2010-12-07, 23:46
#1
Jag hittade en bra text som är skriven av "Luap" på pokerforum.nu. Säkert inte jättemånga här som läst den men den kan vara riktigt bra att läsa igenom ett par gånger när man kommer in i sämre perioder och förstå att det kan vara betydligt värre.
Egentligen är det inget speciellt alls, men jag fick mig en funderare för en tid sen när jag insåg hur dåligt man verkligen kan springa, och hur länge det kan hålla i sig. Jag trodde, som alla andra också tror, att jag redan hade varit med om det värsta. Jag hade haft mina 50-80k BE-stretches och mina 25 BI dips. Det jag inte riktigt insåg då var att jag hade gått på brutala heaters också, men tänker man inte riktigt på det är det lätt att ta åt sig äran och kalla det madskillz ala nidrooOn. Det här tror jag är enormt vanligt, speciellt på det här forumet också. Det finns så många, i övrigt grymma spelare, som verkligen inte har förstått det minsta när det kommer till varians.
Anyway, jag trodde som sagt att jag hade sett allt. Jag trodde att jag hade varit med om downswings som man kunde kalla allvarliga, och att jag var en härdad pokergud. Inget kunde stoppa mig, och jag kände mig under en tid rätt odödlig. Under den här tiden raddade jag upp $50k-månader som man handlar mjölk på affären, och en del av mig ville inte tro att det en dag skulle ta stopp. Nu låter det här lite överdrivet, men jag vill att ni ska förstå poängen. Jag visste att jag sprang bra under den här tiden, men jag insåg verkligen inte hur bra jag sprang.
Någon gång i maj vände det, och det med besked. Under den här tiden var jag uppe och härjade på NL$5k så fort det satt värde, och springer man dåligt där går det fort. Den månaden total-trashade jag ett rekordplus med bred marginal, för att sluta på något halvdant. Månaderna därpå spenderades i USA och Vegas, och där fortsatte donationerna på 5k. Dock fortsatte jag plussa på $3/6 - $10/20, så jag lyckades ändå jaga in mindre plus de månaderna. Fortfarande en bit från ath, men plusmånader var det allt.
När jag kom hem var däremot allt som bortblåst. Jag dyngbackade rakt ut så fort jag satt, trots att jag nu hade slutat spela både nl5k och senare även nl2k. Under två månader backade jag runt 60 BI, trots att jag under den här tiden kämpade hårdare än vad jag någonsin gjort tidigare med mitt spel. Jag tog coaching av spelare jag respekterar enormt, jag tittade på bra material och jag modifierade vissa dåliga tänk jag hade sen tidigare. Allt kändes så jädra bra, men ändå kunde jag inte vinna. Det var inte heller så att jag bara hade legat på latsidan med spelet hela sommaren heller, snarare tvärtom. Gentemot tiden jag vann som mest var jag otroligt mycket bättre, men ändå ville det sig inte. Nu tog jag bara i hårdare med plugget, utan resultat. Det här fick mig att undra och fundera. "Tänk om jag inte är vinnande på de här nivåerna längre?", var en vanligt återkommande fråga. Oftast fick det här bara mig att ge mig fan på att bli bättre, men under vissa svaga stunder funderade jag helt klart på att lägga pokern på hyllan helt och leva gott ett tag på pengarna jag har tjänat under de här åren. Till slut mynnade det här ut i ett par veckors spelpaus då jag bara fokuserade på att må bra.
Förra månaden bestämde jag mig till slut för att ge pokern lite av en nystart. Jag var så trött på att gå och må dåligt så fort jag backade $10k+, och den självklara medicinen var ju då att gå ned ett par snäpp i nivå. Jag vet att det inte är det mest logiska att kliva ned trots att man både är rullad och vinnande på högre nivåer, men för mig handlade det endast om livs-EV. Det här var något jag hade diskuterat mycket med tjejen jag träffar (inga summor eller så, bara själva koncepten), och det var till slut hon som fick mig att inse att pengar inte är det enda viktiga här i livet. Man har så otroligt mycket annat att vara tacksam för, och bara jag öppnade ögonen fanns det inte mycket att klaga på i mitt liv. Sagt och gjort, jag klev ned på NL400 och började trycka in händer där. Jag mådde inte dåligt av att tappa ett gäng BI, och helt plötsligt fick jag känna mig jävligt bra på poker igen (inget ont om NL400-regs, men det är en jävla skillnad på dem och NL2k-regsen).
Det här var förra månaden, och även om det inte gick helt som man kunde önska är jag mer än nöjd med hur jag presterade. Totalt fick jag in 52k NL400 och NL600 händer (rekord by far) och landade ett plus på $13.3k. Helt plötsligt mådde jag inte dåligt efter backdagar, och sakta men säkert kunde jag sluta associera poker med smärta. Att grinda blev nästan lite roligt, lite som en utmaning sådär.
Anyway, nu har jag tragglat iväg mig helt, men åter till poängen. Det är först idag jag inser hur mycket av vårt resultat vi faktiskt inte kan påverka. Det enda vi kan göra är att försöka spela så mycket som möjligt under så bra omständigheter vi kan, men resten är faktiskt upp till slumpen. Jag är hellt övertygad om att de flesta av yrkesspelarna här inte inser hur sjukligt mycket av ens resultat som faktiskt är varians, och hur vidrigt man faktiskt kan springa om det vill sig riktigt illa. 100k hands BE-stretches har nog många här sprungit på, men när man är uppe i 200k då? 250k? 300k? De flesta har säkert haft en backmånad eller 12, men jag vet att det också finns de som aldrig har haft det. Ni tror säkert att det aldrig kommer att hända er, men jag kan garantera er att risken verkligen finns att ni en dag radar upp backmånad efter backmånad, trots att ni fortfarande spelar med samma edge.
För mig kändes en 200k BE-stretch främmande förut, och jag trodde helt allvarligt att folk som satt i den sitsen gjorde något fel. De hade säkert tiltat, eller så var de bara inte vinnande längre. Jag skulle aldrig hamna där, för jag var ju jag. Jag var för fan kung på poker, och givetvis skulle jag sluta dyngrik med hoes i vardera arm. Såhär i efterhand kan jag ju bara konstatera att jag hade rätt fel (inte angående tjejerna obv ).
Det skrämmer mig lite när jag ser spelare som sitter och klagar över hur mycket otur de hade under sin 800-händers-session som "bara" slutade 3 BI upp. Setups, flips och jävla explodonks hit och dit förstörde stackarens session som peakade 10 BI upp. Det den här killen inte har förstått är att han fortfarande sprang över expectation. Vi förtjänar egentligen ingenting, men över ett väldigt stort antal händer kan man ju i alla fall hoppas på att man har tjänat pengar motsvarande ens winrate per hand. Ofta är också ens winrate lägre än vad man själv vill tro, och variansen större än vad man inser. Det är lätt att sitta och rationalisera bort dåliga perioder med en massa randomargument kring ett så luddigt koncept som otur, men blunda och fortsätta randomklicka in potter när man springer bra. Att vakna upp och inse att man inte är nästa Nebbis, och även sluta skylla alla dåliga tider på otur kan vara en bra idé ibland. En dag kanske man inte är vinnande längre, och då gäller det att vara alert och ärlig mot sig själv så att man faktiskt ger sig själv en chans att inse det. Allt annat är rätt puckat och lär leda till en långsam och utdragen gulning.
Som sista sidenote vill jag slå ett litet snabbt slag för att vara konservativ med bankrullen, både vid borden och irl. Jag har bränt igenom $100k+ irl i år, och det blir tamejfan bara mer och mer tragiskt ju mer jag tänker på det. Mycket har gått till resor, och en del har gått ned i bilen, så det är inte så sjukt som det låter. Poängen är den att det oftast inte är något problem att dra på sig dyra vanor sålänge man grisplussar varje månad, men när det helt plötsligt vänder kan det dränera ens bankrulle ganska effektivt. Baller hit och baller dit, det blir ändå aldrig ballt att vara en idiot med sin ekonomi. Jag ångrar som fan att jag inte tog tag i den biten tidigare, för det hade helt klart varit kul idag med lite extra pengar på banken. Vid borden är jag egentligen inte den som är emot att ta skott när det väl bjuds på ett bra läge, bara man är medveten om riskerna och kan hantera en skyffel skit i ansiktet lite då och då. Jag har alltid varit en rätt stor BR-nit, och även om jag släppte lite på det under sommaren tror jag att det helt klart passar mig bäst. Jag gillar inte att bränna iväg 1/3 av rullen under ett par veckor, så varför försöka stressa fram något då? Pengar i all ära, men att må bra och leva gott är fan så mycket viktigare. För många av oss i den yngre generationen kommer det här säkert att vara våra golden years, och då är det jävligt onödigt att gå och må dåligt under den här tiden.
Hoppas att jag fick fram någon poäng med det här i alla fall, även om det inte alls blev som jag hade tänkt mig. Jag var rätt nyvaken när jag började randomprinta ned skit, och jag sprang iväg lite åt fel håll ett tag. Jag har säkert fått in ett par feltänk också, men det kan ju bara vara bra för en eventuell diskussion
Anyway, jag trodde som sagt att jag hade sett allt. Jag trodde att jag hade varit med om downswings som man kunde kalla allvarliga, och att jag var en härdad pokergud. Inget kunde stoppa mig, och jag kände mig under en tid rätt odödlig. Under den här tiden raddade jag upp $50k-månader som man handlar mjölk på affären, och en del av mig ville inte tro att det en dag skulle ta stopp. Nu låter det här lite överdrivet, men jag vill att ni ska förstå poängen. Jag visste att jag sprang bra under den här tiden, men jag insåg verkligen inte hur bra jag sprang.
Någon gång i maj vände det, och det med besked. Under den här tiden var jag uppe och härjade på NL$5k så fort det satt värde, och springer man dåligt där går det fort. Den månaden total-trashade jag ett rekordplus med bred marginal, för att sluta på något halvdant. Månaderna därpå spenderades i USA och Vegas, och där fortsatte donationerna på 5k. Dock fortsatte jag plussa på $3/6 - $10/20, så jag lyckades ändå jaga in mindre plus de månaderna. Fortfarande en bit från ath, men plusmånader var det allt.
När jag kom hem var däremot allt som bortblåst. Jag dyngbackade rakt ut så fort jag satt, trots att jag nu hade slutat spela både nl5k och senare även nl2k. Under två månader backade jag runt 60 BI, trots att jag under den här tiden kämpade hårdare än vad jag någonsin gjort tidigare med mitt spel. Jag tog coaching av spelare jag respekterar enormt, jag tittade på bra material och jag modifierade vissa dåliga tänk jag hade sen tidigare. Allt kändes så jädra bra, men ändå kunde jag inte vinna. Det var inte heller så att jag bara hade legat på latsidan med spelet hela sommaren heller, snarare tvärtom. Gentemot tiden jag vann som mest var jag otroligt mycket bättre, men ändå ville det sig inte. Nu tog jag bara i hårdare med plugget, utan resultat. Det här fick mig att undra och fundera. "Tänk om jag inte är vinnande på de här nivåerna längre?", var en vanligt återkommande fråga. Oftast fick det här bara mig att ge mig fan på att bli bättre, men under vissa svaga stunder funderade jag helt klart på att lägga pokern på hyllan helt och leva gott ett tag på pengarna jag har tjänat under de här åren. Till slut mynnade det här ut i ett par veckors spelpaus då jag bara fokuserade på att må bra.
Förra månaden bestämde jag mig till slut för att ge pokern lite av en nystart. Jag var så trött på att gå och må dåligt så fort jag backade $10k+, och den självklara medicinen var ju då att gå ned ett par snäpp i nivå. Jag vet att det inte är det mest logiska att kliva ned trots att man både är rullad och vinnande på högre nivåer, men för mig handlade det endast om livs-EV. Det här var något jag hade diskuterat mycket med tjejen jag träffar (inga summor eller så, bara själva koncepten), och det var till slut hon som fick mig att inse att pengar inte är det enda viktiga här i livet. Man har så otroligt mycket annat att vara tacksam för, och bara jag öppnade ögonen fanns det inte mycket att klaga på i mitt liv. Sagt och gjort, jag klev ned på NL400 och började trycka in händer där. Jag mådde inte dåligt av att tappa ett gäng BI, och helt plötsligt fick jag känna mig jävligt bra på poker igen (inget ont om NL400-regs, men det är en jävla skillnad på dem och NL2k-regsen).
Det här var förra månaden, och även om det inte gick helt som man kunde önska är jag mer än nöjd med hur jag presterade. Totalt fick jag in 52k NL400 och NL600 händer (rekord by far) och landade ett plus på $13.3k. Helt plötsligt mådde jag inte dåligt efter backdagar, och sakta men säkert kunde jag sluta associera poker med smärta. Att grinda blev nästan lite roligt, lite som en utmaning sådär.
Anyway, nu har jag tragglat iväg mig helt, men åter till poängen. Det är först idag jag inser hur mycket av vårt resultat vi faktiskt inte kan påverka. Det enda vi kan göra är att försöka spela så mycket som möjligt under så bra omständigheter vi kan, men resten är faktiskt upp till slumpen. Jag är hellt övertygad om att de flesta av yrkesspelarna här inte inser hur sjukligt mycket av ens resultat som faktiskt är varians, och hur vidrigt man faktiskt kan springa om det vill sig riktigt illa. 100k hands BE-stretches har nog många här sprungit på, men när man är uppe i 200k då? 250k? 300k? De flesta har säkert haft en backmånad eller 12, men jag vet att det också finns de som aldrig har haft det. Ni tror säkert att det aldrig kommer att hända er, men jag kan garantera er att risken verkligen finns att ni en dag radar upp backmånad efter backmånad, trots att ni fortfarande spelar med samma edge.
För mig kändes en 200k BE-stretch främmande förut, och jag trodde helt allvarligt att folk som satt i den sitsen gjorde något fel. De hade säkert tiltat, eller så var de bara inte vinnande längre. Jag skulle aldrig hamna där, för jag var ju jag. Jag var för fan kung på poker, och givetvis skulle jag sluta dyngrik med hoes i vardera arm. Såhär i efterhand kan jag ju bara konstatera att jag hade rätt fel (inte angående tjejerna obv ).
Det skrämmer mig lite när jag ser spelare som sitter och klagar över hur mycket otur de hade under sin 800-händers-session som "bara" slutade 3 BI upp. Setups, flips och jävla explodonks hit och dit förstörde stackarens session som peakade 10 BI upp. Det den här killen inte har förstått är att han fortfarande sprang över expectation. Vi förtjänar egentligen ingenting, men över ett väldigt stort antal händer kan man ju i alla fall hoppas på att man har tjänat pengar motsvarande ens winrate per hand. Ofta är också ens winrate lägre än vad man själv vill tro, och variansen större än vad man inser. Det är lätt att sitta och rationalisera bort dåliga perioder med en massa randomargument kring ett så luddigt koncept som otur, men blunda och fortsätta randomklicka in potter när man springer bra. Att vakna upp och inse att man inte är nästa Nebbis, och även sluta skylla alla dåliga tider på otur kan vara en bra idé ibland. En dag kanske man inte är vinnande längre, och då gäller det att vara alert och ärlig mot sig själv så att man faktiskt ger sig själv en chans att inse det. Allt annat är rätt puckat och lär leda till en långsam och utdragen gulning.
Som sista sidenote vill jag slå ett litet snabbt slag för att vara konservativ med bankrullen, både vid borden och irl. Jag har bränt igenom $100k+ irl i år, och det blir tamejfan bara mer och mer tragiskt ju mer jag tänker på det. Mycket har gått till resor, och en del har gått ned i bilen, så det är inte så sjukt som det låter. Poängen är den att det oftast inte är något problem att dra på sig dyra vanor sålänge man grisplussar varje månad, men när det helt plötsligt vänder kan det dränera ens bankrulle ganska effektivt. Baller hit och baller dit, det blir ändå aldrig ballt att vara en idiot med sin ekonomi. Jag ångrar som fan att jag inte tog tag i den biten tidigare, för det hade helt klart varit kul idag med lite extra pengar på banken. Vid borden är jag egentligen inte den som är emot att ta skott när det väl bjuds på ett bra läge, bara man är medveten om riskerna och kan hantera en skyffel skit i ansiktet lite då och då. Jag har alltid varit en rätt stor BR-nit, och även om jag släppte lite på det under sommaren tror jag att det helt klart passar mig bäst. Jag gillar inte att bränna iväg 1/3 av rullen under ett par veckor, så varför försöka stressa fram något då? Pengar i all ära, men att må bra och leva gott är fan så mycket viktigare. För många av oss i den yngre generationen kommer det här säkert att vara våra golden years, och då är det jävligt onödigt att gå och må dåligt under den här tiden.
Hoppas att jag fick fram någon poäng med det här i alla fall, även om det inte alls blev som jag hade tänkt mig. Jag var rätt nyvaken när jag började randomprinta ned skit, och jag sprang iväg lite åt fel håll ett tag. Jag har säkert fått in ett par feltänk också, men det kan ju bara vara bra för en eventuell diskussion
