Kritik mot Platons grottliknelse (hjälp!)

Jag behöver hjälp med en uppsats i skolan.
Jag ska skriva kritik mot Platons Grottliknelse. Någon som vet?

Om du vill att någon annan skall göra din läxa kan du åtminstonde hjälpa oss hjälpa dig.

Ja asså jag behöver kritik på Platos grottliknelse som är från "staten"

Det här är grottliknelsen:

– Tänk dig att människor i en underjordisk grottlik boning, vars ingång är öppen mot ljuset och sträcker sig utefter hela grottans längd. Tänk dig vidare, att de ända från barndomen här är fjättrade med halsen och benen hopbundna så att de måste förbli på samma fläck och endast kan se rätt fram, eftersom de på grund av bojorna till och med är oförmögna att vrida på huvudet; att deras boning upplyses av en eld, som brinner bakom dem, högt uppe och på avstånd, och att det mellan elden och de fängslade och ovanför dem går en väg. Utmed denna väg får du tänka dig en liten mur uppförd, liknande det skrank som taskspelare brukar uppresa framför sig och över vilket de visar sina konster.

– Jag ser allt detta.

– Föreställ dig också människor, som vandrar längs denna mur och bär allehanda över muren uppskjutande saker och bildstoder av människor och andra varelser, gjorda av sten eller trä, och alla möjliga bearbetade föremål, och tänk dig att, såsom naturligt är, av de förbigående somliga talar medan andra tiger.

– Det var en underlig bild och underliga fångar.

– Men de liknar oss, svarade jag. Ty tror du, att sådana fångar kan se något vare sig av sig själva eller av varandra än de skuggor, som av elden kastas på den mittemot varande väggen av grottan?

– Nej, hur skulle de kunna det, om de vore tvungna att hela sitt liv hålla huvudet alldeles stilla?

– Och förhåller det sig inte på samma sätt med de föremål, som förs förbi bakom dem?

– Naturligtvis ser de endast skuggorna av dessa föremål.

– Om de nu vore i stånd att samtala med varandra, tror du inte att de kulle tala om det, som de såg, som om det var de verkliga föremålen, som passerade förbi?

– Givetvis.

– Och om i detta fängelse, så ofta någon av de förbipasserande talade, ekot hördes från den nyssnämnda väggen, tror du att de skulle anse att någon annan talade än just den skugga som skred förbi?

– Nej, vid Zeus, det tror jag inte.

– Över huvud taget skulle således sådana människor inte hålla något annat för sant och verkligt än skuggorna av de nämnda sakerna.

– Det är en absolut nödvändig slutsats.

– Tänk nu efter, hur det skulle gå, om de löstes från sina bojor och botades från sin villfarelse. Jag undrar om inte resultatet helt naturligt skulle bli, att om någon befriades från sina bojor och nödgades att plötsligt stiga upp, vända sig om, gå framåt och se mot ljuset, så skulle allt detta förorsaka honom smärta och det bländande ljuset göra honom oförmögen att riktigt se de föremål, vilkas skugga han förut sett. Vad tror du väl att han i så fall skulle svara, om någon försäkrade honom, att han förut endast sett ett gyckelspel, men att han nu såg mera klart, sedan han mer närmat sig det varande och vänt sig till en sannare verklighet. Och om man till på köpet pekade ut för honom vart och ett av de passerande föremålen och nödgade honom att göra reda för vad de är, tror du inte då att han skulle stå där alldeles förvirrad och anse det, som han förut sett, vara mer verkligt än det man nu visar honom?

– Jo, mycket.

– Och om han nödgades att se på själva ljuset, skulle han inte känna smärta i ögonen och fly därifrån och vända sig mot det, som han är i stånd att betrakta, i tron att detta i själva verket vore tydligare än de föremål, som man nyss hade visat honom.

– Du har rätt.

– Om någon därpå med våld drog honom med sig därifrån genom den skrovliga och branta öppningen och inte släppte honom, förrän han släpat honom upp i solljuset, skulle han inte då känna smärta och med största motvilja låta draga sig upp? Och sedan han kommit upp i dagsljuset och hans ögon blivit fyllda av solens strålar, skulle han väl inte kunna se något enda av de föremål, som nu betecknas såsom verkliga?

– Åtminstone inte omedelbart, sade han.

– Han skulle, förmodar jag, behöva övning för att kunna se det som finns högre upp. Till en början skulle han lättast kunna se skuggorna och därefter spegelbilder i vattnet av människor och andra föremål och längre fram föremålen själva. Därefter skulle han väl betrakta vad som finns på himlen och så själva himlavalvet, vilket sker lättare om natten, då han får se stjärnornas och månens ljus, än att om dagen betrakta solen och dess strålar.

– Naturligtvis.

– Slutligen skulle han väl vara i stånd att tydligt och klart se solen, inte bilder av den, i vattnet och annorstädes, utan solen själv, på dess egen plats, och han skulle lära känna dess sanna natur.

– Givetvis.

– Därefter skulle han dra den slutsatsen, att det är solen som åstadkommer årstider och år och ordnar och styr överallt i den synliga världen och att den på sätt och vis är orsak till allt de såg i grottan.

– Det är tydligt, att han följdriktigt måste komma till detta resultat.

– Nåväl, när han sedan erinrar sig sin första bostad och den vishet, som fanns där, och sina förutvarande medfångar, tror du inte att han då skulle prisa sig lycklig över förändringen och beklaga de andra?

– Jo, i hög grad. (- - -)


– Denna bild, min käre Glaukon, bör man nu i alla dess delar sammanställa med det förut sagda, varvid man liknar den för våra ögon synliga världen vid boningen i det underjordiska fängelset och eldskenet därnere vid solens mäktiga ljus. Och om du uppfattar uppstigandet dit upp och betraktandet av det som är där uppe såsom uppstigandet till tankens värld, så skall du inte behöva ta miste på vad jag tror, när du nu önskar höra det. Gud vet väl, om det verkligen förhåller sig så. Men, hur som helst! Min egen syn på saken är den, att inom vetandets område är det godas idé det som man ser sist och med svårighet, men har man en gång skådat den, måste man även dra den slutsatsen, att den för alla är upphovet till allt rätt och skönt. Ty i den synliga världen frambringar den ljuset och dess herre och i tankens värld är den själv herre och källa till sanning och förnuftig insikt, och man måste ha skådat det godas idé, om man skall handla förnuftigt, vare sig i sina egna eller samhällets angelägenheter.

– Jag delar din mening, sade han, i den mån jag fattar den.

– Så dela då din mening även i ett annat avseende, och förundra dig således inte över att de, som kommit så långt, inte vill befatta sig med människornas angelägenheter, utan deras själar strävar alltid att dväljas i högre rymder. Detta är ju ganska naturligt, eftersom det står i överensstämmelse med den förut anförda bilden.

– Det är förvisso naturligt. (- - -)


– Är nu allt detta riktigt, måste vi hysa den övertygelsen, att undervisningen inte är sådan som åtskilliga, vilka gör reklam för sin undervisning, säger att den är. Ty de påstår ju, att om det i själen inte finns något vetande, så lägger de sådant i den, ungefär som om de skulle lägga in synförmåga i blinda ögon.

– Ja, det påstår de visserligen.

– Men vårt resonemang nyss pekar i en annan riktning: den i varje människas själ inneboende förmågan och det verktyg, varmed var och en inhämtar kunskap, är som ett öga som man inte kunde vända från mörkret till ljuset annorlunda än genom att vända hela kroppen. På samma sätt måste detta själens organ tillsammans med hela själen vändas från en värld som uppkommer och blir till och vridas runt, till dess att själen blir i stånd att uthärda anblicken av det som är och av den mest glänsande punkten av det varande. Men denna är, påstår vi, det goda. Inte sant?

– Jo.

– Konsten härvidlag torde således bestå i att på det lättaste och verksammaste sättet få själen att vända sig om. Det är alltså inte fråga om att skapa förmågan att se, ty denna förmåga har den ju, utan det gäller att avhjälpa det felet, att själen inte är vänd åt rätt håll eller blickar dit den borde.

– Ja, det är ju ganska naturligt.

– Vad beträffar själens övriga så kallade dygder, tycks de tämligen nära likna kroppens, ty i själva verket är de inte medfödda utan tillkommer senare genom vana och övning. Men förmågan att veta är mer än något annat av gudomlig natur och något som aldrig förlorar sin kraft men som kan bli gagnelig och välsignelsebringande och å andra sidan onyttig och fördärvlig beroende på om den är vänd åt rätt håll eller inte. Eller har du aldrig givit akt på dem, som betecknas som onda men sluga: deras eländiga själ ser med genomträngande skärpa det, varpå den är riktad, ty den har en allt annat än svag syn, men den är tvungen att tjäna deras ondska, så att den åstadkommer så mycket mer ont, ju skarpare dess blick är.

– Alldeles riktigt.

Du har postat i fel forum och du har inte bidragit med dina egna tankar

Beträffande skoluppgifter

Ak fil -> Fil

+Låst

/MOD