Jean Paul Sartre och Existens före Essens

Hiya! Tankte skriva pa engelska i detta inlagget eftersom mitt tangentbord saknar de svenska bokstaverna.

I just had a lecture on the afforementioned philosopher from the perspective presented in this video: http://video.google.com/videoplay?do...0150951355473#
Quite interesting and highly recommended even if you don't fancy participating in the discussion .

My issue with his philosophy arises from his statement that "Existence comes before Essence". The way I understand it, this is a major cornerstone of his theories, because, shortly put, it is precisely this thesis which makes everything meaningless and formable. Nothing holds any meaning except what it makes of itself. Atleast this is the way I've understood it and maybe this is where I go wrong in my lines of thinking, but I'm sure someone will point it out if that is the case.

Now, I have an objection to the whole notion of "Existence before Essence". Consider this thoughtexperiment: A woman is pregnant and the father has already determined that if it is a boy, he will train it to become a tennis pro when it has become an adult. In doing so, it can be argued that a destiny has been created for the child. By destiny, I do not mean a higher power creating a purpouse; but simply a path of life that has been created for you to follow that is outside of your ability to resist. In this case, essence has been created for the baby before its existance.

From my understanding, when Sartre thought of humans he pictured a middleaged man and not a baby so I haven't really found anything from Sartre which would dispute this. So my first question naturally becomes if you have seen anything from Sartre that would touch upon this area and if you have, where can I find it? Secondly, I wonder if you would agree with the problem that I have raised? If not, where do you think that I go wrong?

I would just like to stress that this has nothing to do with an essay or coursework, I just thought of this objection during the class and couldn't get an answer to teh problem from my lecturer. So if there are any obvious fuckups or confused lines of argument, please point them out .

Om jag förstår Sartre rätt är han ganska dogmatisk när han säger att människan i alla lägen är absolut fri och därmed obunden. Man kan ju invända som du gjort på detta, men Sartre skulle ju också kunna mena att just eftersom man är medveten om sitt psykologiska arv frigör man sig också från det i varje ögonblick. Du är medveten om vad som föregått din person fram till idag, men därför är du också i ett frigjort läge, därför att vet du vad som skulle göra dig fjättrad känner du också till vilka föreställningar som dessa kedjor utgör - du blir friggjord av själva insikten .

Sartre har väl egentligen misstolkat Heidegger. Förhållandet om existens för essens artikulerar sig i ångest över den oerhörda mängd val som finns tillgängliga. Det är väl en slags svindel.

Ja men problemet för Sartre är att exemplet involverar ett barn. Är lite osäker på vad som menas med det psykologiska arvet, men eftersom du nämner medvetenhet så vill jag ändå göra en liten inflikning. Hur kan en bebis vara medveten om sitt psykologiska arv? Fram till den åldern då en individ kan börja ifrågasätta sin livsväg så går det inte att säga att denne är fri.


Stämmer detta verkligen in Sartre själv? Jag har alltid trott att han var oberörd av detta och att det är andra som har påpekat denna ångest. Jag själv kan se denna sortens filosofi som befriande pga precis samma orsaker som vissa skulle få ångest.

Ja när det är ett barn, eller en bebis, gäller nog inte Sartres generalisering. Men de är ju också undantagstillstånd för en massa andra generaliseringar av människans natur, t ex, saknar de de högre grader av intentionalitet som vi brukar säga utmärker människan, förmågan att tänka begreppsligt och kniptångsmanövern med pekfinger och tumme - för att ta några.

Sartre torde syfta på en fullödig människa. Kanske människan definierat som den som upplever just den existentiella situationen.

Det psykologiska arvet syftade jag på den struktur i medvetandets psykologiska aspekt som formats av en persons erfarenheter.


Du verkar ha gjort en närmre läsning av Sartre än mig, så, jag vill ogärna stå på mig här. Men det är väl vad som brukar stå i sekundärlitteratur?

Existensen är Essensen

Essenser är väsen-egenskaper. Existens är inte en egenskap. Nu menar du kanske essens i betydelsen ett varandes immanenta norm, som eftersom det är dettas innersta sätt att vara på, ska förverkligas, men det går ju emot Sartre som syftade på att det inte fanns någon färdig mening utan att den skapas. För Sartre bestämmer man väsendet.

varandes immanenta norm? Nåt med att den är icke TRANSCENDENT, mao essensen som en människa kan förstå?

Kan du inte skriva med "lägre nivås" svenska. Du har ju nån gång under ditt liv fått lära dej vad dina invecklade(utvecklade) ord och fraser betyder.

Vad jag menar är att meningen med att existera är just att existera.

Fackuttryck är mer precisa och bär hela begreppets historia med dem. Använder man vardagliga ord förleds läsande att de förstått mer än vad de gjort, och då är det bättre om man begriper direkt att det är ett ord som borde kollas upp innan man går vidare. I detta forumet, Akademisk filosofi, är jag hellre mer precis och klar än suddig och svajig. Vad jag syftade på är alltså, i närliggande men mindre klara och tyngda ord, det inre, inneboende, ideal som är det egentliga väsendet hos ett vara och som ska förverkligas i det att det är ett värde.


Ja det kanske det är. Sartre menar dock att det inte finns en redan avgjord mening som människan ska finna, utan han syftar på att man skapar mening. Så jag ville klargöra, enligt min förståelse, och därför att jag trodde att det var Sartre du tolkade, att det inte var vad Sartre menade, och att ett sådant språkbruk, "Existensen är essensen" är något underligt.

Precis vad jag tänkte. Men om denna invändning ska vara ett försvar mot waes argument (som verkar vara question begging) så är den väl lite väl ad hoc? Tycker det verkar som en variant av "no true scotsman".

För att komma tillbaka till TS invändning:


Jag kan följa idén, men jag tycker ändå att det är en problematisk invändning då det ju precis är vad Sartre förnekar. Såklart kan bebisen inte sätta sig ut över valsituationen, och måste "följa strömmen", men att argumentera att familjens ambitioner former människan i frågas identitet och derigenom dess val kan inte användas som motargument i sig själv. Däremot är det mycket möjligt att det förhåller sig så, och att Sartres synpunkt fölgelig är felaktigt, men då måste du på annat sätt visa att det du hävder faktiskt är fallet. Men håller med, och tror inte på att vi överhuvudtagit kan vara medvetna om våra livsförlopp i en sån förstånd som Sartre vil det - jag tror mycket av våra föreställningar om oss själva är efterrationaliseringar, så det är för mig svårt att se hur vi skulle kunde "indse vår situation" och i kraft av det vara fria - och jag kan inte heller förstå den frihet som Sartre talar om, även om jag går med på resten. Men har inte läst Sartre och kommer nog inte till det, så tar förbehåll för onödigt babbel i ovanstående.

Mvh

Som kritik mot Sartres absoluta frihetskoncept tog Simone de Beauvoir upp just omedvetenhet om psykologiskt och idéhistoriskt arv, vilket hon kallade för mystifiering. Det går att exemplifiera med infödda slavar och diskriminerade kvinnor som tar rådande förhållanden för naturligt givna betingelser utan att ifrågasätta dessa. Ändock är väl människan potentiellt absolut fri vid insikten av en sorts nihilism. Det vill säga vid insikten av de förutstakade banorna (faderns mål) som just godtyckliga sociala konstruktioner.

Jag har själv aldrig riktigt haft mycket till övers för hans absoluta frihet och tanke på människan som fullt kapabel till att skapa sig själv. Hur förhåller sig Sartres tankar till det att människan faktiskt ändå är rotad i den obändiga fysikalitet som är kroppen - och allt vad det innebär? Det jag har i åtanke är fortplantningsdriften (det biologiska imperativet, favoritord) och dess konsekvenser på ens psykologiska varelse. Psykoanalysen och Freud såg/ser ju människan som egentligt irrationell och styrd av drifter som hon egentligen inte kan kontrollera.