Det var inte så schysst, nej. Det är absolut inte för mycket av dig att begära att hon ska stötta dig genom det här, så jag tycker du har rätt att bli arg. Men har ni pratat om det? Har du frågat varför hon gick ut? Hur hon tänkte och sådär? Har du berättat för henne hur du känner ang tumören? Hon kanske inte riktigt förstår vad en testikeltumör innebär?
Vet att de här frågeställningarna kanske låter lite banala, hon kanske "borde" fatta, men det är ju inte alltid så lätt, hon kanske blev rädd eller något. Vilket givetvis inte är en ursäkt, men en förklaring. Men det måste du fråga henne om.