Någon här som har känt hur det känns om ingenting skulle finnas?

Förresten: Hur skulle man kunna känna (av) detta?(!)

My thought too. Det kräver ju inte mycket mer än en reflektion över vad "att känna" innebär - inte bara att känslor (i den benämningen TS tänker sig) orsakas av ett sinnesorgan, som ju inte kan existera om inget existerar, men själva känslans fänomenologi är ju en existensform - givetvis är känslans fänomenologi lik sin ontologi, men likväl existerar den. Och om man, som vissa, anser att det mentala och det fysiska existerar sida om sida helt kontingent, så kunde en vilken som helst känsla existera som-det-enaste, och den ville då vara lik sig själv, men sina egna särdrag (tror dock inte sån snack ger mening på "djupet").
Och om TS fråger hur sinnesorganen skulle förmedla "ingenting", så måste TS ju förutsätta att sinnesorganen finns, och i så fall kan de inte förmedla ingenting, då de ju påverkas av sig själva, internt. Och man kan ju tänka sig att ett sinnesorgan kräver en viss struktur för att "medvetenhet" ska uppstå, och en känsla är ju till sitt väsen en medvetandestillstånd. Så det går alltså inte riktigt att tänka sig ett sånt system, som inte förmedlar en rent faktisk påverkan.
Och sedan undrar jag om tanken, att ens kropp är det enda som existerar, ens låter sig meningsfullt tänka. Jag är inte insatt i kvantefysik, men går det ens att med adekvate begrepp tänka sig ett sånt scenarium?

Edit: Ett medvetandestillstånd har ju alltid en viss riktadhet som gör den till sig själv, om man kan säga så. Och denna riktadhet gör ju att en medvetandeakt alltid måste ha ett objekt, och om du tänker "Ingenting" som frånvaro av objekt, så frågan blir "hur är en medvetandesakt som inte sätter något", då blir det ju självmotsägande. Eller?

Jadu, har du varit nedsövd någon gång?

vet inte riktigt om mitt tänkande är att ingeting existerar, för skulle jag tänka på det, skulle inte jag heller existera och inte mina tankar heller. men jag har rätt ofta återkommande tankar om att allt jag ser är bara i min hjärna, att det inte är verkligt att min kropp inte är min utan bara något som mina tankar har kommit på, samma med människor jag träffar och umgås, pratar med, att det bara är jag eller mina tankar som kommit på dem, och när jag slutar tänka på dem så finns de inte mer.
min hjärna kan inte alls sitter fast i min kropp, min kropp kanske inte alls finns, och det jag kallar jag kanske inte alls är vad det ser ut att vara. så på det sättet så kan jag ju tänka att nej ingeting av det jag tror existerar, existerar i verkligheten, ingeting existerar om jag inte tänker på det först.