Att finna lyckan genom begär..?

Som rubriken lyder, blir man en lyckligare person om man ger efter för sina begär..?

Eller är lyckan alltid beroende av vilka konsekvenser handlingarna ger.?

Jag tror att lyckan är beroende av vilka konsekvenser dina handlingar gör. Hur skulle ett samhälle se ut om alla gav efter för sina begär?

TS frågeställning handlade väl ändå om individen nu och inte ett samhälle, så hur är det relevant för frågeställningen hur "samhället skulle se ut" om människor gav efter för sina begär?

Står och faller DIN individuella lycka med samhället eller?

Inte nödvändigtvis varje gång? Ibland finner väl lyckan oss på andra vis utöver det.
"Life is like a box of chocolates, you never know what you're gonna get!" (Om det inte nu är en aladdinask )

Som det alltid har sett ut eftersom det bara handlar om begärstillfredställelse: hur manga filosofer, verkliga i Sokrates fotspar, ser du ga omkring där i Stockholm eller var fan du bor? Ser du en enda? Nej, du ser hamburgerbarer, du ser bilar, tag, folk som rusar efter begären varje morgon; kroppen skriker att den skall ha det ena och det andra, och när den har fatt det ena skriker den efter det andra och mamma tycker lika ty hon har fittan som lockbete.

Och om du tittar riktigt noga ser du en stor djävla lögnarhop som drivs av kroppens behov till ett tillstand som närmast kan karaktäriseras som vansinne.

Vi lever i en egocentriskt tidsepok, men är det våra inre begär vi styrs av eller det som vi förväntas eftersträva..?

Är vi ärliga mot oss själva eller försvinner individen i mediaflödet.?

Givetvis är vår lycka styrd av konsekvenserna av handlingar. Men en del saker njuter man av så länge de varar. Skulle man bara sträva efter att vinna rätt konsekvenser bli man aldrig lycklig. Jag tror att lyckan ligger i att tillfredställa sig själv och sina egna behov vilket kräver att man lär känna sig själv och visar omgivningen vem man är. Det kan handla om alltifrån att lära sig att säga nej till saker man tycker är fett tråkigt, att välja bort männiksor som man faktiskt inte mår bra av, att våga vara lite udda och galen ibland...

Alla människor är filosofer för alla funderar någon gång över existentiella frågor.

De enda som faktiskt kallar sig själva filosofer är människor som inte har något riktigt jobb att syssla med (Sokrates inkluderad)...

Jag tror ärligt talat inte hans poäng var att problemet är att alla inte är filosofer. Sedan skulle jag säga att det nog är ganska rejäl skillnad mellan att någon gång fundera över existentiella frågor och att ha som jobb att arbeta ut en konsekvent världsbild, vilket är vad nästan alla filosofer försökt göra.

En hedonist skulle svar ja.

Beror väl lite på vad det är för begär och hur situationen ser ut.
Sitter jag på ett horhus i centralafrika och har ett jädrans begär av att knulla prostutierade så tror jag inte att jag skulle bli så mycket lyckligare om jag knullade (risken för HIV kan vi ju anta är rätt stor att få). Men skulle jag få ett begär av att äta en glass i den afrikanska värmen så tror jag faktiskt att jag skulle bli bra glad om jag följde det begäret.

Dom flesta frågor som går ut på antingen eller svaras i min mening med att lagom är bäst

Det skulle inte jag.

S.k "filosofers" berättigande ligger endast i deras popularitet. Mao. är det inte större skillnad på en filosof och en populär artist.

Om det är några som har lidit av en extrem narcissism genom tiderna så är det självutnämnda s.k "filosofer". De tror att vad de gör är så viktigt och kan klassas som ett riktigt jobb, men de tillför inget konkret överhuvudtaget till omvärlden än lite existentiella tankar...