Känns livet värdefullt?

Såg precis filmen ”Medicine Man” från 1992, där Sean Connery och Lorraine Bracco är i Braziliens djungel och letar efter ett botemedel mot cancer tillsammans med indianerna. (Helt OK film.) I slutet säger Bracco nåt i stil med att ”Här känns livet så mycket mer värdefullt” och talar då om att vara där i djungeln.
Detta fick mej att fundera; när känns livet värdefullt, ärligt talat? Visst, man har sina ögonblick då man verkligen är här och nu och känner att – ahhh, allt är perfekt precis som det är, men väldigt ofta så känns det mer som att den där värdefullheten finns någon annanstans - bara man levde ett vettigare liv på en annan plats, så...
Det borde ju vara en god måttstock tänker jag; när man känner att livet är värdefullt så är man på rätt väg. När man känner att man är där man borde vara, gör det som man är menad till. Eller är det snarare så att man borde bli bättre på att vara nöjd, att acceptera sina givna förutsättningar? Att kunna se på sitt liv som det faktiskt är just nu och säga: "såhär är det – och livet känns värdefullt", och verkligen mena det.

OK, med detta som bakgrund kanske jag kan koka ner det till nån slags frågeställning:
Känns livet värdefullt? Om inte, vad tror du vore det bästa sättet att nå dithän på?

Kommer du någonsin veta till 100% att något du säger är 100% sant. Du kan säga; Den här mackan är inte rostad. Men hur -vet- du att den inte är rostad? Eller vad skulle du göra om en annan person helt plötsligt kom och sa att den var rostad för honom? Du kan säga till dig själv -såhär är det, och livet är värdefullt-. Antingen så väljer du att tro på det, eller så väljer du att inte tro på det.

Någonting som Vetnskap och Religion har gemensamt är att de båda faktiskt inte kan bevisa någonting oavsett hur många bevis de har. De båda kan bara tro. Och precis som vetenskapsmännen väljer att tro på sin vetenskap, och de troende att tro på sin tro. Så välljer du om du vill tro på det du säger eller inte.

För många så uppfattas säkert livet värt att leva när dem känner något form av rus/upplevelse (resor, kärlek och givetvis droger för en del). Men jag tror ärligt talat, att de flesta känner livet värt att leva när de letar efter någon/något. Att de ständigt är i jakt på något/någon (ting och någon att dela tillvaron med).

Självklart finns det de som är nöjd med livet, precis som de har det. Och det beror helt och hållet på bakgrund, vardag, omgivning, etc.

Ärligt talat, det finns inget generellt svar här. Och ska jag tro som jag alltid har trott så tror jag att många tycker att de är missnöjda med vad de har presterat i livet men kan ändå vara med i leken.

För mig just nu känns det som:
Att man måste hitta sin egen mening i det meningslösa (existentialismen klättrar ständigt på min nihilistiska tillvaro).

Jag har ett jobb, egen bostad, vänner och bekanta. Jag har dock strulat till det en aning på sistone och måste givetvis bearbeta det. Men om någon hade riktat en pistol och skjutit av så hade jag utan tvekan hoppat in i skottlinjen.

För att summera: Livet kommer aldrig kännas värdefullt på så sätt. Men du kommer ständigt söka meningen med att hitta det värdefulla, som sällan kommer du finna det du sökte från början.

Därför hatar jag moralpredikare, paragrafryttare vid mindre sammanhang och folk som ständigt diskuterar etiska riktlinjer. Liksom kom igen.

Nej, bevis är en sak men det jag funderar över har nog mer att göra med en subjektiv känsla av meningsfullhet och inte en objektiv sanning som kan "bevisas".

Ja du kanske har rätt, men själv blir jag lite oroad över tanken på att känslan av livets värdefullhet alltid kommer att undfly oss; att vi är dömda att jaga den men aldrig finna den.

Problematiken kring det har ju med att när du väl finner det sökta, så kommer du per automatik finna ny lust. Så fungerar varenda människa. Och vissa nöjer sig med vad dem har (right). Allt är så svårt att definiera. För hur man än vrider och vänder på det så finns det nog ingen människa som är nöjd förutsatt att en människa intalar sig själv att han är nöjd. Det blir ett så kallat sammankopplat nervspel som låter dig förgyllas av din tillvaro i någon form av loop. Att de är nöjd ena stunden och osäker andra stunden.