Är oroväckande nöjd med singellivet.

Har nu varit singel ett bra tag och tycks trivas så sjukt bra med detta.
När jag gick i gymnasiet var det en helt annan historia, då tyckte jag det var jobbigt att inte ha en flickvän. Varje gång jag såg ett par på stan eller bussen som visade kärlek emot varandra blev jag spyfärdigt avundsjuk inombords.

Sedan fick jag mitt första riktiga förhållande i 18 års ålder, ett jävligt struligt sådant, hennes familj var rent psyko och även hon. Åkte in på psykhem vid slutet av förhållandet.
Bruden var egentligen rätt elak emot mig på många olika sätt men vi knullade som två kaniner, jag misstänker att hennes recept på att lösa problem var att ligga.
Eftersom jag var kåt 24 timmar om dygnet i den åldern så passade det förhållandet mig bra trots att hon var rätt elak, jag fick ju trots allt ligga en del.

Förhållande nummer två var betydligt mer komplicerat, den tjejen gillade jag verkligen och hon var verkligen en bra tjej som fick mig att känna mig älskad, vi var ihop i över 2 år.
Men... hon var alban och fick inte ha svensk kille, vi var ihop i hemlighet och kunde nästan aldrig sova tillsammans, sex var inte att tänka på, det ända som hände var lite gnuggningar och avsugningar på nästan daglig basis, något som blev rätt tråkigt till slut.
Jag tyckte verkligen om tjejen, hon hade många väldigt bra kvaliter, men jag kunde inte se en framtid för oss och sexlivet var värdelöst så känslorna dog mer och mer för var dag.

Efter förhållande nummer två har jag inte känt att jag behöver en tjej alls, jag bryr mig nästan inte. Egentligen så är det rätt skönt att vara singel, så jag borde väl inte klaga då jag trivs med detta.
Men jag frågar mig själv hela tiden, vad fan hände med den grabben jag var i tonåren? Då trånade jag efter att mysa och ha det bra med en söt tjej, den sidan hos mig är nu mera död.
Tanken på att bilda familj osv är helt otänkbar.

Någon som känner igen det här? (Hade varit kul om man kunde diskutera med andra som upplever samma sak).
Kan det vara på grund av dessa struliga förhållanden som mitt undermedvetna tröttnat och skyddar mig emot detta? (eftersom det var rätt jobbigt rent psykiskt i dessa förhållanden)
Är detta något som vänder tror ni?

En ytterligare fundering jag haft på detta är att, det måste väl vara helt okey att leva ett helt liv som singel och skita i hela bilda familjbiten, det är bara det sociala mönstret som säger att man skall bilda familj. Att avvika från detta är väl knappast onormalt?
Är rätt förvirrad i detta ämne och tar mycket tid att fundera på det, därför vill jag höra vad andra som upplever lika dant kommit fram till.

EDIT:
OBS: Jag gillar fortfarande att mysa med tjejer, ligger man i en soffa på fest exempelvis och kramas med en tjej och pratar, så är det oerhört mysigt och skönt.
Så sent som förra veckan är ett bra exempel, en tjej på fest låg över mitt bröst i en soffa och vi spelade spel tillsammans på min mobil en bra stund. Hon pratade helmysigt med mig och var riktigt trevligt. Blev så där varm och fluffig inombords, var sjukt gött för stunden, men sedan när hon hade gått så var allt de där bortblåst och jag brydde mig inte alls längre.
Kändes bara som fuck yeah jag fick mysa av mig lite...

Hur gammal är du? Jag menar, om du är i yngre 20 års åldern är det helt OK.

Just ja, jag är på mitt 24 varv runt solen.

EDIT: Obs, jag lade till en viktig edit i första inlägget.

Samma ålder som dig och känner igen mig jävligt mycket i dig, samma tankar som du, tankarna du har har växt fram mer och mer för mig på senaste tid, ta framtiden som den kommer, titta aldrig tillbaka utan ta det som det kommer.

Tänk inte för mycket på det

Antar att det är sant, livet är ju betydligt mindre komplicerat nu än va det var då, vilket är rätt skönt.
Känns bara så jävla konstigt att man gjort en så fatal förändring.

Jag tror på sätt och vis att det är en försvarsmekanism men också helt enkelt att du trivs med dig själv och inte är tvungen att söka bekräftelse i någon annan.

Själv har jag varit frivilligt singel i tre år sedan min sambo som jag hade varit tillsammans med i fem år bedrog mig med en av mina vänner och sedan flyttade in med honom kort därefter. Till en början så var det mest för att jag var helt uppgiven och förstörd som jag inte ville ha någon ny, dessutom hatade jag det motsatta könet under den tiden.

Jag rannsakade mig själv under det första året och otroligt mycket i mitt liv förändrades och efter att jag hade kommit över henne så såg jag helt plötsligt en ny person i spegeln som jag var otroligt stolt över. Jag trivdes otroligt mycket med den tillvaro som jag hade skapat med allt däromkring och var helt enkelt inte sugen på att träffa någon. Jag kunde göra vad jag ville, träffa vilka jag ville, ligga med vem som helst och utöva alla mina intressen utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Livet under de två senaste av dessa tre år har varit helt underbart och jag tror att man ibland måste ta den tiden efter ett längre förhållande, för ens egen skull och för att återställa balansen.

Nu på sistone har jag däremot börjat dejta igen för att eventuellt hitta någon, jag har saknat allt det där som det innebar att ha en flickvän. Detta har jag gjort i två månader. Jag tror att det automatiskt kommer att vända för dig också en dag, troligtvis när dina batterier är helt uppladdade igen. Mitt tips till dig är att inte ifrågasätta den här viljan av att vara själv utan helt enkelt uppskatta tiden och göra det bästa du kan av den.

Tackar för detta.
Låter väldigt logiskt det hela tycker jag.
Som sagt jag trivs ju bra så det är ju verkligen inget problem de här, måste också säga att om jag jämför mig själv med den personen som jag var när jag verkligen ville ha tjej, så tycker jag så in i bänken mycket bättre om den person jag är idag.
Skall ta vara på ditt tips och sluta fundera så jävla mycket.

Så läne du trivs med din situation är det ju inget att fundera på, släpp den där "skapa familj hysterin" och gå vidare bara. I framtiden kanske du träffar en tjej som du inte ens kan tänka dig leva utan? Lev för stunden så kommer du ha som roligast i livet oxå.

Du är inte tjej, tjejer suktar efter familj och grejer, inte killar.

Är likadan själv, förstår inte varför det skulle vara oroväckande O_o

Absolut

Haha :P Så kan de vara, hehe.

Därför att det är en drastisk skillnad på människan jag var då och är nu, det är läskigt. Väldigt läskigt och värt att fundera på.

Jo det där med påtryckningar från samhället vad man ska vilja ha är lite jobbigt.
Som med att man ska vilja ha barn...

Gör vad du tror du blir lyckligast av. Alla ska inte vara lika.
Det som är jobbigt är dock att veta man man nu blir lyckligast av.
Men för dig är det enkelt. När det handlar om att skaffa barn är det svårare då man är fast i 18 år sen^^

Du kan nog vänta tills du blir tok-kär och blir tillsammans med någon. Eller tills denna fas är över.
Du har haft olika faser hittils i livet. Vad är sannolikheten att du kommer uppleva fler faser?