Jag känner igen mig på "Bipolär", vad göra?

Du ringer vårdcentralen, beskriver dina symtom och ber om att få träffa någon.

Sedan kommer de avgöra om du ska skickas vidare så att det kan göras en utredning. Du betalar 300kr/besök till du kommit upp till 900kr, sedan gäller högkostnadsskyddet i ett år (alltså är det gratis).

Jag vill bara säga att du har inte helt fel med att man måste acceptera sitt mående etc.
Men det hjälper sällan när det gäller sjukdomar. Personlighetsstörningar och sjukdomar är nämligen helt olika saker. Det du säger gäller mer personlighetsstörningar, depressioner etc. Bipolär är en sjukdom.

Från Wikipedia (där det står väldigt bra om bipolär, faktiskt):
"Den biologiska bilden av vad som händer i hjärnan vid bipolär sjukdom är ofullständig. Att det finns kemiska obalanser i hjärnan är dock bekräftat, behandlingsmedicinerna motverkar bland annat detta. De riktar också in sig på signalsubstanser, en sorts kemiska budbärare som hjärnans nervceller använder för att kommunicera sinsemellan. Dessa inkluderar serotonin, glutaminsyra, noradrenalin och GABA. När dessa förändras påverkas humörsymtomen. Signalsubstanserna kan också fästa sig vid andra celler som då reagerar kemiskt och aktiverar en ny generation "budbärare". För bipolärt sjuka fungerar det här systemet annorlunda, stämningsstabiliserande läkemedel kommer åt detta genom att påverka de nybildade signalsubstanserna."
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bipol%C3%A4r_sjukdom

Du kanske inte förstod mitt inlägg? Poängen var att livet är kort och alla lider av något och det är ingen idé att älta det. TS verkar som sagt osäker på sig själv och den egna identiteten och då tror jag att det är en dum idé att läsa om en massa sjukdomar.

Jo, jag förstod. Jag tyckte bara att det var en massa gapande om att man ska acceptera att man mår dåligt istället för att söka hjälp bara. Eftersom att just bipolär var topic, ville jag bara säga ifrån lite.

Och jag är helt med på att man inte ska sitta och läsa in sig i en massa psykiska tillstånd. Även om man inte har något, så är det lätt hänt att man ändå tar efter det destruktiva beteendet. Eller så börjar man bara överanalysera och tror sig lida av något, bara för att "det här låter som jag", så att säga.

Men jag tycker ändå att man ska söka hjälp om man inte mår bra, även om man inte lider av något.

Jag tror inte du tänker på samma nivå...
Det kallas acceptans. Det är ingen idé att älta en massa och tänka tankar som "vad är felet på mig?" "varför är jag som jag är?" "varför gjorde jag det" "varför sa jag så" "varför tänker jag det?" och så vidare. Det enklaste sättet att släppa en tanke är att acceptera den, tillåta den vara, och sen försöka att inte oroa sig över att den finns där, om man nu tror på terapeuter.

Jag menar väl mest att det är ohälsosamt att googla diagnoser hit och dit och försöka hitta en som passar in på det man känner. Det är extremt lätt att känna igen sig i alla möjliga diagnoser. "jag dödade en spindel när jag var liten, att ett barn är grym mot djur är ett tecken på psykopati - jag är psykopat" eller "jag mådde jättebra förra månaden, sen mådde jag jättedåligt den här månaden, och idag är jag jättemanisk - jag är manodepressiv!!". Det är farligt. Det är inte till någon som helst nytta.

Vad förändrar det? Har man haft problemen hela sitt liv så är de ju en del av ens personlighet. Allt man kan göra åt det är ju att prata om det, hitta någon strategi för att få allt att fungera i livet (om det inte redan gör det) och eventuellt få nåt piller. Men jag menar, bara för att man uppfyller kriterierna för en diagnos behöver inte livet vara över. Inget har ju förändrats. Det är väl mest ett konstaterande att det finns ett ord för varför man är som man är. Har inte livet varit skit pga besvären ser jag faktiskt ingen anledning att oroa sig.

Okej, då tycker vi olika. Jag tycker att det ingår i livet att ha sina nedgångar och att man borde lära sig att hantera sitt eget liv på egen hand.

Fast när vi pratar bipolär, vilket är topic, så pratar vi om kemisk obalans i hjärnan som gör dig sjuk. Det går att ordna till med hjälp av mediciner, i princip bota (läs: fungera normalt), så länge du äter medicin. Äter du inte medicin kan tillståndet förvärras och har du otur kan du få livslånga, kroniska, besvär. Eller om du har riktig otur kan du hamna i en livslång psykos.

Har du cancer går du ju inte runt och "accepterar det" trots att det går att göra något åt, liksom.

Om TS nu är bipolär.... Vilket jag tvivlar på.

Ja, fast nu menade jag inte just TS, utan bipolär i allmänhet.