Substans: LSA - Blomman för dagen frön (Heavenly Blue).
Dos: Ca 240 frön
Kön: Man (80kg)
Tidigare erfarenheter: Alkohol, Cannabis, Nikotin, Gigglepills, Toppisar
Innan
Jag och en kompis började sätta oss in lite i lagliga droger för något år sedan.Efter lite googlande kom vi fram till att det mest lättillgängliga var blomman för dagen frön, så vi stack iväg till blomsterhandeln och kollade om de hade dessa frön av hopp. Efter lite letande bland hyllorna upptäckte vi att det fanns, och mycket, så S öppnade min ryggsäck och hävde snabbt i varenda påse. "Bättre att ha för mycket än för lite" sade han nöjt. Följande morgon vaknade jag runt 07:00 och påbörjade direkt min resa mot S lägenhet. När jag kom dit satte vi oss direkt vid S datorbord där han hade dukat upp med cola, billys pizzor, varsin tallrik och den svarta lådan. Vi öppnade lådan, tog ett gäng påsar var och portionerade upp ca 240 frön var på tallrikarna. "Bara så du vet, det ska tydligen smaka förjävligt och vi kommer förmodligen må skit i en timme" sade S. "Hoppas det är värt det" svarade jag lite hoppfullt.
The beggining
8:10
Vi börjar tugga i oss fröna. Till en början smakade det rätt okej, ungefär som att äta solrosfrön. Efter ungefär 50 frön började smaken bli lite motbjudande, förmodligen hade vi inte sköljt av besprutningsmedlet ordentligt. Efter ca 100 frön började det bli riktigt äckligt, konsistensen på de söndertuggade fröna påminde om sand fast med en smak som påminde om en rostig lyktstolpe. Efter 200 frön blev smaken olidlig, kroppen ville verkligen inte ha i sig sörjan så man fick anstränga sig för att svälja. När vi äntligen hade fått i oss fröna så hade vi nästan druckit upp en utav tvåliters colorna och började gå in på pizzorna. Jag satte tänderna i en vanligtvis god billys original, men jag upptäckte att smaken från fröna hade etsat sig fast på tungan - så just denna pizzan blev en besvikelse. Efter en varsin pizza satte vi på "gökboet" på TVn och lade oss till rätta i S stora hörnsoffa.
ca 9:00 - fortfarande i soffan
Jag: "mår du dåligt?"
S: "Tänkte precis fråga detsamma..."
Jag "... Vi borde verkligen ha något i närheten ifall vi spyr"
S: "yee..."
S kilade ut i köket och kom tillbaka med två ica kassar. "Här har du" sade han. "tack..."
ca 10:00 - fortfarande i soffan
Båda satt krampaktigt i soffan med huvudena i varsin ica-kasse.
Jag: "Fyfan för detta, känner inte ens effekt än"
S: "Fett ovärt... känns som om Mike Tyson går berserk i magen på mig"
Efter den korta konversationen fortsatte jag med att stirra intensivt på botten av kassen. Efter ca 10-15 min hörde jag en hulkning följt av några kraftiga "blaff" och förstod att aset äntligen lyckats spy upp skiten. Nöjd som fan slängde han kassen i soptunnan och knödde ner sig i soffan igen. Jag mådde bara sämre och sämre, men inte fan blev jag mer spyfärdig så jag bestämde mig för att tvinga upp det. "Brb" slängde jag ur mig lite sluddrigt och rusade in till toaletten. Jag hukade mig över toalettstolen och körde fingrarna i halsen. Vanligtvis tycker jag det är ganska skönt att spy, t.ex. om man är alldeles för full. Så var inte fallet här. Det var som att spy sand, och desto mer man spydde desto äckligare kändes det så jag spydde tills det knappt fanns galla kvar i kroppen. Efter att jag hade spytt mådde jag fortfarande dåligt en stund, men efter ca 20 min släppte det och jag hamnade i svag eufori. Jag gick in till vardagsrummet och satte mig i soffan igen, slängde en blick på S och upptäckte att han växlade mellan att stirra och halvkisa på TVn.
Jag: "Vad gör du? hehe"
S: "Jämför HD och VGA... syn, asså"
Jag bröt ihop i skratt och S med. Sedan skönk jag tillbaka i soffan och fick den grymmaste bodyload i mitt liv. Efter en stund av euforifyllt degande i soffan kom jag på att vi hade lektion om en halvtimme,
så vi var tvungna att ta oss till skolan. Tog säkert fem minuter innan jag ens orkade försöka att ta mig upp, men när jag väl tog mig upp på benen släppte bodyloaden totalt och övergick till fjäderlätthet. Jag hjälpte S upp ur soffan och samma sak hände för honom. "Shit, som om man svävar ju" uttryckte han överexalterat. Vi tog på oss jackor och skor och begav oss mot busshållplatsen.
10:58
När vi kommit fram till busshållplatsen testade jag att stirra intensivt som fan på en bil som stod långt bort, sedan testade jag att kisa. Då förstod jag va S menade med HD och VGA, min syn kändes märkvärt förbättrad. S började också med att växla ögonlocken. Om någon såg oss lär personen ha trott att vi hade rymt från ett mentalsjukhus. Bussen kom till slut, vi klev på och satte oss som vanligt längst bak. Den kändes ovanligt orange, alltså väldigt orange. Jag konstaterade att alla ljusa färger var väldigt förstärkta. Jag kände även hur den fruktansvärt kraftiga bodyloaden lade sig över mig igen, men jag välkomnade den. "Det känns som om jag har lagt mig på mig själv, fast jag är det självet jag ligger på... Men om jag själv ligger på miget jag är så borde jag själv ju veta det, typ?" sluddrade S. Han såg ut att vara lika förvirrad som mig av det han precis hade sagt. Vi stirrade frågande på varandra en stund innan vi bröt ut i skratt. Vi började prata om hur euforisk denna trippen blivit. Efter vad som kändes som en halvtimme ryckte jag till, "shit, vi borde väl ha varit framme för längesen?". "Ja, fan tänk om vi har åkt förbi?" svarade S. Vi stirrade ut genom rutan och märkte att vi inte ens kommit halvvägs. "haha, tidsuppfattningen blir ju ännu mer uppfuckat på detta än gräs" klämde S ur sig. "Håller med... tid är för jävla lurigt alltså... Tro fan amerikanerna har någonting att göra med det" svarade jag. S: "Hur menar du?" Jag: "Asså, jag tror fan CIA håller koll på alla i världen, och så fort de märker att någon tar nått flummigt så .rar-ar de tiden för den personen. Egentligen har det gått aslång tid, men de har komprimerat den för oss så det inte har gått så lång tid för alla andra. fattar du?". Då började vi diskutera detta fenomen och gled senare in på en ännu ointelligentare diskussion om hur dåligt amerika är.
Ca 11:30 - mot skolan
Vi klev av bussen och gick in till skolan. Vi kom in till cafeterian gick direkt till klassrummet och upptäckte att det inte var någon där, lektionen var inställd så vi gick till cafeterian igen. Vi märkte att nästan hela klassen satt där, så vi satte oss vid dem. Tydligen hade de hälsat på oss när vi kom in, men vi var fast beslutna att det inte hade suttit någon där när vi gick in. Bodyloaden slängde sig på mig återigen när vi satte oss. Jag och S blev lite nojjiga av att sitta så öppet, så vi och några andra från klassen bestämde oss för att gå till ett grupprum istället. När vi reste oss släppte bodyloaden igen, och jag tyckte då att jag kom på en briljant liknelse till fenomenet; "Öjj, det är ju som en hiss! när hissen går ner så trycks man ner i golvet, liksom, och när hissen går upp så släpper typ trycket och man blir som newtons pendel fast som bara går framåt... asså, vi är hissar då menar jag" S tyckte också detta var en skitbra liknelse, medan övriga klasskamrater bröt ut i skratt och undrade vad fan vi hade gjort. När vi kommit till grupprummet fick vi förklara vårt något udda beteende. Jag började spela luftgitarr medan jag pratade, och upptäckte att jag kände av varenda muskel- och ledrörelse i handen. Jag slutade plötsligt prata och stirrade på handen medan jag rörde fingrarna i en våglik rörelse. "Öjj, testa" sa jag till S och nickade mot min hand, och även han fick samma effekt. Efter att klasskamraterna hade haft lite kul på vår bekostnad så gick vi till nästa lektion.
ca 12.35 - skönt men nojjigt
Euforin var på topp. "Hiss-effekten" var fortfarande med, färger var starkare än vanligt och medan jag gick försökte jag avläsa varenda muskelrörelse i benen. Mönstrena på biblioteksgolvet började långsamt att snurra medsols och blev till en stor golv-vortex. Det fanns inga logiska kopplingar mellan olika tankar. Om jag såg vaktmästaren så kunde det första jag tänkte vara "ostsoppa", och det i sin tur kanske skulle koppla till "trivial pursuit". iallafall så var nästa lektion Gehörs- och musiklära. Innan vi gick till klassrummet köpte vi varsin cola och snickers. Precis som på cannabis så framhävdes sötman mycket, men jag vet inte om jag fick munchies direkt. När vi kom in i klassrummet var vi sjukt nojjiga och försökte till varje pris undvika ögonkontakt med läraren. Det som är lite speciellt med just denna lektion är att vi bara är 5 pers i varje klassrum, vilket vanligtvis är skönt. När man är beng är det dock ett helvette. Vi klarade lektionen utan att bli påkommna, men det var farligt nära på intervallövningarna. Detta var vår första och sista lektion för dagen, så det var dags att göra stan.
ca 13.50 - after-school poetik
När vi hade tagit oss in till centrum så drog vi till en gitarr affär. Bra val. Det har aldrig varit så skönt att spela gitarr, tonerna flöt ljudlöst ut från mitt huvud och ner till gitarrhalsen där de sattes till liv genom mina fingrar. Förmodligen lät det förjävligt illa för en nykter lyssnare, men för mig lät det jävligt bra
Efter en stunds lirande kom jag på att jag skulle med bussen till branäs, så vi begav oss mot busstationen. När vi väl kommit dit upptäckte jag att det var 20 min kvar, så vi satte oss inne i vänthallen och inspekterade omvärlden. "Det är som om man står på en perrong" klämde S ur sig. "Man ser tågen åka förbi skitsnabbt, men själv står man på perrongen där allt rör sig mycket långsammare, nästan står still, och bara kollar på de stressade tågen som måste röra sig så snabbt för att hinna dit de ska. Det är skönt när det nästan står still... Men efter ett tag måste man själv med tåget och allt går plötsligt snabbt och stressigt igen".
"Jävligt sant, poetiskt..." svarade jag och tänkte på det S sade.
Dos: Ca 240 frön
Kön: Man (80kg)
Tidigare erfarenheter: Alkohol, Cannabis, Nikotin, Gigglepills, Toppisar
Innan
Jag och en kompis började sätta oss in lite i lagliga droger för något år sedan.Efter lite googlande kom vi fram till att det mest lättillgängliga var blomman för dagen frön, så vi stack iväg till blomsterhandeln och kollade om de hade dessa frön av hopp. Efter lite letande bland hyllorna upptäckte vi att det fanns, och mycket, så S öppnade min ryggsäck och hävde snabbt i varenda påse. "Bättre att ha för mycket än för lite" sade han nöjt. Följande morgon vaknade jag runt 07:00 och påbörjade direkt min resa mot S lägenhet. När jag kom dit satte vi oss direkt vid S datorbord där han hade dukat upp med cola, billys pizzor, varsin tallrik och den svarta lådan. Vi öppnade lådan, tog ett gäng påsar var och portionerade upp ca 240 frön var på tallrikarna. "Bara så du vet, det ska tydligen smaka förjävligt och vi kommer förmodligen må skit i en timme" sade S. "Hoppas det är värt det" svarade jag lite hoppfullt.
The beggining
8:10
Vi börjar tugga i oss fröna. Till en början smakade det rätt okej, ungefär som att äta solrosfrön. Efter ungefär 50 frön började smaken bli lite motbjudande, förmodligen hade vi inte sköljt av besprutningsmedlet ordentligt. Efter ca 100 frön började det bli riktigt äckligt, konsistensen på de söndertuggade fröna påminde om sand fast med en smak som påminde om en rostig lyktstolpe. Efter 200 frön blev smaken olidlig, kroppen ville verkligen inte ha i sig sörjan så man fick anstränga sig för att svälja. När vi äntligen hade fått i oss fröna så hade vi nästan druckit upp en utav tvåliters colorna och började gå in på pizzorna. Jag satte tänderna i en vanligtvis god billys original, men jag upptäckte att smaken från fröna hade etsat sig fast på tungan - så just denna pizzan blev en besvikelse. Efter en varsin pizza satte vi på "gökboet" på TVn och lade oss till rätta i S stora hörnsoffa.
ca 9:00 - fortfarande i soffan
Jag: "mår du dåligt?"
S: "Tänkte precis fråga detsamma..."
Jag "... Vi borde verkligen ha något i närheten ifall vi spyr"
S: "yee..."
S kilade ut i köket och kom tillbaka med två ica kassar. "Här har du" sade han. "tack..."
ca 10:00 - fortfarande i soffan
Båda satt krampaktigt i soffan med huvudena i varsin ica-kasse.
Jag: "Fyfan för detta, känner inte ens effekt än"
S: "Fett ovärt... känns som om Mike Tyson går berserk i magen på mig"
Efter den korta konversationen fortsatte jag med att stirra intensivt på botten av kassen. Efter ca 10-15 min hörde jag en hulkning följt av några kraftiga "blaff" och förstod att aset äntligen lyckats spy upp skiten. Nöjd som fan slängde han kassen i soptunnan och knödde ner sig i soffan igen. Jag mådde bara sämre och sämre, men inte fan blev jag mer spyfärdig så jag bestämde mig för att tvinga upp det. "Brb" slängde jag ur mig lite sluddrigt och rusade in till toaletten. Jag hukade mig över toalettstolen och körde fingrarna i halsen. Vanligtvis tycker jag det är ganska skönt att spy, t.ex. om man är alldeles för full. Så var inte fallet här. Det var som att spy sand, och desto mer man spydde desto äckligare kändes det så jag spydde tills det knappt fanns galla kvar i kroppen. Efter att jag hade spytt mådde jag fortfarande dåligt en stund, men efter ca 20 min släppte det och jag hamnade i svag eufori. Jag gick in till vardagsrummet och satte mig i soffan igen, slängde en blick på S och upptäckte att han växlade mellan att stirra och halvkisa på TVn.
Jag: "Vad gör du? hehe"
S: "Jämför HD och VGA... syn, asså"
Jag bröt ihop i skratt och S med. Sedan skönk jag tillbaka i soffan och fick den grymmaste bodyload i mitt liv. Efter en stund av euforifyllt degande i soffan kom jag på att vi hade lektion om en halvtimme,
så vi var tvungna att ta oss till skolan. Tog säkert fem minuter innan jag ens orkade försöka att ta mig upp, men när jag väl tog mig upp på benen släppte bodyloaden totalt och övergick till fjäderlätthet. Jag hjälpte S upp ur soffan och samma sak hände för honom. "Shit, som om man svävar ju" uttryckte han överexalterat. Vi tog på oss jackor och skor och begav oss mot busshållplatsen.
10:58
När vi kommit fram till busshållplatsen testade jag att stirra intensivt som fan på en bil som stod långt bort, sedan testade jag att kisa. Då förstod jag va S menade med HD och VGA, min syn kändes märkvärt förbättrad. S började också med att växla ögonlocken. Om någon såg oss lär personen ha trott att vi hade rymt från ett mentalsjukhus. Bussen kom till slut, vi klev på och satte oss som vanligt längst bak. Den kändes ovanligt orange, alltså väldigt orange. Jag konstaterade att alla ljusa färger var väldigt förstärkta. Jag kände även hur den fruktansvärt kraftiga bodyloaden lade sig över mig igen, men jag välkomnade den. "Det känns som om jag har lagt mig på mig själv, fast jag är det självet jag ligger på... Men om jag själv ligger på miget jag är så borde jag själv ju veta det, typ?" sluddrade S. Han såg ut att vara lika förvirrad som mig av det han precis hade sagt. Vi stirrade frågande på varandra en stund innan vi bröt ut i skratt. Vi började prata om hur euforisk denna trippen blivit. Efter vad som kändes som en halvtimme ryckte jag till, "shit, vi borde väl ha varit framme för längesen?". "Ja, fan tänk om vi har åkt förbi?" svarade S. Vi stirrade ut genom rutan och märkte att vi inte ens kommit halvvägs. "haha, tidsuppfattningen blir ju ännu mer uppfuckat på detta än gräs" klämde S ur sig. "Håller med... tid är för jävla lurigt alltså... Tro fan amerikanerna har någonting att göra med det" svarade jag. S: "Hur menar du?" Jag: "Asså, jag tror fan CIA håller koll på alla i världen, och så fort de märker att någon tar nått flummigt så .rar-ar de tiden för den personen. Egentligen har det gått aslång tid, men de har komprimerat den för oss så det inte har gått så lång tid för alla andra. fattar du?". Då började vi diskutera detta fenomen och gled senare in på en ännu ointelligentare diskussion om hur dåligt amerika är.
Ca 11:30 - mot skolan
Vi klev av bussen och gick in till skolan. Vi kom in till cafeterian gick direkt till klassrummet och upptäckte att det inte var någon där, lektionen var inställd så vi gick till cafeterian igen. Vi märkte att nästan hela klassen satt där, så vi satte oss vid dem. Tydligen hade de hälsat på oss när vi kom in, men vi var fast beslutna att det inte hade suttit någon där när vi gick in. Bodyloaden slängde sig på mig återigen när vi satte oss. Jag och S blev lite nojjiga av att sitta så öppet, så vi och några andra från klassen bestämde oss för att gå till ett grupprum istället. När vi reste oss släppte bodyloaden igen, och jag tyckte då att jag kom på en briljant liknelse till fenomenet; "Öjj, det är ju som en hiss! när hissen går ner så trycks man ner i golvet, liksom, och när hissen går upp så släpper typ trycket och man blir som newtons pendel fast som bara går framåt... asså, vi är hissar då menar jag" S tyckte också detta var en skitbra liknelse, medan övriga klasskamrater bröt ut i skratt och undrade vad fan vi hade gjort. När vi kommit till grupprummet fick vi förklara vårt något udda beteende. Jag började spela luftgitarr medan jag pratade, och upptäckte att jag kände av varenda muskel- och ledrörelse i handen. Jag slutade plötsligt prata och stirrade på handen medan jag rörde fingrarna i en våglik rörelse. "Öjj, testa" sa jag till S och nickade mot min hand, och även han fick samma effekt. Efter att klasskamraterna hade haft lite kul på vår bekostnad så gick vi till nästa lektion.
ca 12.35 - skönt men nojjigt
Euforin var på topp. "Hiss-effekten" var fortfarande med, färger var starkare än vanligt och medan jag gick försökte jag avläsa varenda muskelrörelse i benen. Mönstrena på biblioteksgolvet började långsamt att snurra medsols och blev till en stor golv-vortex. Det fanns inga logiska kopplingar mellan olika tankar. Om jag såg vaktmästaren så kunde det första jag tänkte vara "ostsoppa", och det i sin tur kanske skulle koppla till "trivial pursuit". iallafall så var nästa lektion Gehörs- och musiklära. Innan vi gick till klassrummet köpte vi varsin cola och snickers. Precis som på cannabis så framhävdes sötman mycket, men jag vet inte om jag fick munchies direkt. När vi kom in i klassrummet var vi sjukt nojjiga och försökte till varje pris undvika ögonkontakt med läraren. Det som är lite speciellt med just denna lektion är att vi bara är 5 pers i varje klassrum, vilket vanligtvis är skönt. När man är beng är det dock ett helvette. Vi klarade lektionen utan att bli påkommna, men det var farligt nära på intervallövningarna. Detta var vår första och sista lektion för dagen, så det var dags att göra stan.
ca 13.50 - after-school poetik
När vi hade tagit oss in till centrum så drog vi till en gitarr affär. Bra val. Det har aldrig varit så skönt att spela gitarr, tonerna flöt ljudlöst ut från mitt huvud och ner till gitarrhalsen där de sattes till liv genom mina fingrar. Förmodligen lät det förjävligt illa för en nykter lyssnare, men för mig lät det jävligt bra
Efter en stunds lirande kom jag på att jag skulle med bussen till branäs, så vi begav oss mot busstationen. När vi väl kommit dit upptäckte jag att det var 20 min kvar, så vi satte oss inne i vänthallen och inspekterade omvärlden. "Det är som om man står på en perrong" klämde S ur sig. "Man ser tågen åka förbi skitsnabbt, men själv står man på perrongen där allt rör sig mycket långsammare, nästan står still, och bara kollar på de stressade tågen som måste röra sig så snabbt för att hinna dit de ska. Det är skönt när det nästan står still... Men efter ett tag måste man själv med tåget och allt går plötsligt snabbt och stressigt igen". "Jävligt sant, poetiskt..." svarade jag och tänkte på det S sade.
tänk bara på att det smakar skit också, alltså verkligen verkligen riktigt jävla vidrigt så ha gärna något i närheten som har stark smak... och om du älskar solrosfrön och vill kunna fortsätta äta det skall du inte testa detta alls xP