Social fobi - Hur vända om "trenden"?

Okej, så här ligger det då till.

Jag är en vanlig kille med enstaka intressen, datorer, fotografering och politik som de "tre stora" intressena. Som man kan notera är detta ganska "egna" intressen, alltså inte direkt några gruppintressen där man utövar detta tillsammans, visst det går att fotografera med en kompis, det går att spela datorspel och det går att debattera, men i övrigt ganska ensamma intressen. Dessa intressen har lixom växt fram inom mig då jag på högstadiet var den där killen som inte var längst ner på rankningen men inte heller högst upp. Jag låg väll i mitten på gränsen till botten. Mobbad av vissa och älskad av andra.

Men det faktum att det fanns folk som mobbade mig ganska kraftfullt, inte fysiskt utan rent psykisk mobbning, har fått mig att bli den person jag är idag. Jag ser inga problem i det idag men jag måste tänka på framtiden också. Jag har som troligen många andra som blivit mobbade försökt med det mesta för att få bort tankarna, självmordsförsök som slutade med att jag istället satt och grät, med andra ord, för "svag" för att våga göra det, vilket jag faktiskt idag ångrar att jag ens försökte.

De stora problemen kom i gymnasiet egentligen, för på högstadiet så körde man ju bara en rak linje egentligen, men på gymnasiet så är man ju tvungen att se världen med ett par andra ögon, även om det finns folk som tror att man kan vara fjortis och ungdum fram tills 30 års ålder. Och för att lista upp problemen i punktform så är det följande problem jag hade på gymn. och har än idag.

* Rädd/nervös att redovisa inför andra människor. (om det jag skall redovisa inte är intressant för mig, vilket inget var i gymn. då man fick ett ämne av lärarna som var helt ointressanta)
* Osocial (Tar aldrig kontakt först med en ny människa, och om ngn tar kontakt med mig så tar det ett bra tag innan jag "släpper till" och börjar föra en konversation som en vanlig person)
* Tjejrädd (Inte rädd på det sättet att jag gömmer mig, men detta hör väll till "osocial" på ett sätt, för det är på något jävla sätt väldigt svårt att prata med tjejer för mig, men om det tar 45-60 min att komma in i snacket med en ny kille man ska prata med så tar det minst 100 min innan jag "släpper till" tjejer, det är nåt med tjejer som gör mig nervös)
* Besserwisser (Inte på det sättet att jag är dryg, men vet jag att jag har rätt och någon annan fortsätter diskutera något så fortsätter jag diskutera tills en diskussion blir aggressiv och blir "tråkig)

Och nej, jag är inte bög, jag är inte oskuld, jag tar den inte i tvåan, jag är inte fet (beror på hur man ser det, 195 cm och en vikt på 115-120 kilo).

Och då till det jag vill ha hjälp och diskutera med/om, hur ska jag gå vidare? Jag vägrar gå till någon hjärnknullare utan vill gärna lösa detta själv, men hur?

Tack.

Testat alkohol?

Ditt 100:e inlägg blev ett misslyckat humoristiskt inlägg, grattis...


Och nej, jag vill inte bli ngn gammal burknolla som sitter på en bänk.

Det behöver man ju inte bli. Försök gå på lite fester tillsammans med dem kompisar du har coh sup till det. Dina sociala svårigheter släpper då! Sen när du sjäv märkt att det inte är så svårt att ta kontakt så att säga så har det vänt.

Satsa på att möta människor i föreningslivet. Försök att hitta något som intresserar dig och en förening som har en bra "fadder"verksamhet. Kolla något som inte kräver socialt prat hela tiden utan där prestation avgörs om du blir poppis eller ej, typ bågskytte, stickning eller nåt...

Har samma problem som dig, och jag har blivit mycket mycket bättre senaste åren.

Lösningen är som med allt annat man är dålig på och saknar naturlig talang i. TRÄNA TRÄNA TRÄNA TRÄNA TRÄNA och till sist TRÄNA.


Vet du att du har svårt för att umgås med folk. Tvinga dig iväg på sociala situationer du vet att du inte trivs i. Du ska trotsa din rädsla och kasta dig in i situationer du inte trivs i med inställningen att du vet att du kommer göra bort dig och att det är träning för att i framtiden kunna funka bra i situationen.


Är du t.ex dålig på fotboll och frågar någon hur du ska göra för att bli bättre är svaret TRÄNA. Exakt samma sak gäller allt du är dålig på. Och då funkar det inte att du sitter på bänken med inställningen, jag är dålig på fotboll ingen ide att försöka, kommer göra bort mig.

Utan du måste gå in med inställningen, jag vet jag är dålig, jag vet jag kommer göra bort mig men det skiter jag i, jag ska träna och göra det bästa av situationen.

Om man lär sig hur kommunikation och människor fungerar så kan man lära sig att att inte verka vara nervös och asocial, och det var en bra början för mig. Människor gillar att prata om sig själva, så för att hålla ett samtal vid liv så behöver man bara ställa frågor om personen man pratar med, och se intresserad ut. Efter en stund inser de flesta att de har snackat för mycket om sig själva, och ställer då frågor tillbaka. Det är då viktigt att inte prata alldeles för länge om sig själv, för det kommer döda konversationen.

Till slut kommer detta flyta på naturligt utan att man tänker på det. För att inleda en konversation så brukar något så enkelt som "Hur är läget?" fungera bra. Är det en klasskamrat som du aldrig egentligen snackat med innan så kan du ju fråga om någon läxa, ställa lite följdfrågor, och sen säga hej då. Inte för hastigt, använd något lite mer minnesvärt som "Tack för hjälpen <namn>, ha det bäst". Att använda personens namn gör dem oftast uppmärksamma på situationen, så nästa gång ni pratar kommer det inte kännas lika främmande.

Att bli självsäker inför redovisningar är lite svårare, innan jag lärde mig hur så var jag jävligt osäker. Jag svettandes, blev knäsvag, röd i ansiktet, glömde andas och vrickade tungan. Men för många så är det nog viktigt att inse, att de andra också är nervösa, och att ingen bryr sig särskilt mycket om man gör bort sig. Jag själv vände dock på steken och insåg att jag själv inte bryr mig om vad någon tycker om min presentation, jag antar att det beror på vilken sorts person man är. Det finns de som söker bekräftelse från andra, och sen finns det de som sätter onödig press på sig själva.

Kort sagt, vill man övervinna sina rädslor så måste man möta dem. Inte överanalysera, resonera fram och tillbaka och aldrig komma till skott.

Fråga, vill du vara social? Vill du ta första kontakten?

Jag borde inte vara rätt person att ge förslag på hur man "löser det hela", men man ska utsätta sig för det man tycker är jobbigt.

Sen är det nog upp till var och en hur man reagerar på att utsätta sig för det man tycker är jobbigt, jag tycker inte att det fungerar för mig i alla fall.