Inget brott om det inte upptäcks?

Är det inget brott om man inte upptäcker det?

Hur kommer det sig nu att jag frågar nåt så djävla dumt, undrar säkert ni. Jo, saken är den att jag diskuterade lite djupare med en kompis jag känt väldigt länge och han menade att det inte är ett brott att sno saker t.ex., eller att dopa sig eller att fuska på något sätt så länge ingen upptäcker det. Mord "vågade" jag inte ens komma in på. Han menade att det inte ens var något fel (ur något perspektiv överhuvudtaget), så länge det inte upptäcktes. Det kan inte vara något fel begånget förrän det upptäcks av offret, påtalade han vidare.

Min fråga är alltså: är det inget brott (eller ens något fel begånget), så länge det inte upptäcks?

Bifråga blir: Hur fan kan en människa bli sådan att den tänker så, och varför?

Just brott är ganska strikt juridiskt definierat. Det är bara att slå upp lagboken och gamla rättsfall för att se om något är ett brott eller inte. Det du trevar på är förmodligen huruvida det är omoraliskt eller inte att utföra en handling som berövar någon annan potential den inte visste att den hade.

Exemplet med doping var ganska bra. Eftersom medtävlande (förutsätter tävlingssituation) inte känner till dopingen kan de inte direkt lida av den, om direkt lidande definieras som tanken, "han gör så och det gör ont i mig." Däremot kan de lida av konsekvenserna, den förlorade potentialen. De hade kanske vunnit tävlingen om det inte varit för den dopade medtävlande. De känner aldrig till att de hade den potentialen, så även om de inte mår sämre hade de kunnat må bättre (om de vunnit.)

Men som med det mesta är moralen ett kontinuum, och inget binärt.

Om man begår en handling, som enligt lagen på det pågällande ställe är et brott, då är det faktiskt ett brott. Det beror på sanningsvärdet i den dom som predikerar att handlingen är ett brott, och den är ju sann i kraft av lagkonventionen. Men din kompis menar kanske, att ingen blir ledsen om ingen upptäcker brottet. Men det är ju inte så, att något blir ett brott när man upptäcker handlingen. Man upptäcker ju att det har begåtts ett brott (eller något som påminner om). Sedan ska man kanske värdera om det var ett brott, och om det då värderas vara ett brott, då har det hela tiden varit det, omän inte ett upptäckt brott.

Om man stjäl någons egendom och denne inte märker det förrän långt senare eller kanske aldrig någonsin eller om man sparkar ner en fotbollsspelare på planen som domaren inte märker...

Min kompis tycker det. Och då räcker det tydligen inte med att offret upptäckt det, om jag förstått det hela rätt, utan det krävs att denne i sin tur även rapporterat det tydligen. Tänker på exemplet med en nedsparkad fotbollsspelare. Tydligen krävs det att bevis lagts fram.

Han tycker väl att alla (även gärningsmän) är oskyldiga tills bevis lagts fram, men...
Hur kan man ha avsaknad av moral?

Ett brott är ett brott.
Om du har gjort ett brott mot någon, typ stulit en apelsin i en affär och affärsägaren vet inget så har du ändå begått ett brott. Du vet att du har gjort det, men han/hon vet inget.

Exakt, men så länge det inte har bevisats är det varken ett brott eller något fel (ur något perspektiv, ens moraliskt), menar han.

Din kompis kan ha rätt. Kanske vissa brott förutsätter att offret upplevd det som sådant. Om jag, på skoj, slår min flickvän, då kanske det inte är ett brott. Men om jag lika hårt slog en i kön på ICA, då skulle det rubriceras som våld. Det beror då på omständigheter så som "offrets upplevelse", vilket tas i betraktning vid anmälan. Men din kompis har nog fel, om han påstår att det förhåller sig så generelt. Då skulle brottet "uppstå" ur anmälan och efterforskning. I själva verket har man kriterier för vad ett brott är, och sedan ser man om händelsen faller under dessa kriterier, kort sagt: Om det är sant för händelse A, att A är ett brott. Men klart, man kan bedriva en sak för din kompis uppfattning. Men jag vidhåller att ett brott är ett faktum som beror på den pågällande kulturs lagkonventioner. På samma sätt som offside är offside, även fast det inte döms. Men jag distingverar då mellan "domen" som slår fast att en auktoritet erkännd händelsen som brott, och brottet själv. Men det är att älta ord, tror jag.

Oavsett om det är ett brott då...

är det ett "fel"?

Det är en annan diskussion. Då måste du gå in och undersöka vad som avgör felhet och rätthet. Alltså, om fel mäts i glädja/ledsenhet, då var det ju inte det, tror jag.

Om du utför en illegal handling så är det fortfarande en illegal handling, den enda skillnaden är att du inte får något straff...

Så länge handlingen är av brottslig natur så är det ju brottsligt oavsett om det upptäcks eller inte. Tänker man i banor om "lagligt" och "brottsligt" och man vet med sig att det man gör är brottsligt så räcker det.

Följdfrågan blir då: Om du inte VET att det du nyss gjorde är brottsligt - är det brottsligt då?