Bibliotekstjuven

Nja. Saken skulle ju ha kommit ut förr eller senare i alla fall och trots allt hade ju faktiskt Manneus själv med berått mod och självisk kalkylering givit näring åt de falska misstankar som riktades mot Goldman, så... Därför kan man inte rimligtvis förmena den stackars oskyldige juden denna beskedliga men högst rättfärdiga lilla hämnd.

Först begrep jag inte varför man överhuvudtaget valde att tala om för Goldman att han varit misstänkt för stölderna. "Du har skadat Tom!", utbrast ju den kvinnliga bibliotekarien pliktskyldigast hemma hos Manneus strax efter att denne erkänt sig skydlig inför henne. Vilken skada kan man tänkas lida av misstankar som man inte ens är medveten om? Sedan insåg jag att det hela förmodligen bara var ett dramaturgiskt trick för att man skulle få tycka lite synd om den Oskyldige Stackars Juden.


Hade det gällt en svensk, dansk, italiensk, fransk (eller whatever) produktion så skulle jag nog också lutat åt din tolkning. Men eftersom det rör sig om en judisk produktion bör man vara medveten om två i sådana sammanhang tydligt urskiljbara och frekvent återkommande mönster:

1. Den vite mannen framställs anmärkningsvärt ofta som en snöpt stackars krake;

2. Judar, i den mån det är uppenbart att de faktiskt är judar (som i fallet med Goldman), framställs så gott som uteslutande i positiv och inte sällan i rent glorifierande dager.


Det är Manneus som i samband med anställningsintervjun låter påskina att Goldmans avhandling inte skulle hålla måttet, något som i sådana fall snarare är ägnat att framställa honom som en avundsjuk loser. Goldmans avhandling kan i själva verket mycket väl vara strålande.

Förresten, var det måhända fler än jag som ställde sig skeptisk till att dramats Manneus fyllde lägenheten med gas genom att vrida på spisen? Alla moderna gasspisar (och med tanke på Manneus pretentioner borde spisen sannolikt ha varit av det modernare slaget) har väl spärrar som omöjliggör sådana stora utsläpp? I verkligheten gick det heller inte alls till så: Burei herakliska, förlåt jag menar herostratiska, likbål föregicks av ett mot gasledningen måttat alexandriskt yxhugg.

För övrigt slogs jag av att de närmast anhöriga tycktes allt annat än bedrövade vid Manneus begravning.

Slutscenen med den kvinnliga bibliotekarien heroiskt strävande uppför återvinningscentralens enorma pappersberg fann jag dock mycket uttrycksfull då den med en enda bild lyckades fånga dels böckernas materiella förgänglighet, dels det sisyfiska värv den ställs inför som är satt att tjäna dessa symboliska kunskapsbärare till värn.

Det där tänkte jag också på.
För juden är hämnden väldigt viktigt. Hör man judar prata är det alltid om hämnd de är alltid fixerade vid vilka utstuderade straff deras motståndare får.

Hade jag varit jude och gjort den här serien hade jag sett till att Bureus hade hängt sig själv men repet hade inte varit tillräckligt långt för nackbrytning utan han hade hängt där i snaran och ångrat sig och strypts medan han hade kämpat för sitt liv.
Hängningen är judarnas favoritstraff för deras motståndare och helst utan nackbrytning.
Men den judiska kopplingen kanske hade varit för uppenbar.

Tittade nyligen igenom serien, tycker som många andra att det finns många "skämskuddescener" t ex restaurangscenen . Klart sevärd serie även om det var ovant att huvudpersonen skildras ensidigt negativt. Det var totalt omöjligt att sympatisera med den konstige Manneus, däremot tycker jag Skarsgård gör en bra insats utifrån dom premisserna. Dock hade jag föredragit en mer charmig bibliotekstjuv som man kunnat hålla på, ungefär som i "Dubbelstötarna".

Har i efterhand lyssnat igenom P1-dokumentären, det mesta i serien verkar ha en verklig förlaga. Det var verkligen tre kvinnliga anställda som skötte den hemliga utredningen, de beskriver själva den paranoia som Gunila Röörs karaktär visar i serien. Verklighetens Burius beskrivs med liknande klasskomplex som i serien, dock ger vänner honom mer försonande drag som humor, charm och akademisk kunnighet. Skarsgårds karaktär saknade nästan allt detta.

Goldman var ju själv inne på att avhandlingen inte var något vidare. Den kom på tal när Manneus slog sig ned vid lunchbordet i första avsnittet.

Dina analyser är intressanta, men så länge du bara har antagande och indicier på att Lind Lagerlöf är jude så tycker jag att du skjuter blint.

Antagligen ville man framställa Goldman som ödmjuk.

Jag tycker nog att de flesta harklade sig och tittade lite snett när den nämndes. Jag tycker inte att Goldman framställdes som särskilt ödmjuk utan mer som arbetsplatsmobbare, arrogant och snobbig. På Riche betedde han sig avskyvärt och förödmjukade Manneus med fru. Han verkade inte kunna erkänna att Manneus var duktig och driftig på sitt jobb. När han befordrades motsatte hans sig det starkt. Det var ju också hans livsstil som fick Manneus att försöka uppnå status genom dyra fina vanor och som satte honom i ekonomisk knipa.

Det förändrar ju ändå situationen. Om inte Goldman hade ringt pressen hade Manneus förmodligen satt sig på flygplanet och flytt undan.

Vad Goldman i själva verket sade var bara att han inte trodde att någon annan än handledaren orkade ta sig igenom avhandlingen. Detta behöver inte betyda att den var dålig. Och hur sannolikt är det förresten att en karriäristisk och statusmedveten forskare skulle sitta och raljera över sina egna akademiska och vetenskapliga tillkortakommanden?


Du behöver träna upp din juderadar, märker jag. Titta noga:

http://gfx.aftonbladet-cdn.se/multimedia/archive/00230/enk6_230917w.jpg

http://www.youtube.com/watch?v=8ZrREFggr6Y (01:00 in i klippet)

Det där är en jude, inget snack om saken.

Visserligen går det inte alltid att avgöra huruvida någon är jude endast utifrån personens utseende, men med tiden har jag lärt mig att känna igen vilka åsikter judar brukar ha, vilken sorts tematik de brukar inkludera i sin "konst" och på så vis har jag även lärt mig att med god precision urskilja judiska produktioner. När jag häromsistens såg den amerikanska TV-serien Hung på SVT, bara för att nämna ett exempel, var min första tanke att den helt enkelt bara måste vara skapad av judar. Och mycket riktigt var det så (informationen finns bl.a. på en judisk nyhetssida och på Wikipedia). Lita på mig, jag kan det här.

Judar är av välbekanta skäl långtifrån alltid öppna med att de är judar; ändå skulle jag vara beredd att sätta en ganska stor summa pengar på att Daniel och Malin Lind Lagerlöf är judar. Ofta har judar naturaliserade efternamn och hebreiska förnamn av olika varianter. Så även i detta fall.

Tycker du förresten inte att det är ganska osannolikt att en svensk regissör skulle ta med en sådan uppenbar jude som Tom Goldman i skepnad av en rollgestalt som – av allt att döma – inte har någon dokumentär motsvarighet i verkligheten? Det är ju ganska uppenbart varför Goldman överhuvudtaget är med och vilken dramaturgisk funktion han fyller.

Daniel och Malin Lind Lagerlöfs filmer är rena rama smörjan och producerar man sådan smörja i det genomjudifierade Sverige existerar det bara ett enkelt sätt att ändå ta sig och fram och göra sig ett namn: genom att vara jude.

Sveriges film, skådespeleri och hela landets kulturliv i största allmänhet skulle hålla långt högre klass om det inte var för alla dessa judar som ständigt lyfter fram varandra till positioner som de i annat fall aldrig skulle ha kunnat drömma om att ens komma i närheten av.

Det finns givetvis duktiga judar också, men nollorna är desto fler. Och som kulturkonsument bör man vara medveten om vad de sysslar med och i vilka syften de är ute. Judarnas främsta syfte är att smutsa ner, desakralisera, förvrida, förvanska, förnedra.

Intrigen bör alltså tolkas på ett visst sätt därför att det är en judisk produktion och att det är en judisk produktion bevisas av att intrigen är på ett visst sätt. Kan du förstå att detta kan förefalla som ett cirkelresonemang för någon som inte delar din världsbild?


Gäller det inte alla filmskapare oavsett religion och etnicitet att nollorna och medelmåttorna är fler än de verkliga talangerna?

Med risk för att verka tjatig:

1. Den vite mannen framställs anmärkningsvärt ofta som en snöpt stackars krake;

2. Judar, i den mån det är uppenbart att de faktiskt är judar (som i fallet med Goldman), framställs så gott som uteslutande i positiv och inte sällan i rent glorifierande dager.

Om man vill kan man tro att sådana mönster är en slump. Själv tror jag som sagt inte det. När vissa teman och mönster ständigt återkommer tyder det trots allt på något. Är detta egentligen så märkligt?

Därmed inte sagt att precis allting som produceras av judar uppvisar samma mönster och återkommande teman, men mycket gör det onekligen.


Jo, men judarnas inflytande är ju onekligen groteskt i förhållande till hur få de faktiskt är. De tar för mycket plats, helt enkelt. Vi måste komma ihåg att vi har att göra med en försvinnande liten minoritet som använder sig av en gigantisk mediaindustriell apparat för att förmedla sin världsbild och sina värderingar, utifrån sitt perspektiv. De främjar sina intressen, helt enkelt.

Det vore för övrigt intressant om någon ville komma upp med en alternativ teori om varför Lind Lagerlöf dels valt att mot bättre vetande grovt förvränga bilden av verklighetens Anders Burius, dels ställa en flagrant jude som dramats Tom Goldman i händelsernas centrum utan att någon egentlig motsvarighet till rollgestalten tycks ha existerat i verkligheten.

Jo, att du menar det har tydligt framgått, men jag tycker ändå inte du besvarar min fråga riktigt. Jag ställde två citat av dig mot varandra: Först skriver du att Pojken med guldbyxornas tolkning mycket väl skulle kunna vara riktig om det inte vore för att det rörde sig om en judisk produktion. När sedan mishima påpekar att du inte vet att Lind Lagerlöf är jude (och därmed implicit att du inte vet att det är en judisk produktion) så anför du intrigen som det avgörande indiciet. Intrigen är alltså både en följd av att det är en judisk produktion och ett bevis för att det är en judisk produktion. Detta är ett klart exempel på ett cirkelresonemang.


Att det är många judar i media i förhållande till hur många det är i samhället i stort är säkerligen ett faktum. Här är väl inte platsen att diskutera den saken i stort och jag är inte heller rätta personen att göra det. Jag har dock slagits av det underliga i resonemanget att de å ena sidan redan styr världen som den ser ut i dag, å andra sidan gör allt för att upplösa den i sina beståndsdelar.


Det har ju framförts andra teorier. Pojken med guldbyxorna skrev t.ex:


Det tror jag också på. Man ville åt den sensationella storyn och gjorde avkall på komplexiteten hos huvudpersonen antingen av slöhet och oförmåga eller för att man inte vågade tro på tv-publikens intelligens. Det är snarare standard än undantag i svensk nutida film och tv att ingenting får vara det minsta otydligt. En viss renodling av figuren hade ju dessutom varit nödvändig hur man än gjort, eftersom en människa svårligen låter sig fångas på några timmar när man samtidigt ska berätta en dramatisk historia.

Vad gäller Goldman kan jag inte originalhistorien tillräckligt bra för att ha en uppfattning om huruvida han hade någon judisk eller icke-judisk motsvarighet i verkligheten. Hade han det inte tror jag visst att du kan ha en poäng i att det ligger någon sorts symbolik i att just en jude blev oskyldigt anklagad, men det i sig ser jag inte som något vidare starkt indicium på att produktionen i sin helhet eller dess regissör skulle vara judisk eller ha som sitt mål att visa judars överlägsenhet. Goldman har ju som påpekats en del otrevliga drag, medan bibliotekstanterna är hygglon rakt igenom.

Jag vet av erfarenhet att jag brukar träffa rätt i mina utpekanden av vilka som är judar. Du får tro vad du vill, men jag är fullständigt övertygad om att paret Lind Lagerlöf är judar. Det mesta tyder på det. (Att du själv inte är lika övertygad som jag beror på att du antagligen inte är lika medveten om vilka utseendemässiga särdrag och viken sorts framtoning judar för det mesta brukar ha. Judar brukar dessutom ofta gynna sig själva och det råder ju inte direkt någon brist på judiska skådespelare i dramat.)

Denna starka övertygelse tillsammans med min vetskap om att vissa specifika teman faktiskt tenderar att återkomma i judiska produktioner gör att jag är böjd att tolka de narrativa mönstren på ett visst sätt. Inte märkligt alls, tvärtom helt naturligt.

Men eftersom jag är ödmjuk nog att medge att jag faktiskt kan ha fel (även om jag bedömer sannolikheten som låg) så vill jag inte gå med på att jag ägnar mig åt något direkt cirkelresonemang. Jag håller alltså dörren öppen för möjligheten att paret Lind Lagerlöf inte är judar. Visst borde jag ha varit tydligare med att påpeka detta i mina tidigare inlägg, men min juderadar brukar som sagt sällan fallera, så förlåt mig...

Hur dramats upphovsmän själva resonerat kommer vi aldrig att få veta. Däremot ska jag be att få återkomma om jag en dag lyckas snoka upp en objektivt trovärdig källa som bekräftar att paret Lind Lagerlöf är judar. Då tror jag att du kommer att vara mer benägen att ansluta dig till min tolkning.


Nu går jag inte heller runt och ylar om att judar äger och styr precis allting här i världen, men man bör vara medveten om deras mycket stora makt och inflytande i t.ex. mediaindustrin och att deras främsta devis är divide et impera. Inget mer om detta här dock, det är precis som du påpekar en helt annan diskussion som bör föras i andra trådar.


Själv tycker jag att avstegen från den biografiska och dokumentära verkligheten är alldeles för grova och uppenbart förvrängda för att det bara ska bero på publikfriande förenklingar.


Men tror du inte att vi hade fått höra talas om den länge oskyldigt misstänkte kollegan om denne faktiskt existerat i verkligheten? Jag tror det. Det förefaller rimligt att tro det. Så mycket annat av intresse nämns ju faktiskt till exempel i radiodokumentären om Burius och jag bedömer det som osannolikt att man skulle ha utelämnat en sådan intressant och publikkittlande omständighet som att en annan av bibliotekets anställda länge var misstänkt och att Burius själv medvetet underblåste misstankarna.

Däremot faller det sig enligt mig naturligt för just judar (låt oss för en sekund förutsätta att jag har rätt i mina farhågor om upphovsmännens judiskhet) att skapa och placera ut en sådan figur som Tom Goldman.

Goldmans godhet och fullständiga oskyldighet accentueras dessutom på ett alldeles för tydligt sätt för att man ska kunna tro att det inte ligger en specifik tanke bakom det hela. ("Du har skadat Tom!" )

Utöver det jag nämnt i tidigare inlägg är scenen där Goldman kliver in på överbibliotekarien Ottos kontor också ganska talande: Otto är mycket förlägen och nästan pinsamt ångerfull trots att Goldman, som demonstrativt blir stående i stället för att som Otto föreslår sätta sig, uppenbarligen inte ens har vetat om att han varit misstänkt för stölderna. Man skulle inte ens ha behövt tala om det för honom och i verkligheten hade man med största säkerhet heller inte gjort det.