Emil i Lönneberga missförstådd?

Det är väl hela grejen att han menar så väl men det blir så fel? Därför man gillar honom så mycket och inte bara tycker han är jobbig, så känner ju även hans mamma när hon förtvivlat skriver i sin blåa bok att han är ju en rar gosse ändå. Vad gäller sången kan ju barn vara så busiga att man vill vråla hujeda mig, och tänker att det inte finns nåt värre, fast dom är söta och goa innerst inne och man vet om det.

Vad gäller Anton däremot... Han är lite som en modern, välutbildad storstadskvinna, en sån som "inte förstår sig på barn". Han fattar helt enkelt inte att Emils lilla, inte ens prepubertala, hjärna har utvecklat förmågan att tänka handling-konsekvens, eller "det där är en dålig idé för det kan hända att pappa vaknar och sätter ned foten just där jag ställde råttfällan". Enda grejen jag kan tycka är lite knasigt till och med för att vara Emil är när han kör huvet i soppskålen för andra gången på samma dag. Även om barn är ologiska och impulsiva brukar bränt barn sky elden. Emil kanske har nåt neurologiskt fel så han inte kopplar tidigare erfarenheter till nya handlingar?

Vad jag fattar det som gör Emil inget av sina hyss med flit. Han är bara nyfiken och som barn mest och att det är därför han hamnar i dessa situationer som förargar inte minst hans far så. Det är barnets oskyldiga, lekfulla värld som går i klinsch med den vuxna världens oförmåga att förstå barnets oskuld.

Han har ju bland annat jävligt dåligt rykte bland folket i trakterna där han bor, också där oskyldigt anklagad. Så ja, han blir ofta missförstådd, mycket pågrund av vuxna anklagande när han egentligen bara är ett barn men också för att är lite egen. Hans egenhet och skiljande ifrån mängden är dock positiv, han är företagsam, påhittig, fantasirik, solidarisk etc, dock är det också andras oförmåga att förstå detta, inte minst hans far, som ligger i berättelsens sensmoral.

Bäst är när han kör Alfred till doktorn för att rädda hans liv ifrån en blodförgiftning. Här visar Emil socialt patos och är solidarisk med drängen och både vuxnare och klokare än de vuxna. Han står för en högre människosyn än de andra, på den svagares sida, och han bryter med de underliggande sociala motsättningarna. Han tolererar inte att bara låta drängen ligga och inte få han till läkare trots bitande snöstorm.

Vad Emils farsa skulle gjort med han om han fått tag i honom kan vi ju inte ens spekulera i då Emil är fiktion.

Han får ju tag i honom ett par gånger. Vet inte om det är något av dom värre hyssen han har gjort då men Anton nöjer sig med att ta tag i öronen/skallen och skaka honom. Ja i teve-serien då och dom hade ju inte kunnat slå honom på riktigt.

Ah, detta är en nyckelscen. Poängen är att pappan anstränger sig att INTE få tag i killen!
Se. De gånger han faktiskt får tag i Emil slår han aldrig honom. Han gormar, han gapar, han skriker, nån gång kan han skaka om Emil (iaf i filmen, jag tror inte han gör det i boken), men slår det gör han inte.
Emils pappa är på sitt sätt nästan lika ovanlig som Emil.
Han måste ju spela sin roll - som husbonde och pappa far är han husets herre, räfst och rättareting.
Men som sagt, han gör allt han kan för att inte få tag i Emil, och låter Emil fly undan till snickarboa och tänka över situationen/lugna ner sig.

Ett annat exempel på föräldrarnas allmänna hygglighet. Krösa-Maja. Visst, hon får inte plats vid matbordet. Hon får sitta bredvid lite för sig själv. Men i övrigt är det ingen som påpekar för henne stup i kvarten att hon bara är ett fattighjon från backstugan och med endast på nåder. I praktiken behandlas hon som en medlem i hushållet.... Och ändå är hon inte speciellt bekväm för dem, skvallertacka som hon är... Alltså nästan lite illojal.

Pigan är ett annat exempel. Egentligen är det ingen som gillar henne riktigt. Och de kan säkert skaffa sig en annan piga, som är minst lika duktig - och trevligare. Men Emils föräldrar förstår att folk är folk, alla är olika, men så länge de gör så gott de kan och sköter sig - så länge är de välkomna att att vara med i gemenskapen. Även om de har sina egenheter för sig.


Jag håller med de andra att Emils hyss är i allmänhet nyfikenhet. Ja - rent av korrekt vetenskapligt tänkande! följt av experiment: ÄR stövlarna vattentäta på riktigt? Hur kan vi undersöka detta på enklaste och säkraste sättet?? KAN hatten flyta på vatten? Hur undersöker vi detta på enklaste och säkraste sättet?
(säkrast: alltså rent vetenskapligt sätt - inte med tanke på ev sociala konsekvenser).

Enda undantag är när han ställer till bjudningen för gamlingarna. Det är ingen experiment, det är ren välvilja mot de svagare. En akt av ren och total godhet om man så vill.

Knyter han inte ihop allas skor i "Nya hyss av Emil i Lönneberga" filmen när prästen är där på besök?

Vill mig allt minnas att Emil gjorde en hel del saker som kan anses som hyss.

Aha, a det vet jag ingenting om. Men jag tror säkert att han hade någon annan tanke med den idén. Till exempel, lära sig knyta skor eller liknande.

Måste helt klart undersökas.

Ett spår av den där krossade rutan kan säkert vara detta:
http://www.youtube.com/watch?v=XH7jOjvm38Q&t=3m0s
Emil lånar ett par styltor och ramlar igenom fönstret och på bordet så värdinnan svimmar.

Emil ramlar igenom en glasruta och det blir ett jävla liv. Han kunde ju fan skurit upp sig totalt.
Farsan får spelet och typ vevar runt huvet fram och tillbaka ihållandes håret. Det måste fan gjort ont, på skådespelaren också för den delen.

Angående skorna så hade emil OCH Ida bara lagt dem alla i en röra.
http://www.youtube.com/watch?v=7W7naYsRUpk&t=3m10s
De provade olika skor osv utan att ställa tillbaka dem.

Jag tror det man måste fråga sig är om Emil förtjänar sitt rykte som en satunge och man bör också definiera ordet "hyss".
För det jag kan konstatera efter att ha spolat igenom Nya Hyss av Emil i Lönneberga är att han inte gjort något hyss alls med ont uppsåt.

Och även fast då ordet hyss bara betyder ett "spratt" eller skämt eller vad man ska säga så har han ändå ett jävla illa rykte.

--
edit:
och när väl emil räddat alfred från blodförgiftning eller va de nu va,
så passar det att vända kappan efter vind och tycka om honom:
http://www.youtube.com/watch?v=knhdOqyNc5o&t=8m50s

Krösa-Maja sprider ju massa skit i Lönneberga som svartmålar Emil.
När Emils pappa får paltsmeten över sig springer hon ju runt och ropar att Emil slått sin far blodig

När Emil och grisen ätit jästa körsbär och grisen skrämt hönorna så dom svimmar springer hon runt och ropar att Enil supit sig full och slagit ihjäl alla hönsen

Ungefär ja. Men han framställs ju aldrig av berättaren som ond eller driven av någon vilja att skada andra - det är bara vad hans föräldrar och en del andra tror. Man skulle nog kunna säga att Emil beskrivs med en dos av ironi av berättaren/Lindgren, och jag uppfattar Kalle Anka i serier från den tiden som en ironisk figur på ungefär samma sätt. Han är ju uppenbart ingen riktigt vuxen person, om man följer hans äventyr med Knattarna och andra rakt av så skulle han kunna framstå som en "kaosfarsa", men berättandet är ironiskt.

Rätt många av Astrids skapelser är åt det hyperaktiva samt socialt dysfunktionella hållet...det är väl hela poängen.

Det är väl inte utan anledning det påpekas om Emil att trots hans vilda levern (well...han varken våldtar stjäl eller knivhugger nån, eller springer med paket åt nån) blev framgångsrik i vuxenlivet.

"Poängen" med Emil (förutom ren underhållning och fina böcker/filmer) som jag ser det, är väl att barnen ska få lite "tröst" eller en känsla av att "det är inte bara jag som är konstig/missförstådd/stökig" och att föräldrarna kanske ska försöka se saker lite mer ur sina barns perspektiv och inte skälla så mkt på dom

Böckerna om Bert och Sune är lite samma stuk fast för äldre

Sången är ju skriven utifrån pigan Linas perspektiv.