Gissa Bokcitatet

"Kyrkogården bredde ut sig i gryningsljuset, omätligt skön. Raden av skinande monument sträckte sig över dalen, täckte sluttningarna och kullarna. Det prydligt klippta och ansade gräset var en smaragdmatta som inte avslöjade något av den råa jord den sköt ned sina rötter i. De ståtliga furorna, planterade i gångarna mellan raderna av gravar, sjöng mjukt och klagande.
- Det tar andan ur en, sade kaptenen på begravningsskeppet.
Han slog sig för bröstet för att visa mig exakt var det tog andan ur honom. Han var en idiot, kaptenen.
- Man minns Moder Jord, sade han, alla dagar man är borta, alla år man tillbtingar i rymden och på andra planeter. För sin inre blick föreställer man sig precis hur hon ser ut. Sedan landar man, öppnar dörren och stiger ned på henne. Då slår det en plötsligt att man bara kommit ihåg hälften. Moder Jord är för stor och vacker för att man skall kunna minnas allt.

Bakom oss på plattformen fräste begravningsskeppet fortfarande av hettan det tagit upp då det gick ned för landning. Men besättningen väntade inte på att skeppet skulle hinna svalna. Högt upp på de svarta sidorna svängde dörrarna upp och lyftkranar sköt ut med slamrande kedjor för att lossa lasten. Från ett långt, lågt hus som jag tog för ett transitskjul for fordon fram över fältet för att ta emot likkistorna.
Kaptenen ägnade ingen uppmärksamhet åt vad som pågick. Han stirrade på Kyrkogården. Han verkade fascinerad. Han svepte ut med handen.
- Mil efter mil, sade han. Inte bara här i Nordamerika, utan på andra ställen också. Det här är bara en liten bit.---

Och naturligtvis hade han rätt i att det här bara var en liten bit. Monumenten, den sammetsmjuka gräsmattan och de ståtliga furorna fortsatte mil efter mil. Här i det gamla Nordamerika, på Brittiska Öarna, i Europa, i Nordafrika, i Kina.
- Och varenda meter, sade kaptenen, är välskött. Lika vacker och fridfull, lika högtidlig som det här lilla hörnet.
- Och resten? frågade jag.
- Resten? sade kaptenen och vände sig förargat mot mig.
- Resten av jorden. Allt är inte kyrkogård.
- Det tror jag ni har frågat förr, sade han skarpt. Ni tycks ha fått det på hjärnan. Man måste förstå att Kyrkogården är den enda del av jorden som räknas."

"- Varför skulle den vilja hålla sig gömd?
- Ingen aning, sade Elmer. Det går inte att veta hur en krigsmaskin tänker. Människohjärna och maskinhjärna, och de har haft tiotusen år på sig att utvecklas till något annat. Fletch, vad skulle en sådan hjärna kunna bli med så lång tid på sig?
- Kanske ingenting, sade jag. Kanske något mycket egendomligt. Om en krigsmaskin överlevde förintelsen, vad skulle den då bli? Vad skulle den ha för motiv att fortsätta leva? Hur skulle den se på en omgivning som var så olik den som den hade konstruerats för? Men en sak är egendomlig. Människorna här tycks inte vara rädda för den. Det är bara något de inte förstår, och världen tycks vara full av saker de inte förstår.
- En egendomlig samling, sade Elmer. Jag tycker inte om deras utseende. Jag tycker inte om stämningen här. Jag tycker inte det verkar troligt att de där tre tvättbjörnsjägarna skulle ha kommit strövande i vår riktning i går kväll utan något skäl. De måste korsa spåret efter krigsmaskinen för att kunna göra det.
- Nyfikenhet, sade jag. Det händer inte så mycket här. När det händer något, som att vi dyker upp, så måste de undersöka saken.
- Visst, sade Elmer. Men det är inte hela sanningen.
- Något speciellt?
- Nejdå. Inget jag kan komma åt. Bara en känsla. Fletch, vi ger oss iväg!
- Jag vill stanna till dansen. Så att Vildhästen kan banda den. Så snart den är över ger vi oss iväg."

Författaren som söks var produktiv inom sin genre och har sina fans - berättelserna är ofta förtjusande pastorala och lite drömska, en av hans minor classics handlar om högintelligenta hundar med talförmåga i en människobefriad framtid, en annan om utomjordingar som skändar en liten Midweststad genom att uppträda som rovgirigt skoningslösa kapitalister, en tredje om en till jorden från fjärran vistelser återbördad astronaut med minnesförlust som visar sig ha lite lykantropiska problem med sig i organismen (jämte någon sorts "artifiiell intelligens").

Aaah! Är det Simak som är i farten?

Just det, citaten är tagna ur sciencefictionveteranen Clifford Simaks Cemetery World, på svenska betitlad Åter till jorden. Över till dig.

http://www.tc.umn.edu/~brams007/simak/biography.html

Klassiskt foto där, på sidan som du länkade till. Det var väl det som prydde baksidan på de flesta Simak-utgåvorna på svenska?

Nåväl, jag söker en ytterst mångsidig författare som, ifråga om produktivitet t o m får Simak att framstå som sansad.

"- Det här som du kallar kristligt äktenskap. Skall vi göra det då?
- Vill du äkta mig?
Hon småskrattade iskallt.
- Ja.
Han började gå ned på knä igen.
- Jag är redan gift, förklarade hon. Med herr Underwood.
Jag är också gift, sade han, oförmögen att tolka innebörden i hennes senaste uttalande.
Då kan vi inte gifta oss, herr Karneol.
Hon skrattade igen.
- Människor som redan är gifta måste förbli gifta med dem som de redan är...äh...gifta med. Vem är det du har gift dig med?
- Å...
Han log och ryckte på axlarna.
- Jag har gift mig med många människor. Med min mor förstås, Järnorkidén. Jag tror jag gifte mig med henne först, eftersom hon var närmast till hands just då. Och sedan (hon var den andra , om inte den första) mätressen Christia, den eviga konkubinen. Och min dam Charlotina. Och med Werther de Goethe, men det blev inte så mycket med om jag minns rätt. Och senast med herr Naggad av Canaria, min gamle vän. Och kanske något hundratal andra dessemellan.
- Något...hundratal andra? Hon satte sig häftigt upp på ottomanen. - Hundra?
Hon gav honom en egendomlig blick.
- Förstår du verkligen riktigt vad jag menar, herr Karneol, när jag talar om äktenskap? Din mor? Och en manlig vän? Kära någon!

Det här är nog den enda roman jag känner till som är (delvis) tillägnad Lemmy.

På f f a senare tid har denna författare presterat betydligt tyngre verk men knappast någon lika underhållande som denna.

De klev av droskan utanför ett ganska stort hus av betong och glas och med flera höga entréer. Då Jherek kisade in genom en av entréerna såg han ett asfaltklätt markområde och på andra sidan detta en lång rad med järngrindar. På andra sidan grindarna stod en eller ett par maskiner som han genast kände igen som de större versionerna av hans eget lok. Han utbrast förtjust:
- Ett museum!
- En förbannad järnvägsstation, sade Vine. Det är faktiskt härifrån tågen går. Har ni inte några tåg alls i landet som du kommer från?
- Bara ett enda, och det har jag fått göra själv, svarade Jherek.
- Fan ta mig! sade Snarkarn.

Författaren torde heta Michael Moorcock (guldnamn!), som väl till och med är polare med Lemmy, men vad boken heter har jag tyvärr ingen aning om. Har inte läst en enda av hans texter.
Någon annan får plocka titeln.

Nog är det Moorcock, alltid!

För min del får du gärna ta över ratten, Blackie. Har inget emot nya ansikten i den här tråden.

Åh, man tackar!
Är lite osäker på reglerna, men enligt första inlägget i tråden kan man citera på engelska:

Again silence, as if he wanted me to hear the sharpness in my own voice. 'You are treating this as if I have accused you of some crime. Of some weakness.'
'I'm sorry. But I've never had a psychical experience in my life.' I added, naively, 'Anyway, I'm an atheist.'
His voice was gentle and dry. 'If a person is intelligent, then of course he is either an agnostic or an atheist. Just as he is a physical coward. They are automatic definitions of high intelligence. But I am not talking about God. I am talking about science.' I said nothing. His voice became much drier. 'Very well. I accept that you believe that you are ... not psychic.'

'I am going to explain to you why we went to war. Why mankind always goes to war. It is not social or political. It is not countries that go to war, but men. It is like salt. Once one has been to war, one has salt for the rest of one's life. Do you understand?'
'Of course.'
'So in my perfect republic it would be simple. There would be a test for all young people at the age of twenty-one. They would go to a hospital where they would throw a dice. One of the six numbers would mean death. If they threw that they would be painlessly killed. No mess. No bestial cruelty. No destruction of innocent on-lookers. But one clinical throw of the dice.'
'Certainly an improvement of war.'
'You think so?'
'Obviously.'
'You are sure?'
'If it was possible.'
'You said you never saw action in the last war?'
'No.'
He took the pill-box, and shook out, of all things, six large molars; yellowish, two or three with old stoppings.
'These were issued to spies on both sides during the last war, for use if they were interrogated.' He placed one of the teeth on the saucer, then with a small downward jab of the shaker crushed it; it was brittle, like a liqueur chocolate. But the odour of the colourless liquid was of bitter almonds, acrid and terrifying. He hastily removed the saucer at arm's lenght to the far corner of the terrace; then returned.
'Suicide pills?'
'Precisely. Hydrocyanic acid.' He picked up the dice, and showed me six sides.
I smiled. 'You want me to throw?'
'I offer you an entire war in one second.'
'Supposing I don't want it?'
'Think. In a minute from now you could be saying, I risked death. I threw for life, and I won life. It is a very wonderful feeling. To have survived.'

Skulle bara tillägga att Moorcock-boken jag citerade ur heter "En främmande hetta" (1972). Den ingår i trilogin "Dancers at the end of time". Del 2 finns också på svenska med titeln "Landet bortom tiden". Del 3, "The end of all songs" har dock förblivit oöversatt. Mycket underhållande läsning!

När jag ändå är här kan jag passa på att att kasta fram en vild gissning :

Neal Stephenson