2011-03-04, 14:17
#1
Hej,
Tänkte dela med mig av min första tripprapport. Den är nog varken så välskriven eller intressant, men ville ändå dela med mig av den. Själva trippen ägde rum någon gång i somras.
Bakgrundsinfo:
Substans: 4-ho-met
Dos: ~40mg (ögonmåttat)
Kön: Man
Vikt: ~80kg
Längd: 185cm
Dagen D
Har ett tag planerat en andra tripp på 4-ho-met. Bestämt mig för intag på kvällen och ägnar dagen åt att städa och fixa till en bra setting. Efter att jag är färdig med städningen tar jag en promenad och nervositet blandat med förväntan och glädje gör att att jag går runt med ett dumt flin på mina läppar.
Intar uppskattningsvis runt 40mg 4-ho-met oralt, utblandat i vatten i ett shotglas, runt 20:30. Första gången var dosen runt 20mg och denna gång smakade det betydligt mer beskt och kemiskt. Det är andra gången jag provar på 4-ho-met och var därmed ganska lugn innan det började slå eftersom jag visste ungefär vilka effekter det skulle ha till en början. Efter ca 15-20 minuter kommer så de första effekterna. Ådringen i golvet börjar röra sig, krypa och förändras. Som ett fån börjar jag krypa runt på golvet och följa mönstren med händerna. Upplever en betydligt starkare bodyload denna gång. Mycket "buzz" och att röra sig är betydligt svårare än första gången. Tittar ut och ser de bekanta roterande geometriska mönstren på gräsmattor och träd som är så otroligt vackra, kan inte låta bli att skratta.
Tidsangivelserna är väldigt vaga då min tidsuppfattning på 4-ho-met är riktigt skev. Tid känns helt orelevant och icke-existerande. En timme kan kännas som en minut och vice versa. Så jag beskriver det i kronologisk ordning så gott det går. Precis som första gången börjar jag må riktigt illa och är spyfärdig under 15-20 minuter, men spyr inte och behåller lugnet, annars får jag lätt panikkänslor av spyfärdighet. Vet också sedan första gången att det går över ganska snabbt.
Känner ganska omgående att det är rejält annorlunda denna gång. Första gången handlade det mer om visuellt "pynt", den här gången var det betydligt djupare. Minns inte riktigt vad jag gör vid den här tiden, men är rejält rastlös och har svårt att bestämma mig för att göra något. Blir riktigt ointelligent på denna substans. Sitter framför datorn och pratar med en vän. Ställer mig på balkongen och tittar på molnen som precis som förra gången är riktigt vackra och uppradade i perfekta mönster. Jag upptäcker att jag kan ändra formationerna och formerna på molnen genom att andas djupa andetag. Detta är mycket fascinerande och jag står säkert en halvtimme och ägnar mig åt detta. Anar då och då ansikten som tar form och återigen ler jag som ett fån.
Fraktalerna/mönstren är betydligt mer framträdande nu och färger ordentligt förstärkta. Träden och gräset är otroligt gröna. Ser ungefär ut som att man dragit på massor av färgmättnad. Några bilar åker förbi på gatan utanför och långa motiontrails bildas efter baklyktorna. Allt är så otroligt vackert. Jag stänger ögonen och massor av CEV's framträder.
När det börjar mörkna känns det som att det är påväg att bli en negativ upplevlse. Hade innan funderat lite på om mörker skulle vara en negativ faktor och om jag borde tagit det tidigare på dagen. Mörkret är väldigt påträngande, det känns som att mitt synfältet dras ihop till en smal tunnel. Saker blir skeva och skrämmande. Lyckas dock resonera med mig själv trots mitt tillstånd och efter ett tag är mörket riktigt behagligt. Släcker ner alla lampor och ljus jag tänt, förutom ett på soffbordet. Har på Carbon Based Lifeform's senaste skiva: Interloper. Musiken får verkligen helt nya dimensioner. Jag lägger mig på soffan och blundar. Blir nästan bländad av alla CEV's. Svårt att beskriva dem, men starka färger, vackra mönster, spiraler och avancerade geometriska former.
Helt plötsligt när jag ligger där uppfylls jag av eufori och en känsla av omåttlig kärlek. Tycker mig förnimma något feminint, vackert. Vill inte påstå att "det" tar någon fysisk form, men ändå en förnimmelse. Beror säkerligen på att jag läst om liknande upplevelser innan, men likväl är det underbart. Uppfylls av en samhörighetskänsla på ett högre plan. Känslorna är så starka att jag börjar storgråta. Har aldrig upplevt något så vackert. Har aldrig mått så bra. Extas, eufori, obegränsad kärlek till "alltet". Det här så här det borde vara, det är såhär det är att verkligen vara vid liv, det här är första gången jag lever, så är känslan. Jag vill aldrig härifrån, vill stanna här i all evighet.
Har ingen koll på tiden, men detta tillstånd höll nog i sig cirka 30 minuter. Ville bara vara kvar där, men till slut tog det slut och jag kunde inte frammana känslorna eller förnimmelserna igen. Kände mig ändå lycklig och tacksam över att få ha upplevt detta. Är väldigt tagen och ligger kvar en stund och bara njuter. Efter detta påminner min vän mig om att jag skulle prova att duscha, vilket jag helt glömt av. Jag klär av mig och går in i den mörka badrummet. Enda ljuskällan är ett ensamt värmeljus på handfatet. Mörkret är underbart. Jag kommer på mig själv med att vara besviken på att det inte är några större visuella effekter här. Men det ändras snabbt när jag sätter på vattnet.
Sensationerna av vattnet var otroliga. Jag la mig snart ner i badkaret och njöt, fylld av vällust. Svårt att beskriva känslan riktigt. Upplevde att jag kunde känna varje vattendroppe. När jag blundande och sedan öppnade ögonen upplevde jag att kroppen spolades bort. Det var helt mörkt. "Brunnen" i badkaret var som ett svart hål. Det var dock inte skrämmande, utan kändes helt naturligt. Lite av en renande process på något sätt. Det var nog inte så starkt att det kändes hundra procent verkligt, utan mer som ett drömscenario som utspelades framför mig. Det var lite av en egodödupplevelse skulle jag tro. En känsla av att dö, sluta existera, som ändå var mycket behaglig. Allt svartnade, men jag accepterade det. Jag är inte rädd för döden, men rädd för smärta och dödsångest, något som inte alls existerade i detta.
Satte mig upp efter en stund. Framåtlutat i något av en meditationsställning. Höll ut händerna framför mig och tog emot vattnet. Här hade jag den andra, eller kanske tredje, riktigt kraftiga upplevelsen under trippen. När jag andades ut kändes det som att jag lämnade kroppen. Mitt medvetande/själ, vad man nu vill kalla det. Kroppen kändes som ett smärtsamt fängelse och jag ville bara ut. Det är något jag upplever lite av i normalt tillstånd också, dvs. att kroppen känns som ett smärtsamt fängelse, men här var det något otroligt mycket starkare. Jag blundade och såg något som kan liknas vid ett maskhål. Åtminstone formen av ett visualiserat maskhål, dvs. en tub åtdragen på mitten. Jag ville igenom det och sträckte upp en arm. Fick en känsla av att jag kunde ta på något på andra sidan. Min kropp på ena sidan, mitt medvetande längst ut som en förlängd arm och jag kunde precis komma åt andra sidan. Känslan av att där existerade ingen smärta, bara lugn, sinnesfrid och tomhet. Något av ett nirvana där ingen smärta existerade. Detta kan mycket väl vara en visualisering av mina känslor då jag tidvis mått så dåligt att jag velat dö.
Efter uppskattningsvis en halvtimme steg jag så upp och torkade mig. Att kliva ut ur badrummet, naken och möta den svalkande luften var lite av en känsla av pånyttfödelse. Vad jag efter detta minns jag inte riktigt. Vet att jag ligger på soffan en stund till. Trippen börjar gå mot sitt slut. Sätter mig återigen vid datorn en stund, men får känslan av att det är att slösa bort värdefull tripptid. Saker och ting börjar så smått återgå mot det normala, afterglowen börjar ta vid. Klär på mig, laddar telefonen med Carbon Based Lifeforms och ger mig ut i den underbara sommarnatten. Klockan är ungefär 00:30. Sätter mig under ett träd ute på ett stort gräsområde njuter. Vällusten är påtaglig. Musiken vacker och avslappnande. Sitter nog uppemot en timme här och bara tittar på stjärnorna med en känsla av förundran, ödmjukhet och glädje.
När jag kommer in igen försöker jag hålla kvar känslorna. Sätter på filmen "Baraka", men nu börjar jag må dåligt fysiskt. Är lite orolig för AT:n som förra gången höll i sig en vecka med illamående och kroppsliga symptom som var så kraftiga att jag knappt kunde ta mig ur sängen på flera dagar. Det är också mycket svårt att somna då hjärtat rusar och slår hårt och tungt. Har under många år av depression utvecklat en mycket hög autonom känslighet och alla kroppsliga symptom känns ohyggligt tydligt. Tar 40mg diazepam och somnar framåt 4-tiden.
På det hela taget en mycket positiv upplevelse, rejält mycket djupare än första gången. Känner mig i efterhand mycket tacksam och glad över vad jag fick uppleva.
Tänkte dela med mig av min första tripprapport. Den är nog varken så välskriven eller intressant, men ville ändå dela med mig av den. Själva trippen ägde rum någon gång i somras.
Bakgrundsinfo:
Substans: 4-ho-met
Dos: ~40mg (ögonmåttat)
Kön: Man
Vikt: ~80kg
Längd: 185cm
Dagen D
Har ett tag planerat en andra tripp på 4-ho-met. Bestämt mig för intag på kvällen och ägnar dagen åt att städa och fixa till en bra setting. Efter att jag är färdig med städningen tar jag en promenad och nervositet blandat med förväntan och glädje gör att att jag går runt med ett dumt flin på mina läppar.
Intar uppskattningsvis runt 40mg 4-ho-met oralt, utblandat i vatten i ett shotglas, runt 20:30. Första gången var dosen runt 20mg och denna gång smakade det betydligt mer beskt och kemiskt. Det är andra gången jag provar på 4-ho-met och var därmed ganska lugn innan det började slå eftersom jag visste ungefär vilka effekter det skulle ha till en början. Efter ca 15-20 minuter kommer så de första effekterna. Ådringen i golvet börjar röra sig, krypa och förändras. Som ett fån börjar jag krypa runt på golvet och följa mönstren med händerna. Upplever en betydligt starkare bodyload denna gång. Mycket "buzz" och att röra sig är betydligt svårare än första gången. Tittar ut och ser de bekanta roterande geometriska mönstren på gräsmattor och träd som är så otroligt vackra, kan inte låta bli att skratta.
Tidsangivelserna är väldigt vaga då min tidsuppfattning på 4-ho-met är riktigt skev. Tid känns helt orelevant och icke-existerande. En timme kan kännas som en minut och vice versa. Så jag beskriver det i kronologisk ordning så gott det går. Precis som första gången börjar jag må riktigt illa och är spyfärdig under 15-20 minuter, men spyr inte och behåller lugnet, annars får jag lätt panikkänslor av spyfärdighet. Vet också sedan första gången att det går över ganska snabbt.
Känner ganska omgående att det är rejält annorlunda denna gång. Första gången handlade det mer om visuellt "pynt", den här gången var det betydligt djupare. Minns inte riktigt vad jag gör vid den här tiden, men är rejält rastlös och har svårt att bestämma mig för att göra något. Blir riktigt ointelligent på denna substans. Sitter framför datorn och pratar med en vän. Ställer mig på balkongen och tittar på molnen som precis som förra gången är riktigt vackra och uppradade i perfekta mönster. Jag upptäcker att jag kan ändra formationerna och formerna på molnen genom att andas djupa andetag. Detta är mycket fascinerande och jag står säkert en halvtimme och ägnar mig åt detta. Anar då och då ansikten som tar form och återigen ler jag som ett fån.
Fraktalerna/mönstren är betydligt mer framträdande nu och färger ordentligt förstärkta. Träden och gräset är otroligt gröna. Ser ungefär ut som att man dragit på massor av färgmättnad. Några bilar åker förbi på gatan utanför och långa motiontrails bildas efter baklyktorna. Allt är så otroligt vackert. Jag stänger ögonen och massor av CEV's framträder.
När det börjar mörkna känns det som att det är påväg att bli en negativ upplevlse. Hade innan funderat lite på om mörker skulle vara en negativ faktor och om jag borde tagit det tidigare på dagen. Mörkret är väldigt påträngande, det känns som att mitt synfältet dras ihop till en smal tunnel. Saker blir skeva och skrämmande. Lyckas dock resonera med mig själv trots mitt tillstånd och efter ett tag är mörket riktigt behagligt. Släcker ner alla lampor och ljus jag tänt, förutom ett på soffbordet. Har på Carbon Based Lifeform's senaste skiva: Interloper. Musiken får verkligen helt nya dimensioner. Jag lägger mig på soffan och blundar. Blir nästan bländad av alla CEV's. Svårt att beskriva dem, men starka färger, vackra mönster, spiraler och avancerade geometriska former.
Helt plötsligt när jag ligger där uppfylls jag av eufori och en känsla av omåttlig kärlek. Tycker mig förnimma något feminint, vackert. Vill inte påstå att "det" tar någon fysisk form, men ändå en förnimmelse. Beror säkerligen på att jag läst om liknande upplevelser innan, men likväl är det underbart. Uppfylls av en samhörighetskänsla på ett högre plan. Känslorna är så starka att jag börjar storgråta. Har aldrig upplevt något så vackert. Har aldrig mått så bra. Extas, eufori, obegränsad kärlek till "alltet". Det här så här det borde vara, det är såhär det är att verkligen vara vid liv, det här är första gången jag lever, så är känslan. Jag vill aldrig härifrån, vill stanna här i all evighet.
Har ingen koll på tiden, men detta tillstånd höll nog i sig cirka 30 minuter. Ville bara vara kvar där, men till slut tog det slut och jag kunde inte frammana känslorna eller förnimmelserna igen. Kände mig ändå lycklig och tacksam över att få ha upplevt detta. Är väldigt tagen och ligger kvar en stund och bara njuter. Efter detta påminner min vän mig om att jag skulle prova att duscha, vilket jag helt glömt av. Jag klär av mig och går in i den mörka badrummet. Enda ljuskällan är ett ensamt värmeljus på handfatet. Mörkret är underbart. Jag kommer på mig själv med att vara besviken på att det inte är några större visuella effekter här. Men det ändras snabbt när jag sätter på vattnet.
Sensationerna av vattnet var otroliga. Jag la mig snart ner i badkaret och njöt, fylld av vällust. Svårt att beskriva känslan riktigt. Upplevde att jag kunde känna varje vattendroppe. När jag blundande och sedan öppnade ögonen upplevde jag att kroppen spolades bort. Det var helt mörkt. "Brunnen" i badkaret var som ett svart hål. Det var dock inte skrämmande, utan kändes helt naturligt. Lite av en renande process på något sätt. Det var nog inte så starkt att det kändes hundra procent verkligt, utan mer som ett drömscenario som utspelades framför mig. Det var lite av en egodödupplevelse skulle jag tro. En känsla av att dö, sluta existera, som ändå var mycket behaglig. Allt svartnade, men jag accepterade det. Jag är inte rädd för döden, men rädd för smärta och dödsångest, något som inte alls existerade i detta.
Satte mig upp efter en stund. Framåtlutat i något av en meditationsställning. Höll ut händerna framför mig och tog emot vattnet. Här hade jag den andra, eller kanske tredje, riktigt kraftiga upplevelsen under trippen. När jag andades ut kändes det som att jag lämnade kroppen. Mitt medvetande/själ, vad man nu vill kalla det. Kroppen kändes som ett smärtsamt fängelse och jag ville bara ut. Det är något jag upplever lite av i normalt tillstånd också, dvs. att kroppen känns som ett smärtsamt fängelse, men här var det något otroligt mycket starkare. Jag blundade och såg något som kan liknas vid ett maskhål. Åtminstone formen av ett visualiserat maskhål, dvs. en tub åtdragen på mitten. Jag ville igenom det och sträckte upp en arm. Fick en känsla av att jag kunde ta på något på andra sidan. Min kropp på ena sidan, mitt medvetande längst ut som en förlängd arm och jag kunde precis komma åt andra sidan. Känslan av att där existerade ingen smärta, bara lugn, sinnesfrid och tomhet. Något av ett nirvana där ingen smärta existerade. Detta kan mycket väl vara en visualisering av mina känslor då jag tidvis mått så dåligt att jag velat dö.
Efter uppskattningsvis en halvtimme steg jag så upp och torkade mig. Att kliva ut ur badrummet, naken och möta den svalkande luften var lite av en känsla av pånyttfödelse. Vad jag efter detta minns jag inte riktigt. Vet att jag ligger på soffan en stund till. Trippen börjar gå mot sitt slut. Sätter mig återigen vid datorn en stund, men får känslan av att det är att slösa bort värdefull tripptid. Saker och ting börjar så smått återgå mot det normala, afterglowen börjar ta vid. Klär på mig, laddar telefonen med Carbon Based Lifeforms och ger mig ut i den underbara sommarnatten. Klockan är ungefär 00:30. Sätter mig under ett träd ute på ett stort gräsområde njuter. Vällusten är påtaglig. Musiken vacker och avslappnande. Sitter nog uppemot en timme här och bara tittar på stjärnorna med en känsla av förundran, ödmjukhet och glädje.
När jag kommer in igen försöker jag hålla kvar känslorna. Sätter på filmen "Baraka", men nu börjar jag må dåligt fysiskt. Är lite orolig för AT:n som förra gången höll i sig en vecka med illamående och kroppsliga symptom som var så kraftiga att jag knappt kunde ta mig ur sängen på flera dagar. Det är också mycket svårt att somna då hjärtat rusar och slår hårt och tungt. Har under många år av depression utvecklat en mycket hög autonom känslighet och alla kroppsliga symptom känns ohyggligt tydligt. Tar 40mg diazepam och somnar framåt 4-tiden.
På det hela taget en mycket positiv upplevelse, rejält mycket djupare än första gången. Känner mig i efterhand mycket tacksam och glad över vad jag fick uppleva.
