Skumt i Bröderna Lejonhjärta

Det är något skumt i Bröderna Lejonhjärta. Verkar som om Astrid hade en tankelapsus.

I kap 1 så är Skorpan ledsen över att han snart ska dö och därmed inte får träffa Jonathan på många år. Jonathan förklarar då att många år på jorden motsvarar ett par dagar i Nangijala. Dvs att Skorpan bara kommer att få vänta några dagar på Jonathan och tills han dött i det nuvarande jordelivet.

Sedan vet ni alla vad som händer, Jonathan tar Skorpan på ryggen för att rädda undan honom från branden och dör själv. Därefter går det en tid, en tidsrymd som jag uppfattar som några månader, Skorpan dör i sin lungsjukdom, turberkulos?

Skorpan kommer till Nangijala och får träffa sin älskade bror. Det är här det märkliga kommer in. Jonathan verkar att ha acklimatiserat sig bra i Nangijala, gått med i motståndsrörelsen, lärt känna folket i Körsbärsdalen mm. Alltså det har förflutit en hel del tid i Nangijala, tid som om det som Jonathan sa skulle motsvara flera år på jorden. Men så är det inte, Skorpan har endast väntat en liten tid på jorden innan han dog. Motsägelsefullt, eller hur?

Var det kanske så att Jonathan inget visste om tidsbegreppen och ville trösta sin bror Skorpan? Eller hade A.L en tankelapsus?

Detta har gått och gnagt mig den senaste tiden. Något som har en åsikt i ämnet?

I vilket fall som helst så är Bröderna Lejonhjärta en fantastiskt fin historia om broderskärlek, kärlek till sin nästa, om mod och rädsla samt att det finns onda saker man måste stå upp emot. Annars är man bara en lite lort.....

Ja, Bröderna Lejonhjärta är en fin bok om kärleken mellan två män. Män som gör saker tillsammans...

Angående tidsrymden så tänkte nog inte Lindgren på det. Hon förväntade sig nämligen att boken skulle läsas som godnattsaga av dumma barn och inte inte att den skulle skärskådas av vuxna.

Det är mycket som inte går ihop i Lindgrens värld. Hur kan exempelvis Pippi lyfta stora starka poliser på raka armar? Och när hon allvarligt misshandlat ordningsmakten; hur kommer det sig att inte nationella insatsstyrkan stormar Villa Villekulla med mörkersikten och höghastighetsvapen? Våld mot tjänsteman och mordförsök på uniformerad tjänsteman är allvarliga saker, minsann.

// Roger P.

Såvitt jag förstått så syftade Lindgren till att den vuxne läsaren skulle förstå att hela händelseförloppet bara är fantasier och drömmar hos den döende Skorpan, och att ljusglimten av Nangilima vid bokens slut i själva verket innebär hans verkliga död i kökssoffan på jorden. Jonatans berättelse är även i boken bara en vacker saga som han diktar ihop för att trösta sin bror - någon "kunskap" om platsen kunde han väl knappast ha haft ändå - och därför spelar tidsbegreppen inte så stor roll: bägge bröderna var väl rätt pragmatiska i sitt respektive diktande.

Nej, där har du väl ändå fel. Var någonstans framgår det i boken att det som sker i Nangijala är hjärnspöken hos en döende pojke? Mycket märklig tolkning du gör där.

Det är väl som Nalle Puh som enligt vissa uttolkare skall vara ett hjärnspöke hos Christopher Robbin

Rotade lite efter källan till minnesbilden och hittade en hänvisning i Ying Toijer-Nilssons bok Tro och otro i modern barnlitteratur (1976). Hon hänvisar där till intervjuuttalanden från Lindgren som återges i en intervju i Svensk Litteraturtidskrift nr 2/75, där hon bl.a. säger:


I samma bok anförs även andra uttalanden av Lindgren, där hon framhåller att en del av poängen med boken är att skapa en ny mytologi som kan trösta barn inför tanken på döden, sedan de religiösa förklaringsmodellerna fått stryka på foten:



Däremot håller jag med dig om att det inte framgår i bokens text som sådan: det är en tolkning som barnläsaren (kanske) kommer fram till framemot vuxen ålder. Kanske är just den lapsus du pekat på en nyckel som skall antyda att berättelsen inte riktigt hänger ihop som "verklig" ens på sina egna premisser?

Tack för bra inlägg, Pojken med guldbyxorna! Känns som att vi kommer att ha utbyte av varandra.

ONI fanns inte på 60-talet, där har du svaret

När jag var liten och låg och lyssnade till kassettbandet med Bröderna Lejonhjärta fantiserade jag alltid vilt kring vad som egentligen hände, och jag lyssnade omväxlande utifrån tolkningarna att det verkligen hände alt. var en fantasi.

Den senare varianten förekom oftare, det blev enklare att få saker på plats i en fantasi än om det vore "verkligt".

Som "paradis" var Körsbärsdalen inte speciellt trovärdigt för mig. Hade det alltid funnits där? Varför var där inte fler? Var hamnade man sedan? Vilka hamnade i Törnrosdalen, etc? Vore det en fantasi behövde man inte bry sig om sådant.

Det föreföll också ganska troligt att man som en lungsjuk liten stackare i en lusig soffa och med en älskad bror som nyligen dött ville fly någonstans dit allt var vackert, smärtfritt och enkelt. Att det sedan inte blev så ens i Skorpans fantasi kanske man kan skylla på hans feberheta hjärna...jag brydde mig inte så mycket om tanken att det var ett besynnerligt paradis han skapade (med ångest, förtryck och urtidsödlor). Det var väl roligare att tänka på att man själv var hjälten, skulle jag tro...

Till sagor hör ju till att de skall vara fantastiska och inte mer än nödvändigt verklighetsbundna, uppfostrande och socialrealistiska. För Astrid var det nog viktigare att placera sin berättelse någonstans långt bort från här och nu än att lägga ner för mycket energi på att skriva oss på näsan om vad Nangijala, Nanglilima och Körsbärsdalen var för något; istället låta oss tänka ut det själva, så att det passar oss och inte står ivägen för själva sagan. I det perspektivet blir "paradiset" bara ett ramverk och kampen mellan Ont och Gott, där hjältarna är sådana som vi (var), rädda, sårbara, men väldigt modiga...

En otrolig saga är det i alla fall, kanske den största.

jag är lite oroad över att jonathan tar livet av sig 2 ggr i historien.

Gör han?

Du måste ha läst den oklippta, socialrealistiska versionen.

1; han hoppar ut från fönstret, 2 han hoppar ut från stupet.