Upplever livet som "för verkligt", är det ångest? Depression?

greetings

hade ett problem en sommar för sisådär 3-4 år sen som nu har dykt upp igen. Vad som hände då var att jag hade rökt lite för mycket gräs, freakade ur lite granna och tyckte att allting kändes "för verkligt". Samtal och prat blev bara ord frambringade av stämbanden, tankar och upplevelser kändes bara.. djuriska på något sätt. Alla människor kändes bara som djur som vandrade omrking och jag såg allting som "utifrån", detta gjorde att jag knappt kunde umgås ens med vänner då som sagt samtal och umgänge förlorade all inlevelse på något sätt och det kändes bara som att personen jag pratade med sa meningslösa ord.

Detta har nu återkommit hos mig, och jag blir livrädd varje gång jag börjar tänka tankarna. Jag försöker jobba och träna som vanligt, och kan klara mig en liten bit på morgonen men förr eller senare kommer tankarna om hur världen "verkligen" är, dvs meningslös och djurisk på något sätt. Det känns som att jag ser allting "kognitivt" om man kan säga så. När jag glömmer nått så är det inte bara "jaha jag glömde något" utan jag börjar analyera hur min hjärna tappat bort det, när jag spelar tv-spel är det inte roligt utan snarare "handlingarna jag utför med kontrollen gör att min gubbe gör färgrika saker som ger min hjärna tillfredställelse."

detta är helt sjukt jobbigt och jag kan aldrig slappna av och bara njuta av saker, känns hela tiden som att jag är lite utanför jordelivet på något sätt, och ser allt alldeles för "verkligt". är det ångest eller depression jag har? är det någon annan som upplevt/upplever livet som "för verkligt?" nån som känner igen sig? kommer detta hänga efter mig hela livet? borde man söka hjälp?

(även om ingen känner igen sig och ingen fattar alls vad jag svamlar om var det gött att skriva av sig)