Tror du på sanningens existens?

Upptäcker när jag läser dig att jag använder mig av ett relativistiskt sanningsbegrepp när jag inte, som du så riktigt påpekar, använder ett matematiskt sådant. Men... my point is; risken är väl överhängande att man enbart fastnar i vad man lite elakt skulle kunna kalla semantiska hårklyverier? Sanningsbegreppet är tycker jag kopplat till kausalitet; kan vi bevisa att A orsakar B så är det helt enkelt sant att A orsakar B? Är det sant (för att ta ett känt exempel från statistikens barndom) att högre gödselmängder ger bättre skörd? Kan vi genom att isolera gödselns påverkan på skörden (främst genom randomisering och replikation) kan vi också gå från statistisk korrelation till kausalitet, från hypotes till sanning. I det läget känns det lite som att det en postmodernistisk (eller egentligen post-positivistisk) analys kan tillföra inte är något mer än "vad är egentligen skörd?" "Hur sant är viktbegreppet" m fl djupsinnigheter... (Fast på en mer ontologisk nivå håller jag med dig - tror jag... )

Visst finns det enligt mitt sett att se det eviga Sanningar.
Så här kan det väl se ut; Allt som bevisas/konstateras är en evig Sanning
oavsett om föremålet för Sanningen imorgon är borta eller om den fanns för tusen år sen.

Låt oss ta tex solen som ett exempel, vi bevisar och konstaterar att den idag finns där den är, låt säga att den exploderar i miljarder bitar och inte längre finns, kvarstår gör ju ändå den eviga sanningen om vår tidigare bevisning.
Låt vara att solen inte finns längre MEN den dog bort med en evig sanning om dess existens vilket inget kan ändra på.

Skulle det vara en mindre Sanning bara för att föremålet IDAG inte finns ?

Det här känns ju inte vattentätt. Om premisserna för universum förändras, såsom de förändrades efter big bang och inflationen, innebär det inte att de naturlagar som rådde innan var falska. Gravitationen gör att saker dras mot jorden, om det inte skulle gälla imorgon betyder det inte att det inte var sant bara att den sannning inte var konstant. Du har alltså sammanblandat absoluta sanningar med konstanta tillstånd.

Jag rister alltid till när någon nämner *absolut objektiv sanning*, därför att det står för att någon annan har bestämt vad som är det. Vem skall bestämma sanningen och vilken tid har den rätta uppfattning av vad som sanning är. För det är precis så jag ser det - en uppfattning vad sanning är. För om det inte handlar om det, så skulle alla människor före vår tid ha levt i osanning. Eller ännu värre levt i en lögn! Kan det verkligen vara på det sättet? Och om de har gjort det så är väl risken stor att även vi gör det. För hur kan vi veta att det vi ser som sanning är det? Visst finns det s k universella sanningar, men mången sådana har reviderats. De blir sanningar därför att forskarsamhället kommer överens om att det skall gälla som sanning.

Jag vill dela upp det!

Sanning 1 - universella som alltid ger samma resultat
Sanning 2 - den sanning ett samhälle mm kommer överens om skall gälla
Sanning 3 - den sanning som den enskilda individen ser som sanning
Sanning 4 - den sanning som fler än en person (utan de flesta) uppfattar som verklighet och därmed sanningen om den.

Har aldrig förstått den där strävan efter universell sanning. Varför då? Kanske du förstår det bättre med tanke på din kristna tro. Men då skall du veta att stora delar av Platons idévärld mm. står som föregångare till kristendomens tro på evigt liv. Han var ju en hedning - trodde på tolv gudar. Hur går det här ihop då?

Mel.X.Andersen

Hmmm .... jag kanske har tolkat uttrycket "Absolut Sanning" fel. Det har ikeaboy och SvenStolpe kanske rätt i.

Vad jag trodde menades med en "Absolut Sanning" är något som är just nu är sant och alltid har varit sant och alltid kommer att vara sant.

Övriga sanningar är vad jag kallar lokala sanningar.

Ja - det är sant är Solen finns just nu i detta universum i de dimensioner som vi kan observera. Det kommer alltid att ha varit sant även i framtiden. Däremot var det inte sant innan Solen uppstod ur nebulosan. (Om man nu inte tror på ett deterministiskt universum.)

Men - däremot är det inte en Absolut Sanning att Solen existerar. Förr eller senare dör den ut och bryts ner.

På samma sätt - så är de religiösa rättesnörena en sanning om hur man skall bete sig - i ett visst samhälle - under en viss epok - i en viss kultur. Dessa rättesnören, bud om ni så vill - är dock INTE sanna för evigt - alltså inga Absoluta och Eviga Sanningar - såsom de religiösa företrädarna vill göra gällande.

Några olika sanningsbegrepp:

1. Logisk sanning. Något anses som sant om det logiskt föjer av en uppsättning axiom. Matematik.

2. Korrspondenskriteriumet. Något anses som sant om det överensstämmer med "verkligheten". Common sense.

3. Motsägelsefrihet. En utsaga anses som sann om den på ett motsägelsefritt sätt kan införlivas med mängden av alla andra sanna utsagor. De eviderar så att säga varandra. Bradley och Quine är filosofer som företrätt detta kriterium.

4. Sanning som konsensus i en rationell diskurs.

Sanningsbegreppet är inte självklart.

Jag kan inte säga att jag är nån filosof och jag fattar inte riktigt vad det är som ni diskuterar? Nån som vill ställa frågan lite mer konkret så att även jag förstår den

Som jag uppfattade trådskaparen. Existerar det ett begrepp, benämnt "sanning"? Hur kan man definera detta begrepp?

Under förutsättning att man kan ge mening åt begreppet sanning. Hur avgör man om en utsaga tillhör mängden av de sanna utsagorna?
Denna frågeställning är långt ifrån trivial, redan Gödel bevisade på 1920-talet att det inom matematiken existerar sanna utsagor, men som har den egenskapen att de är omöjliga att bevisa att de är sanna. I detta fall används begreppet sanning som sann i logisk mening.

Är det relevant att ägna sin tid åt denna typ av frågeställningar? Givet det faktum, som är sant om man utgår från sanningsbegreppet enligt korrspondenskriteriumet, att en människas livstid är begränsad, använder vi då vår tid på bästa sätt genom att sysselsätta oss med denna typ av funderingar när vi i stället skulle kunna knulla fruntimmer eller använda droger? Enligt det utilitaristiska pardigmet, som för övrig på goda grunder kan kritiseras, bör man välja det alternativ som medför den största nyttan för den som gör valet.

Ummm .... är det de enda alternativen?

Nej, vi kan även sitta framför en PC.

Men om vi sitter framför PC:n innebär ju det att PC:n står (?!) BAKOM oss...och det gör den ju inte..? Heureka!!! T o m den intersubjektiva ontologiska tolkningen av sanningen är falsifierad - all är lögn, lögn, lögn!

Hm.. Det är ett förbannat klurigt ämne och jag har funderat ett tag på hur jag skall skriva mitt inlägg för att försöka visa hur jag ser på det så vi får väl se hur det blir.

Den premiss jag utgår ifrån är helt enkelt att verkligheten är Sanning, det vill säga, det som är grunden för allting är det som är Sant. Detta må vara ett otroligt språng som man på intet sätt kan bevisa men det förefaller för mig att man inte kan säga något utan att på något sätt acceptera vissa axiom som ej går att bevisa.

För att vidareutveckla så har jag min filosofiska hemvist nära den filosofi som Schopenhauer och Wittgenstein förespråkade, m.a.o en konceptuell verklighet och en som man inte kan säga någoting om, som ej konceptuell förståelse kan nå.

Alltså dristar jag mig att säga att även om man nu talar om/visar/etc ett ting och anser att det är "sanning" så når det inte enda fram så att säga. Det visar bara tinget i dess logiska sammanhang och inte vad det riktigt är. Hela indelningen i ting är en logisk förenkling av verkligheten och inte "äkta vara".

Logiken och intellektet är något som kommer "ur" verkligheten, som en gren från ett träd, och kan inte på något sätt beskriva sin egen grogrund.

Vilket leder mig till att den smått absurda slutsatsen är att vi hela tiden agerar och lever "inom" Verkligheten/Sanningen men vi kan på intet sätt prata om den eller beskriva den.

Så där, kommer gissningsvis editera inlägget senare för att försöka bygga på min skrala konstruktion men under tiden kan ni skjuta ner mig med era analytiska pilar.