Min enda vän dog

Fick idag reda på att min enda vän har omkommit i en trafikolycka. Det tog mig 29år att hitta min enda vän, jag hade äran att få känna honom i 3år innan han dog. Vi var väldigt lika på så sätt att vi båda har/hade ett hål i själen och har rest kors och tvärs i världen för att hitta en plats, person, en mening, något att täppa till hålet i själen med, därför förstod vi varandra väldigt bra. Mitt hål i själen blev väldigt mycket större efter hans bortgång.

Känns sorgligt att veta att jag aldrig kommer att få träffa honom igen. Jag saknar honom något oerhört, känner mig väldigt ensam och hoppas att det inte ska behöva ta 29år till att hitta en vän.

Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta John. Vila i frid.

Gör någon slags hyllningsresa till John då? typ res till plaster du vet att han har varit på.

Beklagar, vila i frid.

29 år är mediantiden för att hitta en själsfrände, synd att du inte fick bra avkastning på dina 29 år. Men som du säger, 29 år till så har du en ny!

Jag vet inte vad som är diskussionsunderlaget, men jag antar att det till stor del att trösta dig. Man vet aldrig med Flashback längre, men om du inte är ett troll så har jag total empati för dig.
Jag har drömt liknande drömmer åtskilliga gånger och vaknat av att jag hör mitt eget skrik, så jag kan bara tänka mig in i hur det är för dig. Hoppas att du kommer ihåg honom som den fina personen han var och det hålet i din själ som han faktiskt fyllde.

Myrs.

Jobbigt. Men du slipper i alla fall köpa julklappar om det kan vara till någon tröst.

Kände bara att jag var tvungen att skriva av mig någonstans. Finns väl inget diskussionsunderlag direkt. Men jag tackar för sympatierna.

Tror du innerst inne att det är en tröst?


OnT: Riktigt sorgligt. Men du måste tänka på att du inte kan göra något åt saken utan ta dig i kragen och fortsätta med ditt liv. Försöka finna nya vänner?

Jag skiter i vad ni tycker, men jag tycker synd om TS, därför vill jag dela med mig av följande (förhoppningsvis hjälper det dig i din bearbetning av sorgen)

Vi människor finner tillfällig glädje i materiella ting, men när någon närstående person dör så förstår vi både hur hjälplösa vi är helt själva, och hur skör livets tråd är.

När man har någonting nära som man älskar så är man rädd för att förlora det, men inte förrän man gör det så förstår man hur rädd man borde varit.

Myrslingerbult tycker att det där var respektlöst av dig, RealBad. Är man såpass bra vänner har man troligen en mycket genomtänkt julklapp som man införskaffat sig lång tid innan all julstress.

Att slippa köpa julklappar är inte någon större tröst, men ditt inlägg fick mig att dra på smilbanden.

Beror väl på vad personen tänkt köpa. En billig symbolisk julklapp betyder väl ingen eller ringa tröst. Men det där är nog väldigt personligt.