Djurskyddsinspektör till er tjänst. Ställ frågor!

Varför måste man ha ett paragraf 16-tillstånd för att få ha mer än 9 vuxna katter o fler än 2 kullar per år? Har man 1 hane och t.ex. 3 honor är det ganska självklart att det kan bli mer än 2 kattkullar per år ......

Jag föreslår att du begär ut handlingarna i ärendena och bildar dig en egen uppfattning. Be din bekant om diarienumren på skrivelserna hon fått. Det brukar för det mesta handla om flera olika nummer.

Länsstyrelsen tar ut en avgift för uppkopieringen. Det kan bli några hundra. Ett tips är därför att begära att få handlingarna epostade till sig i elektronisk form. De ligger elektroniskt i ärendehanteringssystemet och det tar inte många minuter att posta iväg även många handlingar i ett stort ärende.

Hänvisa till 7 § förvaltningslagen. Ett ärende där någon enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som det är möjligt utan att rättssäkerheten efterssätts.

Man brukar inte omhänderta ett djur för något tillfälligt som har en bra förklaring.

Det är Jordbruksverket som satt den gränsen. Läs själv i följande föreskrift:

http://www.jordbruksverket.se/download/18.26424bf71212ecc74b08000885/DFS_2004-05.pdf

Bakgrunden är att kontrollmyndigheten skall veta var större djurhållningar finns, kunna kontrollera dem och ställa krav på dem. Står i 6 §.

Speciellt katter är ett knepigt ämne där olämpliga personer skaffar en massa katter som inte lämpliga att hålla som tamdjur.

Vilken utbildning krävs för tjänsten som djurskyddsinspektör?
I jobbet möter du, garanterat, fullkomligt vidriga situationer och händelser som för oss vanliga människor är ofattbara, men jag tycker ändå att det verkar vara ett mycket intressant jobb.

Varför fungerar er organisation inte som den gör i USA, varför läser man inte om att ni omhändertar djur speciellt ofta? Hur vanligt eller ofta gör ni spontanbesök på gårdar/hos folk, hur ofta tar ni med er djur därifrån och hur ofta anmärker ni på att de lever i helvette utan att kunna göra något åt det?

Det vanligaste är husdjursagronomexamen. Ofta kompletterad med juridik. Det finns även biologer, miljö- och hälsoskyddsinspektörer och en och annan veterinär i skrået.

Jobbet är mer likt vad en socialsekreterare gör än vad många gärna tror. Vilket kan bli en besvikelse för den som väljer utifrån ett rent djurintresse.

Vet inte hur det funkar i USA. Men i hela riket sker varje dag ett par omhändertaganden. De flesta är ganska triviala. Allt från Elsa, 80, som hamnat på sjukan och lämnat en katt i lägenheten till white trash-Natalies vanvårdade ponny som knappt kommit ur det gamla garage den stått i sista åren.

De här mer spektakulära grejorna med 100 kor o dyl som massmedia gilla att skriva om sker inte så ofta.

I Sverige är det oftast länsstyrelsen som beslutar om omhändertaget. Polisen gör det praktiska och ser till att djuret faktiskt kommer bort. Polisen betalar också för uppstallningarna som blir följden. Vilket är synnerligen impopulärt i poliskåren.

Oanmälda kontroller på lantbruk och sällskapsdjurshållningar utförs i stor antal varje dag. Alla får papper på vilka brister som konstaterats.

En vän till mig praktiserade hos en djurskyddsinspektör som berättade att denne blivit hotad flera gånger i tjänst, b.la blivit jagad med yxa, men att de inte har rätt att ta med sig något att skydda sig med, inte ens en pepparspray(vet inte hurpass bra det stämmer).

Tycker du det finns behov av organisationer som t ex RSPCA i Sverige som är utbildade till att sköta hotfulla situationer på egen hand? Har du känt dig hotad någon gång?

Är du stolt över ditt yrke?

Stämmer. Vi har inte rätt att försvara oss utöver vanligt nödvärn. Annars har jag väldigt sällan känt mig hotad. Det ska inte behöva inträffa så ofta om man beter sig som folk.

Nej. Det har spårat ur totalt. Det sker omhändertaganden och djurförbud på underlag som jag vet inte skulle ha resulterat i några åtgärder från länsstyrelsen om det varit kommunen som skickat in dem för tre år sedan.

Man har tagit för vana att ha poliser med i tid och otid på triviala ärenden. Jag har sett storartade insatser med hel folkabuss steroidätande gapiga piketpoliser hemma hos personer som jag varit till på kommuntiden utan att det yttrats ett upprört ord under inspektionen. Och jag var väl så sträng med personerna ifråga.

Omhändertagandeinstitutet används i en massa situationer där det är uppenbart fel medel som ex dödsbodjur, påkörda katter, uppenbart värdelösa hittedjur och rena vildkattflockar.

Det har delvis skett en avprofessionalisering. Där det förut kom ut en garvad kommunjägare som sysslat med skytte hela sitt liv och som kanske skjutit 10 000 djur kommer det ut två svärande och förbannade poliskonstaplar och skall försöka få fatt på en vild och påkörd katt som gömt sig under en husgrund eller vad det nu kan vara. Och ta den till en veterinär för besiktning och bedömning. Veterinären vet att om det är polisen som kommer får han alltid betalt för de undersökningar som utförs. Jag har sett finstilta intyg på flera sidor med olika grejor som gjorts. Det värsta var tammefan en post mortem (sic!) röntgen på en mager och förvildad kattjävel som rimligen inte skulle kunnat inbringat ett rött öre om man försökt sälja den.

Det hela är tecken på en väldigt positiv utveckling tycker Jordbruksverket:

http://www.jordbruksverket.se/formedier/nyheter/nyheter2011/effektivaredjurskyddskontrollharletttillfleratgard ermotbristeridjurhallning.5.e01569712f24e2ca098000 1002.html

Omhändertagandena handläggs på ett sätt som gör att kostnaderna för uppstallning och vård av djuren regelmässigt överskrider 10 gånger vad de inbringar vid försäljningen. Vilket är rättsvidrigt eftersom det är djurägaren som skall betala i slutänden och länsstyrelsen enligt lag är ålagd att sköta ärendet så billigt och snabbt som möjligt. Jag har sett fall där rena sopor stallats för halvmiljonbelopp.

Exempelvis sker ytterst sällan en värdering av djuren i samband med omhändertaget. Det är mycket klart utsagt i förarbetena till djurskyddslagen att det skall ske på det viset.

Man ringer till polisen och ber dem att titta efter i rena tillsynsgrejor, exempelvis när djurägaren försvunnit

Följden har blivit att många polisdistrikt arbetsvägrar i djurskyddsärendena. De ger fan i att verkställa omhändertagandena.

Byråkratiseringen av jobbet är massiv. Kommer det in en anmälan om att en Johansson i kåken på adressen gör si och så med papegojan eller jycken eller vad det nu är kan inte bara att dra iväg på cykeln och fråga runt lite i kvarteret hur det ligger till och vem det är.

Utan registrering skall ske i tre olika register (jordbruksverkets företagsregister, skulle kunna göra ett helt inlägg om bara den sophögen, en till sophög som heter djurskyddskontrollregistret och slutligen länsstyrelsens eget hembyggda system för diarieföring), skten skall prioriteras av en person, en turlista för besöket skall läggas upp av en annan och ett fordon för den dagens kontroll skall bokas. Samt, i ofta förekommande fall, fyra ilskna snutar i folkabuss....

Sedan visar det sig att det inte är Johansson som håller på utan Karlsson..........

Det behöver röjas ordentligt i denna lekstuga. Det finns klara och tydliga mandat åt Jordbruksverket i djurskyddsförordningen att reglera hur omhändertagandena skall ske. Eftersom länsstyrelsena inte fattar själva bör det skrivas i klartext att djuret skall värderas omedelbart i samband med omhändertaget och att därefter skall det av besluten försäljning, överlåtelse eller avlivning som ger bäst ekonomiskt resultat fattas.

Det borde Eskil E personligen kunna banka in i skallen på pajasfigurerna Denneberg och Dahlen.

Beträffande katterna tycker jag att det inte kommit något direkt vettigt från centralt håll på över tjugo år. Det är ungefär som med pedagogikämnet: Auktoriteterna har ingen kompetens alls att tillföra och måste fråntas fortsatt förtroende.

Kattens juridiska status reglerades först i 1809 års regeringform och det som stadgades där var i princip kompetent formulerat och de åtgärder som föreskrevs adekvata och den ordningen gällde fram till -88.

Därefter är har det bara varit förfall, urartning och elände. I korthet handlar det om att man i praktiken alltid är skyldig att tåla olägenheten av andras katthållning och att den som vill skjuta en katt måste genomföra en enskild identifiering av varje katt och konstatera om den "med skäl kan antas övergiven eller förvildad". Han är alltid skadeståndskyldig om han råkar skjuta en katt som någon gör anspråk på.

Ansvaret för katthållningen bör fortsättningsvis läggas där det hör hemma. På djurägaren. Släpper man ut sin katt riskerar man att bli av med den. Mitt förslag är att jaktförordningen justeras en aning så att katt inkluderas bland kråka, mås, råtta och andra skadedjur som får avlivas av markägaren om de ställer till skadegörelse. Detta kommer att resultera i mindre djurlidande. Katten är ett djur som inte klarar av en tillvaro i det vilda i nordiskt klimat och de allra flesta vildkatter går ett fruktansvärt öde till mötes. Den dagen det blir möjligt att bedriva jakt på dem igen sker en stor vinst för djurskyddet.

Därutöver kommer det att sparas en massa skattemedel. En ansenlig del av länsstyrelsernas resurser förbrukas på lösspringande katter och allt som händer med dem.

De åtgärder som sätts in är närmast rörande valhänta. Man skickar ut några akademikerflickor in i stenrösen, skrothögar och hopfallna ladugårdar för att titta efter katterna. Därefter faxas ett omhändertagandebeslut ut till polisstationen som i bästa fall sätter ut några fällor och tar in det fåtal katter som är dumma nog att gå i dem och sätter dem på kattehem. Resten får frysa och svälta ihjäl.

Vilket inte hindrar vissa länsveterinärer från att skryta om vilka krafttag de tar mot vildkattsproblemet

Hittedjuren bör hanteras så att det allmännas skyldighet inskränker sig till en kortare uppstallning innan avlivning. Vill ägaren ha tillbaka djuret bör han åläggas höra av sig inom några dagar och att erlägga straffavgift för att han ställt till elände för det allmänna.

Jag säger inte att en återkommunalisering är en bra lösning på alla problem inom djurskyddet. Det finns en poäng i att man samlar kompetens för sådant som bedömning av stallar och udda djurarter.

Däremot anser jag att mycket av verksamheten inom djurskyddet skulle kunna bedrivas effektivare om man faktiskt beaktar vad som står i lag och förarbeten. Mycket av socialtjänstdelen av djurskyddet handlar om djur som saknar varje tillstymmelse till ekonomiskt värde. Idag läggs oerhörda resurser på dessa fall och för djurägarens del slutar det oftast på ett och samma vis: Han ser aldrig djuret igen.

Den som skrev djurskyddslagen har sett till att det finns små kryphål för dessa fall. Men de har inte utnyttjats.

Allra helst borde socialen ha möjlighet att plocka av folk kräken och avliva dem när de ser att de uppenbart är ivägen för ett normalt och vettigt liv.

Skråtänkandet inom veterinärkåren har ställt till mycket genom åren. En ambitiös och intelligent person som utbildat sig i fem år för att bedöma djur vill naturligtvis att den kompetensen skall utnyttjas så ofta som möjligt för bedömningar och avgöranden.

I praktiken slår detta fruktansvärt fel. Om fnoskiga Elna, 68 dragit på sig 23 katter och hela kåken är full med piss och skit sker idag en omfattande utredning kring katterna och deras väl och ve. Det kan vara veckovis med handläggningstid som läggs ner på att utreda om det är tillräckligt med skit och piss kring katterna för ett omhändertag och om Elna är tillräckligt fnoskig för att man skall kunna plocka av henne soporna.

Jag tycker fokus borde flyttas en aning. Det adekvata i situationen är naturligtvis att avdramatisera själva katterna och konstatera att hela flocken kanske inbringar 200 kronor vid en försäljning. Strikt ur myndighetssynpunkt är det ett ingripande på lägre nivå än att dela ut en p-böter.

Konstaterar det allmänna att kattflocken har det fördjävligt och att Elna har det fördjävligt på grund av katterna borde socialen kunna besluta om att kommunskytten ska hämta soporna och avliva dem.