En fråga till alla deprimerade...

Människan blir aldrig nöjd.

Lol, får jag deprimerad när min läkare frågar mig om jag är deprimerad, och sedan ser ledsen när jag säger jag inte. Jag tror att det finns så mycket depression i världen idag, eftersom vi får veta att vi ska vara deprimerad. Jag tror att om någon avsätter en del av denna teknik och gå mer promenader i skogen, eller hitta ett sätt att hjälpa andra, skulle det vara mindre depression

Jag berättade för min flickvän igår att jag var så sugen på att sätta mig på tågspåret med en flaska vin och invänta tåget.Jag lider av frukansvärd höstdepp. Hennes reaktion fick mig totalt att tänka om. Jag har väl inte trott att nån brytt sig om jag skulle göra det eller ej men som sagt hennes reaktion har fått mig att vakna upp ur det och faktiskt berätta hur jag mår. Det sjuka är att jag vet att det är .övergående men likförbannat hamnar jag där varje höst.Jag har världens bästa sambo,syskon och mamma men kan likförbannat hamna i tankarna iaf. Hur som,ska fortsätta öppna mig för min amatörpsykolog(sambon) och jobba på det hela

Har du några erfarenheter alls kring det här eller är detta ytterligare ett "äh det är en låtsassjukdom"-inslag?

Du har aldrig varit deprimerad va? Vet du hur det känns?

En viktig del, just när det gäller depression är att personen har ont inuti, i själen eller vad man ska säga. Man lever i nuet på något sätt som gör att man inte direkt kommer ihåg hur det kändes när det inte gjorde ont - när man mådde bra. På samma sätt tror man att smärtan aldrig kommer att ta slut och att den alltid kommer finnas där. Hela tänkandet när en person drabbas av det förändras, och har man inte lidit av det så tror jag inte att någon kan förstå hur man blir när man drabbas av det. På samma sätt så kan inte en frisk människa föreställa sig hur det kan göra så pass ont att man t.ex. får självmordstankar för de tänker fortfarande ifrån ett "friskt" synsätt. Själv så har jag ibland svårt att komma ihåg hur jag mått när jag mått som sämst, för att det gjort just så ont i brist på annat ord att man inte kan föreställa sig den smärtan.

Däremot om t.ex. en frisk människa drabbas av motgångar så kan denna ändå gå vidare för man vet att saker och ting blir bättre. Att det inte är mörkt för evigt. Med andra ord så finns "hoppet" kvar. Man kan ändå glädjas åt saker runt omkring. Man kommer ihåg när man hade lyckliga stunder, och vet att dessa stunder kommer igen.

Jag har faktiskt levt med ångest & depressioner större delen av mitt liv fram till nyligen och har även ett misslyckat självmordsförsök då jag var yngre bakom mig, därmed min fråga till er.

Bumpar tråden, (jag sökte på depression) säger ganska mycket om mig, ja.

intressant! Funderade lite på detta (fokuserar på det i fetstil) och jag ser ett samband: Tänk dig nu en fullvuxen individ (inkl jag själv) som blivit skadad med åren; tappat livslust, glömt bort hur det var att må bra, etc. Sambandet: att glömma bort sin barndom och som en konsekvens bli en dålig förälder, verkar styras under samma mekanism, om du förstår vad jag menar. Jag ska förklara.

"Det största brott föräldrar kan göra mot sina barn är att ha glömt sin egen barndom."
- Aksel Sandemose (1899-1965)

Den sociala programmeringen blir starkare och komplexare med åren, och vad den innehåller beror på hur samhällets/privata sociala miljö fungerar. Vi är sociala djur så vi påverkas av det mer/mindre vare sig vi vill eller inte. Om man då glömmer sin barndom börjar den sociala programmeringen (depressionen) dominera, och till slut styrs man helt av den. Jag anser att programmeringen som styrs av samhällets godtyckliga motiv och agendor oftast är skadlig, om inte förödande. På ytan kan den verka rationell och konstruktiv, då menar jag "den vuxna mentaliteten/rollen"; med sina krav på ansvar, mognad och föräldraskap från samhällets sida (social programmering). Men denna mentalitet anser jag vara förgiftad av den sociala kultur som delvis härstammar från inkompetens, men i grund o botten, helt irrationella och föråldrade värderingar från, som sagt samhällets skadliga agendor och kultur.

Well. Den vuxna individen kan inte förstå hur det är att inte vara vuxen; hur det är att se bortom den sociala programmeringen (depressionen)

Varning för ordbajseri.

Det stod en ganska bra sak i tidningen för ett tag sen- att ensamhet är en känsla man bär på och inte ett tillstånd.
Tror du välfärd är det enda som krävs för att man ska bli lycklig?
Nej.
Och dessutom blir det svårt att jämföra med barnen i afrika eftersom man aldrig vart i deras sits.

De flesta deppen är kemiska reaktioner i hjärnan som hindrar positiva känslor från att komma fram.
Det finns dessutom folk som utsatts för övergrepp och liknande, vad ska välfärden göra för att trösta dem?

Materiellt välstånd kan nog leda till depression. Folk i fattigare länder lever mer enligt instruktionsboken hur vi människor skall leva. Lever i nuet. Mat, sex och sömn är grundbehoven.
Sedan verkar det moderna samhället leda till fler singelhushåll och mindre familjebildningar. Det gör att man måste skapa mediciner som tar bort dessa behov hos känsliga människor.

Hade jag varit själv hade jag tagit livet av mig idag. Det är tanken på mina anhöriga som är enda hindret.

För att jag är rädd för döden, och för att min mamma har varit sjukskriven för depression i några år och precis fått ett jobb och skulle jag ta livet av mig vet jag inte om hon skulle kunna bli bra igen.