Tre frågor om kroppar

Men du glömmer att ett av alternativen är överlappande för båda situationerna (när vi talar om ägghandel). Om det är tillåtet att sälja sina ägg så finns det två alternativ: sälja eller inte sälja. Om det är otillåtet så finns det ett: inte sälja. Om nu "sälja" är det bättre alternativet i den första situationen (för dom som väljer att sälja) så är detta inte enbart det bästa alternativet av de enda möjliga i denna situation, utan också ett bättre alternativ än något av alternativen i situationen "ingen handel".

Det finns förstås fler alternativ att strukturera ett samhälle socio-ekonomiskt. Att tjäna sitt uppehälle genom bättre uppkomna situationer. Du uttömmer inte de möjliga situationerna att försörja dig av alternativen sälja eller inte sälja ditt ägg. Vilket är hela poängen, alltså, att skapa bättre situationer än att tvingas välja mellan att sälja för att överleva eller inte sälja och gå under. Det finns bättre och mer önskvärda alternativ.

Eftersom en agent alltid är i en mer komplicerad väv än såhär skulle vi behöva idealisera situationen mindre, men den säger något signifikativt för hur en människa befinner sig i sin sociala situation.

Det är som att den typen av argumentation uppstår ur en blindhet där man har svårt att se att ekonomiska relationer och system också är produkten av en form av politik, även om den inte är demokratisk.

Till er som är mot organhandel/ägghandel.

Tycker ni att dessa verksamheter bör vara förbjudna för att antingen 1) ni tror att de har dåliga konsekvenser för åtminstone säljaren och/eller leder till ett samhällsklimat som på sikt försämrar välfärden, eller 2) oavsett konsekvenserna för individen/allmän välfärd bör man av något viktigt principskäl ändå förbjuda.

Tack!

Det är en intressant fråga, och den senare tycks gå i stil med det ovanstående. Till att börja med verkar du inta en rent hedonistisk syn, att det är den subjektiva upplevda lycka/välbefinnadnet som är det viktiga, elelr till och med det enda som spelar någon roll. Om donatorn blir lyckligare efter sin donation, då är donationen berättigad?

Det finns kanske framförallt ett problem med sin senare fråga, vilket är någon man kallar habituering, vilket är fenomenet att människan anpassar sig till i princip vilka negativa tillstånd som helst (typ). Mister man benen och sätts i rullstol resten av livet, är det något de felsta anpassar sig till och kommer tillbaka till den välbefinnande nivå de befann sig på innan olyckan (vilket jag förutsätter det är som orsak). Kanske till och med lyckligare, då man kanske får mer nära och kära som bryr sig om en, mer nära relationer, tex. Han blev med andra ord lika eller mer lycklig, men det är trots det svårt att se det som en bra händelse att han miste benen, eller? Om nu alla blir så lyckliga utan ben, varför inte kapa allas ben? Därför är din andra fråga problematisk, i min mening.

Jo, jag antar en hedonistisk (men jag skulle nog snarare kalla det moralkonsekventalistisk) synvinkel, eftersom detta är den enda synvinkel som jag lyckats rättfärdiggöra som moraliskt hållbar. Men det är ingen ”religiös” fix idé. Jag kan snabbt ändra mig om det finns bra orsaker. Som habituering potentiellt skulle kunna utgöra. Såhär resonerar jag.

Anta att alla snabbt blir lika lyckliga som innan, eller till och med ännu lyckligare, efter att de kapat av sig benet. Bör man då uppmuntra, eller åtminstone inte avskräcka, folk från att göra detta? Om svaret är nej, så är det moralkonsekventalistiska resonerandet felaktigt. Och rent instinktivt känns det ju verkligen som att svaret borde vara nej. Men om man nu väljer att behålla sitt ben trots att det till och med skulle göra en lite lyckligare att kapa av det, vad är det man offrar sin lycka/sitt välmående för? Jag hittar inget tillfredsställande svar på den frågan.

Så i detta fall anser jag att om kapande av ben skulle göra en minimalt lyckligare, så bör man göra det. Så varför kapar inte jag av mitt ben? Därför att jag tror att det skulle ta lång tid, åtminstone några år, innan man skulle ha anpassat sig och vara lika lycklig som innan, om man någonsin skulle anpassa sig helt och hållet (jag är skeptisk). Och denna anpassningstid är inte alls irrelevant (vårt liv består av dessa anpassningstider).