Solskenshistoria - Karim lyckas ta sig tillbaka till Swe efter utvisning

vet inte om jag har lagt det här i rätt ämne, mod får flytta annars.

Ännu en artikel som slås upp stort på AB, denna gången om en asylsökande som fått avslag men som lyckas hitta vägen tillbaka till Sverige igen.

Är det verkligen inte svårare att ta sig in i sverige än såhär? Det är många länder att resa igenom mellan afghanistan och sverige.

Och varför fick han nu genast permanent uppehållstillstånd för? Är det en muta från migrationsverket i hopp om att han ska hålla sig lugn?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8117720.ab

Av principiella skäl besöker jag inte Aftonbladets hemsida och ger de annonsintäkter och tron om att jag faktiskt läser deras "tidning", klistra gärna in artikeln här istället

Hehe jo jag tänkte på det sen att många här inte vill stödja den lilla tidningen , här är artikeln, blir lite långt men men.

Karim, 21, blev avvisad i lyxplan till Afghanistan Nu är han tillbaka och har fått uppehållstillstånd
GÖTEBORG. Karim Qasimi, 21, avvisades från Sverige med ett lyxutrustat privatplan – drogad och i handbojor.

Mot alla odds lyckades han ta sig tillbaka och få sitt uppehållstillstånd.

Här är hans berättelse om flykten till Sverige och kampen för att överleva.

Varje morgon när han hörde nycklarna rassla i låset, trodde Karim Qasimi att livet var på väg att ta slut. I ensamheten i den trånga cellen var han övertygad om att han snart skulle föras till sin död.

I två och en halv månad hölls han fängslad och när de till slut kom för att ta honom ville han dö och svalde ett 50-tal tabletter.

”Det är lugnt. Hans hjärta funkar!”

Karim vaknade i några korta ögonblick på Sahlgrenska sjukhuset och hörde hur läkarna pratade om honom. Sedan föll han åter ner i dvala.

När han vaknade nästa gång hade det slagit lock för öronen. Han var omtöcknad och satt i en fåtölj på flera tusen meters höjd. Händerna var fastlåsta i handbojor.

Han befann sig ombord på en lyxutrustad affärsjet, hyrd för skattepengar på uppdrag av Migrationsverket.



Karim Qasimi föddes i Gazni, Afghanistan 1989. När han var sex år mördades hela hans familj. Han växte upp med sin moster i Iran. Men under 2005 började regimen

i Teheran utvisa afghaner. Och Karim tvingades fly till Sverige.

Smugglarna tog honom över bergen in i Turkiet. I Istanbul gömdes han bland kartongerna på en lastbil. I flera dagar satt han instängd och fick kissa i cola-flaskor.

– För varje andetag tänkte jag att nu dör jag, nu dör jag.

En dag kom de fram till Malmö. Karim var 17 år, placerades i en familj och pluggade svenska. Men när han fyllt 18 år fick han avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.

Enligt Migrationsverket var han visserligen skyddsbehövande – att återvända till hemprovinsen Gazni var livsfarligt. Men Migrationsverket menade att han kunde bo i Kabul, en stad han aldrig ens besökt.

Men Migrationsverket stod fast vid sitt beslut. Tre gånger fick han avslag.

Sedan kom polisen. Karim hamnade på häktet i Göteborg. Han mådde mycket dåligt och förflyttades snart till Sahlgrenska sjukhusets psykmottagning.

Det var också där de hämtade honom vid första avvisningsförsöket. Då krossade han en lampa på toaletten och skar upp sin hals.

Men läkarna plåstrade ihop honom. Han bar fortfarande sina blodiga kläder när han fördes tillbaka till häktet.

– Jag sattes i en cell med en vägg av glas. De såg på mig dygnet runt, det var helt fruktansvärt. Jag fick panik och det enda jag hörde var en röst från springan under dörren som sa: ”Ta det lugnt”.



När de kom till Kabul fick han 150 dollar i bidrag. I två månader försökte han skaffa jobb, men fick inget utan levde på pengar som skickades från vänner i Sverige.

Kvartersmilisen började ställa frågor och han hotades med skjutvapen. Till sist valde han att försöka fly tillbaka till Sverige. Med hjälp av människosmugglare tog han sig till

Teheran och ännu en färd över bergen in i Turkiet.

– Vi gick i 35 timmar, dag och natt. När vi kom över gränsen möttes vi av smugglare på hästar. De hade ficklampor och vi följde dem, säger Karim.

Några dagar senare stod de vid Medelhavskusten. Det var mitt i natten och de var 33 personer. Män, kvinnor barn.

Mest afghaner, men också några från Afrika. Smugglarna lastade dem i en liten gummibåt med utombordare. De körde ut i mörkret och efter hundra meter stannade båten, smugglarna hoppade i vattnet och simmade tillbaka.

Ingen av dem hade någonsin kört en båt och till en början snurrade de bara runt, runt. Till slut fick Karim ta över. Han styrde mot det svaga ljuset i horisonten.

När de kom fram till stranden hade det ljusnat. De drog upp gummibåten på land och plötsligt stod det poliser på kullarna.

Karim lyckades fly in i skogen.

Efter några timmar greps han när han köpte biljetter i färjeläget. Han fördes till ett uppsamlingsläger på den grekiska ön Lesbos. Han fick sova på golvet. Det var kallt och fuktigt.

I tjugo dagar var han fast med tusentals andra flyktingar.

Sedan släpptes han och Karim begav sig till Aten.

Med ett förfalskat irakiskt pass lyckas han flyga till Rom och vidare med tåg via Tyskland till Danmark. Till slut var han framme i Kalmar och gick till Migrationsverket.

– De sa: ”Är det du igen?”



Efter påtryckningar från hans juridiska ombud Thabo Muso, accepterade de att pröva Karims fall på nytt. Men avslog hans begäran igen. Muso överklagade till Migrationsdomstolen och den 14 oktober kallades de till förhandling.

– Jag var beredd och bestämd och sa till dem: ”Hur kan ni säga att det finns mänskliga rättigheter i Kabul? Jag har varit där och det finns inga”.

Efter bara två timmar avslutades förhandlingen.

Migrationsverket hade plötsligt ändrat inställning och domstolen gav honom nu rätt att stanna i Sverige. Karim Qasimi beviljades permanent uppehållstillstånd.

Muso hoppas nu att domen ska bli vägledande för andra asylsökande i samma situation.

– Enligt EU-rätten är det en mänsklig rättighet att inte utvisas till ett ställe där man svälter ihjäl eller blir hemlös. Det står tydligt i EU:s direktiv och FN:s konventioner. Karim hade aldrig överlevt utan hjälp från Sverige, säger Thabo Muso.



Nu lever Karim i en liten etta i Göteborg, han praktiserar i en second hand-butik och går en kurs i engelska.

Men de många åren av ständig rädsla har satt sin prägel på den nu 21-årige Karim. Han är deprimerad och går i terapi för att bearbeta sina upplevelser.

– Jag känner inte den glädjen som jag önskar. Jag har kämpat hela mitt liv och nu måste jag läka. Sedan får jag tänka på framtiden, säger han.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8117720.ab

Givetvis gratis att göra så här. Att smugglas.

2 månader? Folk är arbetslösa längre i Sverige.

Spring inte omkring å muppa dig då!

Båtar lastbilar, alla möjliga medel inklusive falska pass. Detta är också gratis förstås.

Nej, givetvis inte, det har kostat erhörda pengar för denne svarting att ta sig till bidragslandet nummer ett i världen, inte bara en utan TVÅ gånger!


Motivationen för denne svartings beviljade uppehållstillstånd är som följer:

OM han hade tagit stålarna smugglingen kostade hade han levt som en kung i Långtbortistan tills han blivit 100 år. Men det går ej, nej. Då hade denne skjutits till döds.



Konspirationside': Tänk om det är så att smugglingen sker på kredit. Japp. Smugglarna ser till så svartingarna kommer till Sverige. Väl i Sverige väntar Feta Fina Bidrag. Dessa bidragspengar går till smugglarna, som betalning för ett väl utfört arbete.

De som blir avvisade återvänder till sitt sketna hemland och följande scenario utspelar sig:
Enligt artikeln: Underförstått och i själva verket: "Var är våra stålar för att vi smugglade dig till Sverige, Du måste betala!" varpå svartingen ger sig ut på en andra sponsrad expedition genom halva världen.
Andra gången lyckas det och alla är nöjda utom den svenska vanliga medborgaren. Svenska politiker är också nöjda. Mycket nöjda.

Svenne banan betalar för smugglingen.

Om dom nu är så jävla fattiga att dom riskerar att svälta ihjäl, hur i helsike kan dom då köpa förfalskade pass, båtar och flygbiljetter? Go Figure.

Och idiotjournalisten Mattias Carlsson är dum i huvudet hur han än vrider sig. Antingen så vet han om att det är så här det gått till och håller käft om det eller så är han pantad och köper hela historien med hull och hår och är en idiot på det hållet.

Respekterar ditt val att inte bidraga till aftonhorans annonsintäkter; dock finns visst bildmaterial som illustreara kämpen Karim Qasimis hjältemodiga resa med rätta:

Han vann kampen

DÅ I december 2008 vårdades Karim Qasimi på Sahlgrenska sjukhusets psykmottagning. Här försökte han också ta sitt liv genom att krossa en lampa på toaletten och skära upp sin hals. Trots detta avvisades han till Kabul – en stad där han fruktade för sitt liv.
Foto: oskar arvidsson/FRIA TIDNINGEN

SÅ FLYDDE HAN TILLBAKA TILL FRIHETEN Klicka på bilden för en större version.

Karim, 21, blev avvisad i lyxplan till Afghanistan Nu är han tillbaka och har fått uppehållstillstånd
GÖTEBORG. Karim Qasimi, 21, avvisades från Sverige med ett lyxutrustat privatplan – drogad och i handbojor.
Mot alla odds lyckades han ta sig tillbaka och få sitt uppehållstillstånd.
Här är hans berättelse om flykten till Sverige och kampen för att överleva.
Varje morgon när han hörde nycklarna rassla i låset, trodde Karim Qasimi att livet var på väg att ta slut. I ensamheten i den trånga cellen var han övertygad om att han snart skulle föras till sin död.
I två och en halv månad hölls han fängslad och när de till slut kom för att ta honom ville han dö och svalde ett 50-tal tabletter.
”Det är lugnt. Hans hjärta funkar!”
Karim vaknade i några korta ögonblick på Sahlgrenska sjukhuset och hörde hur läkarna pratade om honom. Sedan föll han åter ner i dvala.
När han vaknade nästa gång hade det slagit lock för öronen. Han var omtöcknad och satt i en fåtölj på flera tusen meters höjd. Händerna var fastlåsta i handbojor.
Han befann sig ombord på en lyxutrustad affärsjet, hyrd för skattepengar på uppdrag av Migrationsverket.

Karim Qasimi föddes i Gazni, Afghanistan 1989. När han var sex år mördades hela hans familj. Han växte upp med sin moster i Iran. Men under 2005 började regimen
i Teheran utvisa afghaner. Och Karim tvingades fly till Sverige.
Smugglarna tog honom över bergen in i Turkiet. I Istanbul gömdes han bland kartongerna på en lastbil. I flera dagar satt han instängd och fick kissa i cola-flaskor.
– För varje andetag tänkte jag att nu dör jag, nu dör jag.
En dag kom de fram till Malmö. Karim var 17 år, placerades i en familj och pluggade svenska. Men när han fyllt 18 år fick han avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.
Enligt Migrationsverket var han visserligen skyddsbehövande – att återvända till hemprovinsen Gazni var livsfarligt. Men Migrationsverket menade att han kunde bo i Kabul, en stad han aldrig ens besökt.
Men Migrationsverket stod fast vid sitt beslut. Tre gånger fick han avslag.
Sedan kom polisen. Karim hamnade på häktet i Göteborg. Han mådde mycket dåligt och förflyttades snart till Sahlgrenska sjukhusets psykmottagning.
Det var också där de hämtade honom vid första avvisningsförsöket. Då krossade han en lampa på toaletten och skar upp sin hals.
Men läkarna plåstrade ihop honom. Han bar fortfarande sina blodiga kläder när han fördes tillbaka till häktet.
– Jag sattes i en cell med en vägg av glas. De såg på mig dygnet runt, det var helt fruktansvärt. Jag fick panik och det enda jag hörde var en röst från springan under dörren som sa: ”Ta det lugnt”.

När de kom till Kabul fick han 150 dollar i bidrag. I två månader försökte han skaffa jobb, men fick inget utan levde på pengar som skickades från vänner i Sverige.
Kvartersmilisen började ställa frågor och han hotades med skjutvapen. Till sist valde han att försöka fly tillbaka till Sverige. Med hjälp av människosmugglare tog han sig till
Teheran och ännu en färd över bergen in i Turkiet.
– Vi gick i 35 timmar, dag och natt. När vi kom över gränsen möttes vi av smugglare på hästar. De hade ficklampor och vi följde dem, säger Karim.
Några dagar senare stod de vid Medelhavskusten. Det var mitt i natten och de var 33 personer. Män, kvinnor barn.
Mest afghaner, men också några från Afrika. Smugglarna lastade dem i en liten gummibåt med utombordare. De körde ut i mörkret och efter hundra meter stannade båten, smugglarna hoppade i vattnet och simmade tillbaka.
Ingen av dem hade någonsin kört en båt och till en början snurrade de bara runt, runt. Till slut fick Karim ta över. Han styrde mot det svaga ljuset i horisonten.
När de kom fram till stranden hade det ljusnat. De drog upp gummibåten på land och plötsligt stod det poliser på kullarna.
Karim lyckades fly in i skogen.
Efter några timmar greps han när han köpte biljetter i färjeläget. Han fördes till ett uppsamlingsläger på den grekiska ön Lesbos. Han fick sova på golvet. Det var kallt och fuktigt.
I tjugo dagar var han fast med tusentals andra flyktingar.
Sedan släpptes han och Karim begav sig till Aten.
Med ett förfalskat irakiskt pass lyckas han flyga till Rom och vidare med tåg via Tyskland till Danmark. Till slut var han framme i Kalmar och gick till Migrationsverket.
– De sa: ”Är det du igen?”

Efter påtryckningar från hans juridiska ombud Thabo Muso, accepterade de att pröva Karims fall på nytt. Men avslog hans begäran igen. Muso överklagade till Migrationsdomstolen och den 14 oktober kallades de till förhandling.
– Jag var beredd och bestämd och sa till dem: ”Hur kan ni säga att det finns mänskliga rättigheter i Kabul? Jag har varit där och det finns inga”.
Efter bara två timmar avslutades förhandlingen.
Migrationsverket hade plötsligt ändrat inställning och domstolen gav honom nu rätt att stanna i Sverige. Karim Qasimi beviljades permanent uppehållstillstånd.
Muso hoppas nu att domen ska bli vägledande för andra asylsökande i samma situation.
– Enligt EU-rätten är det en mänsklig rättighet att inte utvisas till ett ställe där man svälter ihjäl eller blir hemlös. Det står tydligt i EU:s direktiv och FN:s konventioner. Karim hade aldrig överlevt utan hjälp från Sverige, säger Thabo Muso.

Nu lever Karim i en liten etta i Göteborg, han praktiserar i en second hand-butik och går en kurs i engelska.
Men de många åren av ständig rädsla har satt sin prägel på den nu 21-årige Karim. Han är deprimerad och går i terapi för att bearbeta sina upplevelser.
– Jag känner inte den glädjen som jag önskar. Jag har kämpat hela mitt liv och nu måste jag läka. Sedan får jag tänka på framtiden, säger han.
Mattias Carlsson

Rent generellt tycker jag integrationen varit helt värdelös samt för stor (röstar inte på sd) så bäst för Sverige vore att dra ner på den och hjälpa folk på plats.

Däremot när en ung människa visar en såpass stor motivation tycker jag det är rätt.

Lägger han den mödan på att ta sig hit så kommer han säkerligen kunna arbeta också vilket enligt mig är A&O för att få komma hit.

Det är väl trevligt att vi får betala terapi för en sådan driftig ung man. Tänk vilka hemskheter vi har utsatt honom för, det är väl det minsta vi kan göra?

Han är en psykopat som är lika onyttig som en kackerlacka. Han har säkert haft gott om pengar att betala smugglingen hit och vilket svar "han kände inga i Kabul". Han känner inga i Sverige heller. Ändå kommer kackerlackan hit och snyftar om att han har psykiska problem som givetvis skall finansieras av skattepengar, inte lär han vilja jobba och stinker muslim lång väg.

Ta hit hela mena för helvete.

Jag håller med om att svenska integrationen är helt värdelös, dock röstar jag med stolthet på vårt sjätte största parti. Jag tycker att artikeln är mycket talande och i sig motsäger din syn på Karim och hans arbetsmoral.

Jag menar; Är det inte så att Karim hade kunnat bosätta sig (söka asyl) i nästan samtliga av de länder han genomreste (möjligtvis undantaget Iran). I Sverige finns dock för honom generösa bidragsystem, och om ett nytt avslag är att vänta så får man åka flygplan hem till Kabul som hade kostat mer än halva min förmögenhetsmassa (ironiskt nog på min bekostnad).
Det måste ju vara så att denne unge man såg sig kunna utnyttja svenska politikers blåögda fantasi om att hjälpa alla världens fattiga, krigsdrabbad etc. annars hade väll inte denna Karim besvärat sig med att resa drygt 6000 km från första början?

En bög från Afghanistan med psykiska besvär, vilken gåva till svenska folket!

Varför var han tvungen att fly till Sverige? Jävla skitsnack...

Rubriken också "Tog sig hem" Vadå hem? Hans hem har aldrig varit Sverige. Då är vi hem för hela världens befolkning isf.