Ser ni läkare ner på vissa människor? Dåligt bemötande...

Efter påtryckningar av släktingar och flashbackare åkte jag in på jour idag pga. att jag inte känner att jag får tillräckligt med luft (fast det är inte så att jag svimmar vilket jag gjorde i januari då jag hade samma problem), har svårt att svälja och blir hes lätt, någon gång har jag nästan tappat rösten. Det hela började för ett par, tre dagar sedan.
Eftersom jag blev riktigt dålig förra gången (svimningar, kräkningar) så ringde jag sjukvårdsupplysningen och sköterskan jag talade med sa att det lät som förstorad sköldkörtel (nämnde självklart att jag har autoimmun hypotyreos). Jag skulle genast beställa tid hos vårdcentralen och om jag fick mer svårt att andas skulle jag självklart in akut eller på jour. Hon var förövrigt riktigt trevlig.

Sagt och gjort. Jag kände mig lite bättre igår, men nu under eftermiddagen blev jag dålig igen; fick svårt att andas, mådde illa och det svartnade för ögonen när jag var på toaletten. Kände mig också rejält febrig, men eftersom jag kollat tempen andra gånger var jag tämligen säker på att jag inte hade feber.
Tack och lov fick min pappa låna bilen av en bekant så vi åkte till sjukhuset. Mottagningssköterskan var trevlig. Jag berättade att jag hade hypotyreos, att jag talat med sjukvårdsrådgivningen och vilka symtom jag hade. Hon tog tempen som självfallet var normal. Eller egentligen en halv grad högre än vad det normalt är på kvällarna, men feber räknar jag från och med en grads höjning.

Fick sitta i ett rum. Efter ett tag kommer en läkare in. Ser direkt att hon är otrevlig: själslösa ögon och slapp handskakning. Hon kollade i varje fall om jag var svullen i halsen men sa varken bu eller bä så jag får anta att jag inte var det. Sedan kollade hon i öronen av någon anledning. Jag hade trånga hörselgångar, annars var allt bra där.
Sedan blir hon mer och mer otrevlig. Frågar varför jag äter Levaxin, vilket självklart är för sköldkörteln.
Är jag helt säker på att jag har hypotyreos eller är jag en sån där tjock människa som äter Levaxin för att gå ner i vikt trots matfrosserier?
Motionerar jag verkligen (jag är dagmatte åt en hund)?
Är jag helt säker på att promenaderna är totalt 1,5 timme om dagen?
Har jag verkligen hunden varje vardag?
Äter jag verkligen inte kaffebröd varje dag?
Nähä, men då måste jag ju hälla grädde över varje måltid?
Har man väl fått en "välinställd dos" (ska egentligen under 1 på TSH eftersom jag har autoimmun hypo) kan TSH absolut inte stiga. Jag kunde absolut inte ha fått en ökning av autokroppar. Nänä, jag är frisk som en kärna (hon tog inte ens några prover eller blodtryck eller någonting!).
Det kunde finnas bakomliggande faktorer som gör att jag inte mår bra på Levaxin (jag är förvånad över att hon erkände detta) men det var absolut inte någonting som borde kollas upp.

Sista orden hon sa var fanimej droppen. Jag ska återge det så exakt jag kan:
"Det är ju såhär va att ni med sköldkörtelproblem, ni skyller allt på det! Det är så mycket gnäll från er. Är ni förkylda är det sköldkörteln. Är ni deprimerade är det sköldkörteln. Det är absolut inget medicinskt fel på er så upplever ni att ni inte mår bra på Levaxin så borde ni kontakta psykiatrin. Har man väl fått Levaxin så behöver man inte ta några fler prover på TSH och sånt resten av livet. Det kan inte förvärras. Jag tycker att du gör så att du ringer psykiatrin och ber om att få träffa någon så kanske du kan få medicin mot det här."

Går det att anmäla kärringen? Vad jag vet så har hon ju inte begått något brott, men får man verkligen kränka sina patienter så här? Jag tog riktigt illa vid mig, men jag blev snarare arg än ledsen.

Hur många med hypotyreos har gått och mått dåligt i flera år innan det kommer fram att de har B12-brist, kortisolbrist, celiaki eller andra autoimmuna sjukdomar som stört upptaget av Levaxin och gjort att man mått sämre än man borde ha gjort?
Jag är medlem på ett forum för folk med sköldkörtelproblem (både över- och underfunktion samt struma) och ni kan inte ana hur många människor som skriver om att de har mått piss i tiotals år innan någon läkare faktiskt tog relevanta prover (inte bara TSH som de flesta gör), ultraljud eller biopsi och upptäcker bakomliggande störningar i sköldkörteln eller andra organ.

Det känns som om luften gick ur mig nu. Är det ens någon idé att fortsätta kämpa för att bli riktigt utredd, eller är det bara att bita i det sura äpplet och inse att jag kommer få spendera resten av livet som en halvdöd, överviktig zombie? Och vad gör jag om jag får så svåra andningssvårigheter att jag tuppar av igen? In på akuten? Men är det någon idé när ingen vill ta i mig med tång ens?

(Visst fan ska det ingå en kurs i empati och patientbemötande på läkarlinjen? Varför släpper de in folk som uppenbarligen inte har någon som helst passion för att hjälpa andra? Jag tycker att de borde kräva psykiatrisk utvärdering av alla som ska jobba med människor på ett eller annat sätt...)

Du sade inte åt henne?

Jag har haft liknande erfarenheter, men då drygade jag mig bara tillbaka till läkaren. Visserligen var hon inte lika extrem som din, men likväl en sån där tramsande jävel som behandlar folk som särskoleelever.

Nej, jag gjorde ju inte det...
Var kallsvettig som jag vet inte vad och så yr att jag trodde att jag skulle falla ihop när som helst, så jag ville bara ut därifrån. Är inte så bra på att stå på mig heller, tyvärr.

Usch vilket katastrof möte.
Vad var det för jour? Jouren är främst till för att säkra så du överlever några dagar. Inte utreda. Snälla boka tid till ett vanligt besök och försök få rekommendation på en normal läkare. Jag ber om ursäkt för att läkaren förnedrade dig och inte klarade av att hänvisa till lösningen. Du behöver verkligen en regelbunden normal kontakt med en trevlig, erfaren, lite äldre allmänläkare.

Tur att det finns trevliga människor som dig, Mindfulpilot.
Jag har redan ett vårdcentralsbesök inbokat på måndag, hos en ny läkare jag aldrig träffat förut. Får hoppas att det går bra.
Anledningen att jag åkte in på jour var för att jag blev kraftigt sämre. Hade som sagt känt av det här med tryck runt halsen och andningssvårigheter tidigare, i januari. Och då gick det fort när jag väl börjat bli sämre vilket ledde till att jag till slut inte kunde komma upp ur sängen, svimmade ett par gånger och kräktes två, tre gånger och kände verkligen att jag hade (?) syrebrist. Om du "stryper" dig själv med handen runt halsen - inte så mycket att du tuppar av så klart - så är det exakt så jag känner mig. Den värsta dagen under förra perioden med vad-det-nu-är var jag helt säker på att jag inte skulle överleva morgondagen, så hemskt kändes det. Det är därför jag ville in på jour för säkerhets skull. Min pappa var jättenojig också.

I värsta fall får jag spara ihop pengar till ett besök hos en privatläkare. Jag har fått lite tips om bra läkare, tyvärr verkar det inte finnas någon i mitt län. Men så har vi ju fått "hedersomnämnandet" "Sveriges sämsta landsting" också. Har även haft äran att gå på "Sveriges sämsta vårdcentral". Jag kanske har haft otur helt enkelt.
Men som sagt; skulle jag få möjligheten söker jag nog mig till ett annat län trots att man får betala prover och behandling själv. Vad är väl några tusen kronor om man lyckas känna sig levande igen?

idioter finns överallt, så även inom läkarkåren. om man är i den olyckliga situationen att man måste ha med sjukvården att göra så gäller det att inte glömma, att om man får dåligt bemötande av en läkare kan man ta sitt pick och pack och dra till nästa (förutsatt att man inte bor i glesbygden, för då är det kört). det är lätt hänt att bli nedslagen av dåliga erfarenheter med läkare pga den bisarra maktdynamiken mellan läkare och patient (där läkaren per definition sitter med alla de rätta svaren och du som patient betalar för att få del av dem).

låt dig inte slås ner av detta. det finns vettiga läkare också.

Jag bor i en mindre stad, så det kanske räknas som glesbyg?
Har i alla fall avverkat alla läkare på tre olika vårdcentraler, samt två jourläkare och en akutläkare. Två av dessa (en jourläkare och en akutläkare) var jättebra och gjorde mig frisk igen. Vad gäller de andra har tre varit rent ut sagt elaka (läkaren ovan är medräknad) och resten har antagligen varit okunniga men trevliga eller ganska kunniga och trevliga men totalt ointresserade.

Det finns så klart trevliga läkare - men var är de? Det finns säkert personer som blir läkare för att de vill hjälpa folk (jag har en jättebra tandläkare btw) men majoriteten (av de jag träffat) verkar vara pengatörstande gamar!
Hade det inte varit för att jag inte vågar läsa fysik A+B (är jättedålig på fysik) hade jag funderat på läkarlinjen faktiskt, eftersom jag tycker om problemlösning, anatomi och att hjälpa människor. Fast då skulle jag nog vilja jobba inom primärvården och försöka slussa folk rätt så gott det går.

Kan det vara Västernorrland? Däremot kan jag inte lista ut vilken vårdcentral det är. Du behöver inte svara på det. Hoppas det löser sig för dig.

Nej, det är Dalarna. Men det här året det kanske är Västernorrland som fått äran av utmärkelsen?
Det verkar som om vården generellt är bättre i större städer. Antagligen därför att det finns fler vårdcentraler att välja mellan. De måste ju vara trevliga och kunniga för att kunna konkurera med alla andra.

Jag vill faktiskt utfärda en varning för de där forumen, för det ÄR ett enormt gnällande och offermentalitet så det räcker och blir över. Många individer som på fullt allvar lider av paranoia etc. Det florerar "vetenskapliga studer" utförda av kvacksalvare som viftas med i ett enda syfte, att styrka personens subjektiva upplevelse. Osv osv

Sen är en del av konsekvensen med just ämnesomsättningsrubbningar att de defacto kan ge psykiska problem. Därför bör man som drabbad inte vara så snabb på att stänga den dörren.

Ett lidande är inte mindre för att det är psykiskt, snarare tvärt om.

Det relevanta är rätt vård, oavsett om det sker psykiatriskt eller medicinskt eller hur 17 det går till.


Nog om det, i övrigt var tanten en idiot, självklart. Ring klinikchefen imorgon och berätta om ert möte.

Jag tycker du ska kontakta avdelningschefen direkt imorgon och klaga. Beskriv precis hur hon bemötte dig, och hur kränkt du blev.
Så kanske läkaren efter en tillsägelse tänker efter lite mer nästa gång, och någon annan slipper samma behandling.

Otroligt oprofessionellt att bemöta en patient på det sättet.

Klockrent inlägg Bellen!

Jag instämmer därtill i att handläggandet i detta fall var bedrövligt.