Låt säga att man har en teori om allting.. vad händer?

Låt säga att vi kommer fram till att universum är en stor informationsmatris eller något.. något vi kan förstå, beskriva och beräkna. Alla mattematiska hörn är fyllda, universums matematiska och fysikaliska gåtor besvarade.

Vi har då en fysikalisk eller mattematisk definition på vad verkligheten är. Men lär vi inte ha fullt med frågor kvar. Hur är detta möjligt, varför finns det inget istället för något, osv osv.

Vi kanske ser sambandet: supersträngen si eller så tillsammans med A eller B ger upphov till känsla av smärta automagiskt.

Det lär finnas saker kvar att besvara bara, helt enkelt.

Är fysikens och mattens kunskaper verkligen ett svar på vad verkligheten är för något? Jag ser det inte som något annat än ett sätt att beskriva den verklighet som vi människor upplever. Även om matematiken kanske visar att världen, enl. det fysiska perspektivet, egentligen är 8D, så kan vi egentligen kanske inte greppa vad verkligheten är, omöjligen. Vi kan bara i vår lilla bubbla, och tack vare just den verklighet som vi människor har, beskriva den som max? Säg att vi experimenterar med våra hjärnor så att vi kan få helt nya perspektiv. Men kommer vi alltid att leva i en bubbla? Verkligheten, "som den är" går inte att greppa? Att ens ställa den frågan är väl bara ett fenomen, en .. ja, som sagt... verkligheten.. går inte att greppa? En bubbla alltihop? Fysik en illusion men sanning rent matematiskt i vår bubbla?

I min mening så är fysiken det som ligger till grunden för allting. Det absolut fundamentala. Matematiken å andra sidan är bara ett hjälpmedel för att beskriva verkligeheten genom modeller.

Samma sak gäller fysiken. Modeller. Matematiken är en kognitiv illusion, och fysiken är en perception/kognitiv illusion. Desto mindre är illusionen ett resultat av verklighetens beskaffenhet; antagligen, då ingen lär förstå vad verkligheten är, kanske någonsin.

Hela vetenskapen, alltihop vi vet och känner till är en bubbla/skugga och vi kan inte riktigt förklara den. Att vi har känslor osv visar ju bara att det är "more into it" än bara matematik. 3D världen som den upplevs är antagligen en skugga i sig. Frågan är om vanligt biologiskt liv, via rätt neurologisk konfiguration, till och med kan uppleva något vi skulle kunna kalla för 4D.

Är inte att befinna sig i rummet och veta att tiden förflyter en 4-dimensionell upplevelse?

Dessutom är väl känslor bara ett gäng kemiska reaktioner och jonförflyttningar som ger upphov till elektriska impulser, något som mycket väl kan beskrivas matematiskt?

Även själva upplevandet "består" ju av någonting. Det är inte någonting som existerar utanför verkligheten, som något spöke.

"Dimensioner" upplever vi många. Sånt som doft och rädsla karaktäriseras inte av rumslig utsträckning.

Jag gillar att citera astronomen Eddington (eller genetikern Haldane?):
"My own suspicion is that the Universe is not only queerer than we suppose, but queerer than we can suppose."
Riktigt spooky blir ju den utsagan när man inser att universum ÄR HÄR! Även inuti dig själv och dina tankar.

Det fri skrev ovan sammanfattar det rätt så bra .