2011-02-17, 02:37
#1
Detta är första gången jag skriver en tripprapport, men efter att ha suttit och läst lite tripp- och rusrapporter här fick jag lust att dela med mig av en tripp jag gjorde för ca 2-3 år sedan 
Detta utspelar sig då mitt i veckan, en helt vanlig dag, två tjejer (20års åldern) har varit i stan och köpt ett par skor och möter då en "kompis" som vill bjuda på DXM. Faaan vad nice tycker jag som provat detta en gång förut i en mindre dos och då haft ett givande samtal med en programledare på nyheterna vid TVn och endast blivit störd av lite klåda. Min kära vännina C var dock inte lika "på" men alla går ju att övertala
När vi väl hoppat på bussen påväg hem från stan så har jag övertalat C att vi ska ta varsin tablett vilket hon går med på bara om vi följer "kompisens" råd att ta tabletterna med minst en timmes mellanrum. Bussresan tog väl ca 30 minuter och vi knatar sedan hem till C och sätter oss för att spela lite kort med varandra för att inte störa hennes sambo som tagit sig en powernap. En timme går och inget händer så vi tar en tablett till och fortsätter i godanro med vårat kortspel.
Efter ytterligare 30 minuter så känner jag att klådan åter igen tänker förgylla min tripp men bestämmer mig för att inte tala om detta för C för jag förstod att då skulle hon bli tvärnojig och säger istället till henne att vi tar en till eftersom inget händer. Hon har tydligen fått upp lusten över en tripp hon också så vi trycker istället i oss två tabletter till på en gång för att få lite effekt. Så på de ca 2 timmarna som har gått har vi stoppat i oss 4 tabletter var.
När vi väl har fått i oss så tycker jag att jag kan informera C om att det brukar komma klåda med tabletterna vilket hon först tar med ro och konsentrerar sig på kortspelet. Min klåda hade vid det här laget blivit riktigt påtaglig och det kändes sjukt jobbigt att bara jag skulle uppleva detta så jag frågar om hon verkligen inte känner att det kliar någonstans? C erkänner då att "Joooo" det kliar faktiskt lite. I samma veva upptäcker jag att C är alldeles röd som en tomat i ansiktet och talar om detta för henne samtidigt som jag klagar över att det har börjat kliat som faaan på kroppen. Vi tittar oss i spegeln båda två och kan konstatera att vi verkligen är röda som tomater i nyllet. Nu börjar även C att klia sig som en galning och börjar nästan bli lite panikslagen över detta och jag måste be henne att dämpa sig så att inte sambon ska vakna och undra vad i hela friden hon gapar i.
Både C och jag börjar bli desperata och söker desperat efter något att klia oss med och låser därför in oss i badrummet med varsin hårborste i högsta hugg för att klia oss som besatta i obestämd tid.
Efter ett tag vaknar så klart sambon och undrar vad vi pysslar med och C säger till mig att vi omöjligt kan stanna i hennes lägenhet om inte hennes sambo ska förstå vad vi pysslar med. C säger till sambon att vi ska gå med felskickad post till grannen och att vi kommer tillbaka lite senare. Jag packar på mig det som är mitt (en ryggsäck samt en låda med mina nyinköpta skor) och vi lämnar lägenheten.
Nu har det förmodligen gått över en timme och vi börjar båda två att känna oss snurriga i huvudet vilket jag tar med godanro för min klåda hade vid det här laget gett med sig. C däremot har snöat in på att vi nu har tagit en överdos och kommer att dö och beslutar att ringa till en polare, J, för att be om hjälp. J arbetar men lovar att möta upp oss vid en öde kaj för att försöka hjälpa oss.
Vandringen till kajen tar nog normalt inte mer än 15 minuter men för oss kändes detta som en evighet! Tabletterna hade nu gjort att jag gick som mot en tunnelöppning och allt runtom tunnelöppningen bara snurrade runt, runt, runt. C skulle agera guide till kajen för där hade hon varit tusentals gånger men jag kan för allt i världen inte minnas vad vi gick för väg, men en senväg var det vi tog iaf med tanke på att J ringde och efterlyste oss några gånger. Påvägen dit började jag även bli sjukt nojig över att min mamma skulle dyka upp efter skogsstigen eftersom hon jobbade i närheten och detta gjorde att allt bara kändes jobbigt och jag började ångra att vi påbörjat den här trippen.
Vi anländer tillslut vid kajen och sätter oss ner för att invänta J. C har fortfarande en klåda som håller att driva henne till vansinne och hon är desperat efter något att klia sig med och jag gräver då fram en pennvässare ur ryggsäcken som hon kan bruka till detta ändamål.
När J kommer skrattar han och undrar vad fan vi har tagit som vi såg ut. Vi var båda täckta med barr och annat spännande från vår skogstur samt att C's hår stod på ända eftersom hon nu suttit och gnuggat pennvässaren mot svålen frenetiskt sedan vi kom fram till kajen. C säger då till J att han kan gå därifrån för han hade väl för allt i världen inte tid att sitta där med två höga galningar (fick i efterhand veta att J varit där med oss i ca 5 minuter men vi fick för oss att han varit där minst en timme och måste tillbaka till jobbet). Jag sitter och tittar med mitt tunnelseende på C som efter detta bestämt sig för att nu är det kört, vi kan inte visa oss för folk förän vi har blivit normala, så hon påbörjar bygget av en koja som skulle byggas av granris och min skolåda. Ganska rogivande tyckte jag men C tyckte inte alls att det var särskillt roligt och tog kojbyggandet på blodigt allvar. Jag vet inte hur länge vi sitter där eller hur många timmar som har passerat men jag beslutar mig iaf för att lindra C's lidande och bjuder hem henne till min dåvarande pojkvän och föreslog att där kunde vi sitta tills trippen har gett med sig för jag själv hade vid detta laget börjat återgå till det normala. Vi sitter hemma hos min pojkvän tills C känner att även hon börjar bli sig själv och kan gå hem.
Jag tyckte själv att detta var en dag att tänka tillbaka på och skratta åt men min kära vän C tyckte inte alls att det hade varit lika roligt. Och jag kan förstå henne för hon led verkligen av sina klåda!
Fick några dagar efter vår tripp veta att en vän dött i överdos av DXM och vi gjorde aldrig om trippen. C gjorde det inte för att hon blev nog allt lite rädd. Jag gjorde det inte för att jag tycker DXM har ganska tråkiga effekter, dagens höjdpunkt var ju att studera C som helt och fullt levde i sin egen värld där vid kajen.
Detta utspelar sig då mitt i veckan, en helt vanlig dag, två tjejer (20års åldern) har varit i stan och köpt ett par skor och möter då en "kompis" som vill bjuda på DXM. Faaan vad nice tycker jag som provat detta en gång förut i en mindre dos och då haft ett givande samtal med en programledare på nyheterna vid TVn och endast blivit störd av lite klåda. Min kära vännina C var dock inte lika "på" men alla går ju att övertala
När vi väl hoppat på bussen påväg hem från stan så har jag övertalat C att vi ska ta varsin tablett vilket hon går med på bara om vi följer "kompisens" råd att ta tabletterna med minst en timmes mellanrum. Bussresan tog väl ca 30 minuter och vi knatar sedan hem till C och sätter oss för att spela lite kort med varandra för att inte störa hennes sambo som tagit sig en powernap. En timme går och inget händer så vi tar en tablett till och fortsätter i godanro med vårat kortspel.
Efter ytterligare 30 minuter så känner jag att klådan åter igen tänker förgylla min tripp men bestämmer mig för att inte tala om detta för C för jag förstod att då skulle hon bli tvärnojig och säger istället till henne att vi tar en till eftersom inget händer. Hon har tydligen fått upp lusten över en tripp hon också så vi trycker istället i oss två tabletter till på en gång för att få lite effekt. Så på de ca 2 timmarna som har gått har vi stoppat i oss 4 tabletter var.
När vi väl har fått i oss så tycker jag att jag kan informera C om att det brukar komma klåda med tabletterna vilket hon först tar med ro och konsentrerar sig på kortspelet. Min klåda hade vid det här laget blivit riktigt påtaglig och det kändes sjukt jobbigt att bara jag skulle uppleva detta så jag frågar om hon verkligen inte känner att det kliar någonstans? C erkänner då att "Joooo" det kliar faktiskt lite. I samma veva upptäcker jag att C är alldeles röd som en tomat i ansiktet och talar om detta för henne samtidigt som jag klagar över att det har börjat kliat som faaan på kroppen. Vi tittar oss i spegeln båda två och kan konstatera att vi verkligen är röda som tomater i nyllet. Nu börjar även C att klia sig som en galning och börjar nästan bli lite panikslagen över detta och jag måste be henne att dämpa sig så att inte sambon ska vakna och undra vad i hela friden hon gapar i.
Både C och jag börjar bli desperata och söker desperat efter något att klia oss med och låser därför in oss i badrummet med varsin hårborste i högsta hugg för att klia oss som besatta i obestämd tid.
Efter ett tag vaknar så klart sambon och undrar vad vi pysslar med och C säger till mig att vi omöjligt kan stanna i hennes lägenhet om inte hennes sambo ska förstå vad vi pysslar med. C säger till sambon att vi ska gå med felskickad post till grannen och att vi kommer tillbaka lite senare. Jag packar på mig det som är mitt (en ryggsäck samt en låda med mina nyinköpta skor) och vi lämnar lägenheten.
Nu har det förmodligen gått över en timme och vi börjar båda två att känna oss snurriga i huvudet vilket jag tar med godanro för min klåda hade vid det här laget gett med sig. C däremot har snöat in på att vi nu har tagit en överdos och kommer att dö och beslutar att ringa till en polare, J, för att be om hjälp. J arbetar men lovar att möta upp oss vid en öde kaj för att försöka hjälpa oss.
Vandringen till kajen tar nog normalt inte mer än 15 minuter men för oss kändes detta som en evighet! Tabletterna hade nu gjort att jag gick som mot en tunnelöppning och allt runtom tunnelöppningen bara snurrade runt, runt, runt. C skulle agera guide till kajen för där hade hon varit tusentals gånger men jag kan för allt i världen inte minnas vad vi gick för väg, men en senväg var det vi tog iaf med tanke på att J ringde och efterlyste oss några gånger. Påvägen dit började jag även bli sjukt nojig över att min mamma skulle dyka upp efter skogsstigen eftersom hon jobbade i närheten och detta gjorde att allt bara kändes jobbigt och jag började ångra att vi påbörjat den här trippen.
Vi anländer tillslut vid kajen och sätter oss ner för att invänta J. C har fortfarande en klåda som håller att driva henne till vansinne och hon är desperat efter något att klia sig med och jag gräver då fram en pennvässare ur ryggsäcken som hon kan bruka till detta ändamål.
När J kommer skrattar han och undrar vad fan vi har tagit som vi såg ut. Vi var båda täckta med barr och annat spännande från vår skogstur samt att C's hår stod på ända eftersom hon nu suttit och gnuggat pennvässaren mot svålen frenetiskt sedan vi kom fram till kajen. C säger då till J att han kan gå därifrån för han hade väl för allt i världen inte tid att sitta där med två höga galningar (fick i efterhand veta att J varit där med oss i ca 5 minuter men vi fick för oss att han varit där minst en timme och måste tillbaka till jobbet). Jag sitter och tittar med mitt tunnelseende på C som efter detta bestämt sig för att nu är det kört, vi kan inte visa oss för folk förän vi har blivit normala, så hon påbörjar bygget av en koja som skulle byggas av granris och min skolåda. Ganska rogivande tyckte jag men C tyckte inte alls att det var särskillt roligt och tog kojbyggandet på blodigt allvar. Jag vet inte hur länge vi sitter där eller hur många timmar som har passerat men jag beslutar mig iaf för att lindra C's lidande och bjuder hem henne till min dåvarande pojkvän och föreslog att där kunde vi sitta tills trippen har gett med sig för jag själv hade vid detta laget börjat återgå till det normala. Vi sitter hemma hos min pojkvän tills C känner att även hon börjar bli sig själv och kan gå hem.
Jag tyckte själv att detta var en dag att tänka tillbaka på och skratta åt men min kära vän C tyckte inte alls att det hade varit lika roligt. Och jag kan förstå henne för hon led verkligen av sina klåda!
Fick några dagar efter vår tripp veta att en vän dött i överdos av DXM och vi gjorde aldrig om trippen. C gjorde det inte för att hon blev nog allt lite rädd. Jag gjorde det inte för att jag tycker DXM har ganska tråkiga effekter, dagens höjdpunkt var ju att studera C som helt och fullt levde i sin egen värld där vid kajen.
