"Det är ok att bete sig illa så länge det inte kommer fram"

Ibland stöter man på det här resonemanget, att så länge den berörda personen (eller ja, den som tänker så här vill ju inte se den andra parten som berörd) inte märker av att man beter sig illa mot denne bakom hans/hennes rygg, så har inget egentligt fel begåtts, varken moraliskt eller annat. Ett exempel från idag är Vi som är notoriskt otrogna, gillar det och ångrar inget..

Hur ser ni på detta? Är det först när ett "illdåd" (min vokabulär är helt klart otillräcklig) uppdagas som det är förkastligt? Jag utgår ifrån att det är ett ämne som diskuterats inom filosofin?

Personligen så kan jag helt enkelt inte känna på det viset. Dels för min egen sinnesfrid, men även för att det helt enkelt känns "fel". Ett fel är ett fel, ett svek är ett svek, även om ingen får reda på det! Men längre än så kan jag inte klara av att formulera mig, så jag kanske borde vara ödmjuk.

Jag håller med dig, att bete sig illa är illa oavsett vilka som vet det och inte. Det är i alla fall så jag känner.

Det beror ju på hur man ser på saken och hur personen i fråga ser på saken.
Om den inte anser att den beter sig illa så anser ju denne att det är helt ok.
Men normen kanske tycker att det är fel, men denne anser inte att det är fel därför blir det inte fel.
Men om vi utomstående skulle få reda på att denne person beter sig illa skulle vi döma att denne gjort fel. Även om personen själv inte anser sig ha gjort fel. Så det är varken rätt eller fel.

Haha, fan vad jag hatar att världen är relativ...

Du har helt rätt, det finns inget rätt och fel, men ändå är vi väldigt snabba med att döma människor.

Det är öht svårt å föra sådana här diskussioner då människor låter sina åsikter styras av känslor, vad de har blivit inlärda är hemsk är de oftast inte villiga att ifrågasätta. Man kan ofta likna det vid en religiös tro, de är så fasta i sin syn på vad som är rätt så det blir som man förolämpar dem personligen om man ifrågasätter det. Men moralen förändras hela tiden, och hela tiden anser vi att dagens moral är den enda rätta.

Men om man bryter ner det: Är en ond handling en ond handling endast så länge den som "drabbas" är medveten om att den ägt rum? Är det fortfarande fel att vara till exempel otrogen om ens partner är go' och glad i sin ovisshet?

Är det enda viktiga vad som uppfattas, inte vad som egentligen händer?

Kanske är det så enkelt att båda åsikterna är lika logiskt försvarbara och att det är en renodlad fråga om personlig etik och moral, alltså att det enda som spelar roll är vad man själv tycker och att alla har lika rätt. Det kanske märks att jag aldrig läst filosofi?

Som sagt, för min egen del är det solklart att verkligheten har betydelse. Det kvittar att ingen tar skada, jag ser det som att oärlighet och falskhet på något sätt är dåliga i sig själva, utan att jag riktigt kan sätta fingret på hur eller varför. Att de kan göra folk illa om sanningen kommer fram är väl alla överens om.

Jag tycker inte det spelar någon roll om det kommer fram eller inte, eftersom dels så kan man aldrig veta om det kommer fram eller inte då man gör handlingen, så man riskera att göra denna person ledsen, även om den aldrig fick reda på det.

Sedan tycker jag det blir en form av fasad, man beter sig på ett sätt då man träffar den, på ett annat sätt då man inte träffar den? Om man älskar personen så visar man väl kärlek emot den i alla situationer, även då den inte är i rummet.

Så ja, jag tycker en "ond" handling är en "ond" handling oavsett om den "drabbade" får reda på det eller inte.

Sen är det ju dock en skillnad på att få reda på det och märka av det.

Ta ett exempel på det.

En person tar varje månad en liten summa pengar ifrån ditt bankkonto. Du märker inte av det, men det är ju likväl stöld och du får ju mindre pengar på ditt bankkonto. Så när du ska använda dej av pengarna, så får du anpassa dej efter de pengar du har, alltså efter hur mycket du har kvar efter den personen har stulit ifrån dej, det oavsett om du vet om stölden eller inte. Så du kan ju då lida av det även om du inte vet om den onda handlingen.

Absolut. Men jag tycker inte att det är rätt även om den drabbade varken får reda på vad som skett eller märker av det. Snor jag en tusenlapp från Bill Gates kanske det inte påverkar hans liv ett dugg, visst fan är det fortfarande fel. Kanske är det mindre fel än om han hade påverkats, men lik förbannat.

Klart det är

Min objektiva åsikt är följande:

Låt oss säga att jag lever i ett förhållande där både jag och min kille känner oss lyckliga och tillfreds. Jag har kanske ändå perioder varje månad, då jag känner ett sug efter andra killar. Utan att min egen kille är medveten om det så har jag något äventyr med andra då och då, helt utan att detta förändrar min inställning till min egen man eller till det liv vi lever.

Jag skulle inse att om min man skulle få veta om mina affärer så skulle han bli rasande. För honom skulle detta vara "en dålig gärning". Men han har ingen aning om att det försiggår. Och för mig är handligarna något som ger mig tillfredställelse utan att försämra mitt förhållande eller mina känslor för min kille. Därför skulle handligarna för mig personligen vara ok, men jag skulle välja att inte berätta för killen, eftersom jag vet att han skulle uppfatta det som dåligt.

Mitt beteende skulle inte göra honom något illa eftersom han inte visste om det och mitt eget samvete skulle vara rent eftersom jag själv vet att mina affärer inte betyder något känslomässigt.

Ingendera skulle känna sig dålig pga av mitt beteende. Min kille skulle inte ha möjlighet att veta, och "affärerna" skulle vara med okända män som inte känner mig och inte min kille, och som inte ens skulle veta att jag var upptagen och som inte skulle vilja ha något mer än det jag själv vill ha av dem. Därför tycker jag inte att detta beteende vore något annat än neutralt, objektivt sett.

Min subjektiva åsikt är en helt annan: jag skulle aldrig handla såhär och jag skulle inte gilla att min kille tänkte på det här sättet.