Filosofins status.

En av Nietzsches mest kända citat som många av oss säkert känner till är "God is dead!". Men att tolka det som ett teologiskt påstående är förmodligen att missförstå djupet av det Nietzsche vill ha sagt. Snarare syftar citatet på den morala statusen hos den moderna världen.
Jag undrar om inte vår tid är på väg att säga samma sak gentemot traditionell filosofi. Med traditionell filosofi menar jag här filosofi som har sitt ursprung i den gamla grekland och som lägger fokus på frågor rörande epistemologi, metafysik och etik med strävan att ge svar i form av universala/objektiva teorier. Idag lever den under namnet analytisk filosofi.
I kontrast har vi kontinental filosofi (och österländsk självständig filosofi) som har tagit avstånd från den och som lett till allt vi idag har postmodernismen och existentialismen som en konsekvens. Min beskrivning av dessa är begränsad men jag tror att ideen är klart för de flesta.
Vi har Pascals kritik av Descartes och mer kontemporärt Rortys kritik mot analytisk filosofi och i gensvar kritiken mot honom. Mer lokalt har jag personligen erfarit diskussioner här på flashback där kontinental filosofi och analytisk filosofi har ofta stått mot varandra utan riktig lösning på frågorna på grund av deras skilda stilar och förutsättningar.
Men hur ska vi förhålla oss till denna situation? Vi har olika tanke-traditioner men vi har ingen riktig metodologi för att göra en utvärdering mellan dessa traditioner.
Min tanke är att ha en diskussion kring denna kontrovers och förhoppningsvis sträva efter en lösning av problematiken.

Visst är det en filosofisk fråga i sig, hur (och om) vi bör förhålla oss till just dessa tankar.
Utveckla dock gärna din mening av "problemet", vilket du finner.

Att säga att det är en filosofisk fråga i sig är något vilseledande anser jag eftersom frågan rör filosofin i sig. Snarare är det en "metafilosofisk", metodologisk, genealogisk eller kankse till och med politisk fråga om hur man ska utvärdera dessa olika tanketraditioner inklusive traditionell filosofi.
Problemet jag läggaer fram är inte alls en personlig sådan utan ett som har beskrvits av många tänkare i historien (tänkare där alla inte nödvändigtvis ville klassificeras som filosofer), bla. Kierkegaard, Nietzsche, Heiddeger, sartre osv. Ska vi ta de på allvar så är vi tvugna att ifrågasätta mycket av traditionell filosofins tillvägagångsätt på grund av åsikten att traditionell filosofi använder en metodologi som är "bristfällig" och som uteslutar det förkroppsligande (embodiment) elementet. Men modern analytisk filosofi forskar vidare idag och när man studerar den hittar man relativt lite referens till dessa ovan nämnda tänkare. Varför det?
En ung människa som börjar tänka på livet och verkligheten i vår moderna samhället är sannolikt uppmuntrad att tänka filosofiskt i den traditionella meningen om han/hon då befinner sig i västvärlden. Men en seriös tänkare behöver inte längre vara en som nödvändigvist är en anhängare till filosofi som vi har sett. Det kan vara en buddhist, en fenomenolog, en existentialist eller en postmodernist. Rationalitet står på spel.

Heiddeger experten och Existentialisten Hubert Dreyfus förklarar problematiken ganska väl i introduktionen till en av hans kurser på Berkley:
http://webcast.berkeley.edu/rss/cour...sid=1906978306

Filosofins så kallade Status är i mångt och mycket, för att inte säga mest, konstituerad av den "filosofiska" samtid vi (sam-)lever i.
Saken är inalles inbegripen med vad man avser med "status".

Man kan t ex med absolut sannolikhet säga att filosofins status är större, högre värderad och mer levande i Frankrike, till skillnad från Sverige.

Jag tycker Filosofin/: "filosofins status" är alltför nedvärderad i vår samtid i Sverige.
Filosofin uttrycker sig och förhåller sig i all väsentlighet med tankar vs tänkande (till gengäld känslor, affekter, emotioner etc.) vilket verkar vara alltför problematiskt och komplext för vår gängse samtid,
en sorts sam-verklighet där annat framhålls och prioriteras, såsom:
konstruerad (redan-färdig) intressekunskap; institutionaliserande psykologi, biologi, socialvetenskap, religion, pseudokompetenser etc. Filosofin göre sig icke besvär!...

Vi är dock inne i en mer eller mindre ny-apokalyptisk era, som många samtidsanalytiska och (ny-)postmoderna filosofer är inne på, varför jag spekulerar i att filosofins status kanske kommer att omvärderas och ses på med nya ögon, och en annan livsförståelse.

Mycket av kontinental filosofi överdriver betydelsen av historiskheten och de sociala faktorerna. Vi kan visa väldigt enkelt hur vi som individer inte är a world apart när det gäller våra horisonter. Vi gör de facto detta hela tiden, och det är helt uppenbart att vi förstår varandra mer än vi missförstår varandra. Det är också, som jag ser det, uppenbart att rationalitet har en roll att spela, och spelar denna roll, och att teoribildning inte kollapsar till historiska sociala omständigheter.

Existentialism är, i min förståelse, egentligen enbart i luven med traditionell normativitet i etik och levnadssätt för individen, och förnekar inte de områden där objektivitet och generellt formulerade normer gäller för ting utanför förstapersonperspektivet. Däremot är mycket av den filosofi som är ihopflätad med literary theory väldigt antagonistisk mot allt som är filosofi. Derrida har något skumt argument som är syftat till att gälla för all basis för filosofi, nämligen, att all teori som tar något som att vara närvarande, presence, måste vara felaktig och måste kritiseras och brytas sönder. Närvaro är sådant som empiristernas tanke om sensationer som basis, Descartes cogito, Husserls fenomenologi och intentionalitet, (ja även Heidegger, Gadamer, osv begår samma misstag) etc. Vilket innebär att det inte finns någon basis för någonting, eller att man aldrig kommer fram. Derrida föreställer sig att dekonstruktion är rättvisa in the making, men att det också är ett ändlöst arbete eftersom rättvisa är ouppnåeligt. Det skulle vara intressant att ta just Derrida, eftersom han är mest antagonistisk, och se hur hans argument ser ut. Nu, skulle jag skissa det, hade jag säkert skissat det fel, så en derridian får gärna träda in och visa oss.

Men, som ovan nämnt, existentialism kan samexistera med analytisk filosofi, och i den mån analytisk filosofi fortfarande har logisk positivism i sig, öppnas också ett försummat område för existentialistena att utforska.

Derrida däremot. Nja.

Du kan också se vilket som är mest destruktiv. Lyssna på vad Dreyfus säger om skillnaderna mellan Grekerna och Hebréerna, och vilken föreställning som är potentiellt farlig, ja, är direkt farlig. Det är den senare som är chauvinistisk, efterbliven och våldsam, inte den förra. Läser man Gorgias där Sokrates direkt attackerar våldsprivilegiet blir det uppenbart att det är rationaliteten som är subversiv, och inte irrationaliteten, som en del i den kontinentala skolan tror.

Relevant konstaterande!

Jag menar ännu mer att den så märkvärdigt hype-ade Jacques Derrida är på fel diskurs. För att inte tala om de i vår nutid som fäster överdimensionerad tilltro på den Derridanska "existential"-filosofiska orienteringen!
Detta kan jag mot bakgrund av att min utvecklande förklaring lätt skulle bli alltför OT-tendentiös ta upp och förklara på annan mer lämplig tråd framgent. Bland annat, ändå, för att säga något, blir Derridas strukturellt/strukturerande teorianalytiska filosofi och kritik av det ontologiska moment(um-et, diskurskritik av existensens historiska närvaro etc., närmast uppseendeväckande missriktad och stum om man ser vad Derrida sagt och filosofiskt utarbetat med ex.vis Lacans ideologiska (även om Lacan själv skulle motsätta sig att förnippas med en slik ideologisk diskursivitet) (psyko-)analytisk-filosofiska glasögon.

Det så kallade "försummade området för 'Existensialisterna' att utforska" menar jag relativt lätt kan kommas åt och belysas igenom sådana som Hegel, Lacan och varför inte en viss, på sitt sätt, 'Slavoj Zizek modell tidigare' (före den senaste tidens ekonomi-filosofiska och politisk-filosofiska radikala utsvävningar). Även genom Zizek, för 5-15 år sedan, kan Derridas filosofiska koncept till avgörande delar skjutas i sank.

Och om man då vidare bör säga något om detta med 'filosofins status' menar jag att den burduse provokatören Zizek bör läsas på ett änmer genomsyrande filosofiskt sätt -
inte minst för att verkligen se vad just en filosofisk diskurs kan tillföra dagens ickefilosofiska verksamheter såsom gängse ekonomiska ideologier, den sociala geschäftindustrin, samtidens monomaniska intresse för biomedicin och övervurm för psykologisk/psykologins etik, och vidare även den perspektivistiska enkelriktningen för och på institutionellt "köpt" genealogi och ideologisk genetik, bl.a.

Jag delar helt Zizeks uppfattning om att vi idag är inne i vad han kallar ett (patologiskt) (ny-)apokalyptiskt tillstånd. Förr eller senare, och det nog snarare än vi tror, är det just en ny, en sorts ny-postmodern!, filosofisk accentuering som kan komma att få genomslag:
Filosofins status kommer sålunda, menar jag, värderas bättre
och erhålla ett större genombrott snart...