Serietidningen PEO.

När jag var ung fanns det en serietidning som hette PEO. Tidningen var bannlyst i många familjer då huvudaktören i tidningen var en neger. Hans bästa kompis kom från Mars. Serien var ganska bra. Mina frågor är, finns tidningen kvar (om inte, hur många tidningar såldes)?, vem är författaren?

Nej, tidningen finns inte kvar. Som av en händelse har jag ett nummer här (#2, 1972). Ansvarig utguvare var en S. Soneryd. Tidningen kom ut varannan vecka. Första serien i det här numret heter En flott färd (sic!) och är skriven av en Kiki Olsen (tror jag att det står, det är handskrivet). Kiki Olsen står förresten som © på alla numrets serier.
Mitt i tidningen finns en stor avdelning som kallas "Peos ponnyklubb", med hästfakta, hästtävling, hästplansch, hästbrevvänner. Det verkar alltså som att en stor målgrupp var hästtjejer. Märkligt eftersom serierna inte verkar handla om hästar.

Hon som tecknade Peo hette mycket riktigt Kiki Olsen. Om jag minns rätt så hade man tappat rättigheterna till Dennis och gav ut den här tidningen istället med egenproducerat material. Eftersom allt är så Dennis-likt kan man väl gissa att Olsen jobbat med Dennis-tidningen och gjort illustrationer och stödbilder på olika sätt. Serien gick en kort period som dagsstrip i någon av kvällstidningarna.

Däremot var den inte riktigt bra.

Peo och andra Dennisavläggare tydliggjorde mest hur fantastiskt bra även serietidningsversionen av Dennis var med författare och tecknare som Fred Toole, Al Wiseman och Owen Fitzgerald. Förlaget som skapade Peo använde väl rentav Dennistidningen för att lansera sin egen Peo i Sverige när man var på väg att förlora rättigheterna till Dennis. Sen försökte man väl skilja sig från Dennis' vardagsmiljöer med fler fantastiska inslag (marsgubben, talande djur och fantasyvarelser) och med hästen Po som skulle locka hästtjejer till serien. (Man lanserade väl även serien Reddy för en något äldre publik som annars läste sådant som Acke och Binky.) Men jag håller med Tagelberg om att serien aldrig blev särskilt bra, där fanns ofta någon lite obehaglig stämning av sadistisk surrealism och föga av Dennis' värme och charm.

Jag gillade PEO...läste mkt. serier när jag var barn!
Jag kom att tänka på Peo idag faktiskt🤔

Itch to his taste. Sedan inläggen ovan skrevs har det i det andra bandet av Svensk Seriehistoria (2016) publicerats en längre text av den nyligen bortgångne Claes Reimerthi om förlaget Formatic Press och dess efterföljare Dennis Förlag. Det var de sistnämnda som skulle komma att skapa Peo. Formatic Press hade grundats 1956 av tre unga män som var intresserade av att tjäna pengar på den expanderande serietidningsmarknaden. När de av syndikatet Europa-Press fick erbjudandet att lansera en svensk Dennis-tidning efter amerikansk förlaga (sedan Bonniers/Åhlén & Åkerlund tackat nej) gick två danska tryckarbröder, Niels och Poul Olsen som ägde det litografiska företaget Offset Repro, in som finansiärer eftersom Formatic inte själva hade kapitalet.

Dennis-tidningen lanserades 1958 i det lilla format som även Peo senare skulle tryckas i, och blev en stor framgång i Sverige – så stor att man bland annat planerade för nöjesparken "Dennisland" i Skåne; ett projekt där bl.a. den sedermera rikskände ICA-handlaren Harry Franzén var drivande och som kom att reta upp Hasse och Tage så att de skapade filmen Äppelkriget med dess kritik av ett motsvarande "Deutschneyland". Samarbetet med kommersiella företag innebar att man kunde dela ut mycket fina priser – såväl tv-apparater som ponnyhästar (!) – i tidningens pristävlingar och själva tidningen kom att innehålla för svenska förhållanden ovanligt mycket reklam även i det redaktionella materialet. Formatic satsade även på andra serietidningstitlar och format, men dessa bar sig inte och 1964 likviderades förlaget och rekonstruerades till Dennis Förlag, helt fokuserat på sin storsäljare. Poul Olsen hade nu ensam tagit över ägarskapet.

För att tillgodose det ökade behovet av Dennis-serier fick man nu tillåtelse till en lokal licensproduktion där bl.a. Bob Heinz och Bertil Wilhelmsson placerade figuren i en svensk miljö – Dennis pappa åker Vasaloppet, Dennis och högertrafikomläggningen osv. Närmare 75% av materialet sägs ha varit svensktillverkat! Framgångarna tycks dock ha lett till konflikter med de amerikanska upphovsrättsinnehavarna Fawcett – bl.a. ville Dennis Förlag lansera sin tidning både på den europeiska kontinenten och i Sovjetunionen – och de sistnämnda började se sig om efter en ny svensk representant. Det blev Semic, som nu lanserade en parallell Dennis-titel i vanligt serietidningsformat, inledningsvis dock under namnet Kompis.

Det var under dessa omständigheter, när Poul Olsen och hans Dennis Förlag alltså höll på att förlora rätten till den Dennis-figur som var själva kärnan i deras affärsverksamhet, som man 1969 skapade och lanserade sin egen Peo i den tidning man fortfarande gav ut under namnet Dennis (och som med oviss juridisk rätt fortfarande innehöll en del Dennis-serier). Fawcett hävdade att Peo var ett plagiat, trots att Poul Olsen försiktigtvis gjort figuren till svart, och stämde förlaget. Den nya figuren lanserades med Poul Olsens dotter Kiki angiven som skapare, och namnet sägs ha kommit av Poul Emil Olsens initialer.

Kiki Olsen sägs dock enbart ha tecknat en enda episod av serien – "den sämsta de haft" enligt en av Formatics ursprungliga grundare – och det övriga producerades av de tecknare som tidigare tecknat Dennis på licens, Bertil Wilhelmsson samt de jugoslaviska bröderna Voja och Dejan Stefanovic. Man lyckades även placera en dagspressversion av Peo i Expressen där den dock snart helt sonika lyftes ut av ansvarig utgivare eftersom den ansågs vara av för låg kvalitet. Peo hade då två gånger tilldelats Svenska Serieakademiens citronpris som "den absolut sämsta serien på den svenska marknaden". Vad kritikerna vänder sig mot är Peos falskradikala fasoner. Man tycker att Peo är en alltför hurtfrisk typ som inte ger rätt bild av negrernas problem, löd en ganska tidstypisk kritik i Expressen 1972. Intressant alltså att den harmoniska integrationen i serien med dess helt okommenterade blandäktenskapliga förortsliv, som bara ett fåtal år tidigare torde ha tett sig som en önskedröm för Martin Luther King, nu i Black Power-rörelsens era blir föremål för kritik: så borgerligt får inte svarta skildras!

Vad menar du med "sadistisk surrealism"?

Jag minns det som att figurerna vanligen var mycket elakare mot varandra än i Dennis. Tigern Klas var en fegis och det var därför rätt att mobba honom. Gorillan Botvid en flinande brutal typ som gillade att klå upp andra, Peo själv ofta en dryg och överlägsen "vinnare". En allmänt kylig atmosfär men där alla ändå affekterat svettades hela tiden. Kanske man kan koppla detta till de jugoslaviska brödernas medverkan i produktionen, med en annan uppfattning av barnunderhållning än den "vänliga" svenska/amerikanska.

Och surrealistisk var den ju, med sina ständiga krockar mellan å ena sidan Dennis-miljöns vardagliga villaförorter och å den andra rymdvarelser, trolleri, talande djur, jättemyror i jordens inre och andra fabelvarelser. Tror att Kalle Lind nämner just detta i något avsnitt av Snedtänkt, att man inte kunde förstå vilka villkor som gällde i Peos universum, vad som var normalt och inte.

Jag minns en serie då Peo träffade en familj med kineser och lärde ut att det är fint att rapa efter maten i Kina.

Apropå 68-vänsterns orientalismer.

Vita häxor som vanligt som låg bakom den serien eller?

Mycket intressant, i gömmorna i mitt föräkdrahem finns ett par PEO-tidningar och jag har ofta undrat vem som gjorde den serien och varför. Jag minns att jag som riktigt liten läste Dennis (eller fick Dennis uppläst för mig) så antagligen fortsatte vi att köpa tidningen även efter det att Dennis-franchisen var slut. Jag hade absolut ingen aning om att serien var svensk.