När ska man ge upp?

Ja väldigt enkel fråga egentligen men om jag ska konkretisera lite mer.

Okej visst fine de flesta säger att man nog bör ge upp om man trampar vatten, men så hör man framgångshistorien om killen som aldrig gav upp och allt arbete gav frukt. Visst är detta ett framgångsrecept - ihärdigt arbete och envishet. Men när blir det till foolishness? Det känns som att man är en idiot tills man lyckats. Först då kommer folk erkänna: ja du har förtjänat detta, annars kommer de nog bara tycka att man är en misslyckad looser.

Personligen vet jag inte när jag bör ge upp. Jag har svårt för den självinsikten - jag som annars tycker att jag är väldigt självkritisk.

Vart går gränsen för när man bör ge upp?

Jadu det har helt och hållet att göra med vad du gör och hur nära framgång du är.

Om du satsar på en karriär inom proffsfotboll och fått nobben av det lokala divison 7-laget så kan du ge upp på en gång, om du är en musiker så kanske du bara träffade fel utgivare, vem vet?

Exakt vad är det som ska ges upp?

Om du inte är den snabbaste/bästa på att äta, ska du då sluta med det?

Antingen direkt eller aldrig.
Finns två typer av människor som skrämmer mig. Den ena är de som vill så mycket mer än de kan, och bara nöter och nöter. Ofta inom idrotten, tycker jag mig se dem. De tar det på blodigt allvar, och är sjukligt stirriga. När de till sist får nått jävla patetiskt pris, så börjar de nästan gråta och tycker helt utan självinsikt, att det är "den största dagen i deras liv". Folk som vill för mycket är äckliga. Sorgliga men ändå innerst inne grymt egotrippade och tiltade.

De andra är de som lägger av så fort de misstänker att de kommer att ta emot och att det finns en risk att de kommer att framstå som att de inte lyckas. Ängsliga, skitnödiga flackar de runt med blicken med ett efterblivet skevt leende för att se om någon iakttar dem.

Man ska kämpa och slita så gott man kan, man ska alrig ge upp, endast i döden ska man ge upp, och man ska aldrig ge upp hoppet om att det kan bli bättre,

utan hopp är du ingenting bara en mekanism som andas,

När det gäller strävan efter kunskap - nagot som filosofer kallar framgang - finns det ingen anledning att ge upp även om det ibland känns som om man inte visste eller fattade nagot alls. När det gäller strävan efter pengar, ära och lust kan du ge upp det när som helst eftersom det lär vara värdelöst.

Sa den där "framgangshistorien" du refererar till, det är nog bara en berättelse det.

Det finns ingenting du kan ge upp, livet är det enda som INTE är en mänsklig skapelse, därav helt okontrollerbart.

Exakt samma koncept gäller slutsatser - en slutsats är en framtida grundpelare.

Håller med till viss del, men direkt eller aldrig går inte. Allting tar ju tid, och det är insikiten i om det är värt att satsa på eller inte som blir värdefull.