bra relation till sin familj, uppskattar man då en trevlig middag med familjen?
tacksam för svar.
Jag har aldrig haft några känslor för kompisar, familj, med/motsatta kön eller andra personer. Så länge jag kan minnas har jag intalat mig själv om att ni inte finns utan att ni bara är en dröm/ illusion. Därför har jag aldrig kunnat känna sorg eller glädje för andra personer, ni finns liksom inte. Senaste tiden så har jag börjat inse att ni kan finnas och finns ni inte så kan jag fortfarande få svar av er sk. illusioner. Det här har fått mig att må mycket dåligt under hela mitt liv. Jag ser andra människor i förhållanden, jag ser sorg och glädje men jag kan inte känna det själv i stor utsträckning.
Jag är nyfiken på hur det känns att tycka om någon. Den sorg/glädje som är på film, är det även så i verkligheten?
När man är kär är man då helt bunden till den andra personen och tänker man då bara på den personen hela tiden?
Om man har en bra relation till sin familj, uppskattar man då en trevlig middag med familjen?
tacksam för svar.
jag har svårt för att "klicka" med människor, men tre eller fyra gånger så har jag verkligen fått respekt för en person, mestadels killkompisar.
det är inte kärlek utan respekt.
kan säga att jag inte respekterar någon i min släkt på det sättet.
att respektera någon är att man litar på personen, ser sig själv i personen.
jag blir glad och pigg/pratglad när jag träffar personen
