Lite tankar, reflektioner tack.

Just nu är jag trött, och sitter uppe efter en lång dag. Men jag har lite tankar som jag gärna bollar med.
Som de flesta av oss nog kommit fram till vet så är människan i det innersta en egoist. Allt vi gör gör vi för att gynna oss själva. Vår livslust kommer från njutelsen av att tillfredsställa våra naturliga behov, såsom att äta, sova och fortplanta sig. Givetvis är det mänskliga psyket mycket mer komplicerat än såhär, men jag finner ingen nytta i att utveckla mig.
Hursomhelst, vi har lärt oss att tillfredsställa oss själva psykiskt genom att göra livet lättare för andra. Hurvida detta är genetiskt eller inte spelar inte särskilt stor roll, när faktum råder att man i sociala sammanhang får störst framgång om man visar tecken på sympati och s.k "godhet". Men i det stora hela gör det väl inte mig något om barnen i afrika svälter ihjäl eller dör av aids? Eller om några andra personer som jag inte är psykologiskt eller fysiskt fäst vid försvinner från denna planet, genom diverse farsoter och dyl. Nej, jag förkastar nog humanismen, eftersom den endast skapar ett onödigt lidande hos de som underkastar sig den. Samtidigt erkänner jag att jag inte finner njutning i särskilt mycket av det som sker i omvärlden. Forts nästa inlägg...

Jag finner ingen njutning i att t.ex. se på en medelmåttig film, eftersom människorna i den och deras öde inte intresserar mig. Det är mig likgiltigt om den stora skönheten får sin prins eller ej.
Detta är ett (makabert) exempel på den likgiltighet som inom mig infinner sig när jag har den världsåskådning som beskrivits. Dilemmat är alltså det att avsaknaden av värme och stimulans i vardagslivet samtidigt besparar en onödiga lidelser och oroligheter. Vad anser ni ge störst livsnjutning? Att vara kall och sakligt intelligent, eller varm och naiv?

Varje gång man inser hur fantastiskt det är att man lever ger mig en lyckokänsla. Detta kan framkallas genom olika händelser såsom filmer, musik, nyhetsartiklar etc. Om man kan identifiera sig i andra människoöden och koppla det till sitt eget liv och sina egna tankar och erfarenheter gör nog det att man blir en mer harmonisk människa.

Varm och sakligt intelligent är väl bra egenskaper tycker jag!?

Känns lite som om du är deprimerad eller slits mellan polerna och inte kan välja sida, vilket du inte heller behöver.

när det kommer till njutning så är jag inte helt låst vid att alltid anamma kvalitet och intellekt, som i film t ex. njutning för mig kan vara att helt enkelt frigöra sig från intellektet och pretentionen och planlöst vandra omkring och insupa naturen.

jag är nog humanist, men jag gillar inte människor speciellt mycket, inte de enskilda individerna alltså. ser man så mycket idioti som finns i världen vacklar ens tro rätt påtagligt, så jag är inte humanist i alla lägen. ibland är jag också fördomsfull och drar folk över en kam, "avliva drägget istället för att sätta dem i dyra fängelsen som ändå inte gör någon nytta"

förresten, har ni tänkt på en sak..universum är cirklar i cirklar..från de största tingen: stjärnor och planeter
till de minsta: atomer

det måste väl rimligtvis betyda att universum är runt, och att den minsta beståndsdelen är cirkelformad (strängteorin?)

Jag håller med KATOmatic helt i detta ämne. När något händer som man varken är fysiskt eller emotionellt i kontakt med (på ett eller annat vis) så rör det mig inte alls. Men så fort någon form av kontakt skapas (tv/tidningsbilder, samtal med utsatta, besök hos de utsatta osv) så kommer andra känslor fram. inte alltid att man vill hjälpa personen/personerna men ändå blir det mer verkligt. Många tycker synd om och vill hjälpa andra. detta kan bero på två saker tror jag. 1 - den onaturliga orsaken. Dvs att vi får skuldkänslor pga en rådande moral. Bryter vi den så känner sig vissa som bedragare och får skuldkänslor för det. 2 - den naturliga orsaken. Människan är ett flockdjur och vi har överlevt pga att vi har hjälpt varandra genom tiderna.
Och visst är inget så lätt så att man kan beskriva det i några rader på ett forum.


Det är för mycket att dela upp allt i två världar för mig. Antingen varm och naiv eller också kall och intelligent. Är man varm och naiv utsätts man för den verkliga världen gång på gång och den är inte alltid som man tänkt sig. detta skapar förvirring och kanske sorg och rädsla. Man förstår inte världen och kanske känner sig alienerad. Är man däremot intelligent så anser jag att man ser världen för vad den är och lättare kan se det goda i ting som den naive inte förstår eller kan se. Om det i detta inkluderar att också besrivas som kall vet jag inte men skulle jag få ett val så skulle jag deffinitivt välja att vara intelligent istället för att vara naiv. Jag tror det är mer hälsosamt "overall".

hheehe jag är naiv o intelligent, rätt jobbig kombo.

Tack för svaren
Jag tror att det bästa att göra är att vara "varm och sakligt intelligent" som
nebutsduts skrev. D.v.s att kombinera de båda egenskaperna så väl man kan.