Levande-död, eller bara levande.

Man är levande död i det här landet.

Många försöker känna sig levande genom att hitta på galna saker man kan göra på helgerna, eller åka utomlands där man kan ''leva'' ut varje dag. På vardagarna så arbetar man , går i skolan, kommer hem och studerar, lagar mat, kollar på tv, ja sitter i sin lya och sysselsätter sig med vad man kan där, med sin familj, pojkvän, husdjur eller själv. Man bara längtar tills helgen kommer eller semestern, eller när något lite ''extra kul'' bara händer. Här i Sverige så ligger fokusen i att utbilda sig, arbeta sig hårt uppåt för att kunna leva det förväntansfulla medel-svensson livet. För de flesta. Det är inte ett dåligt liv man ska klaga över att man har, men ändå så är majoriteten av befolkningen under någon slags depression utan att veta varför. Det är fakta.

Om man jämför Sverige när det kommer till lycka med andra länder så ligger vi långt under. Vi som ska vara ett av de mest stabiliserade länderna i världen. Det är tragiskt hur det ligger till egentligen. Hur dåligt människorna mår innerst inne.

Det finns mycket fattiga länder i världen där människor inte har något i närheten utav vad vi har och man bara tror att dom sitter och väntar på döden, för det finns ingen chans eller utväg för dom att ha råd att leva ett rikligt liv som vi har.

Men, ändå så är dom lyckligare... inom sig så har de fattiga och behövande människorna mer lycka än vad majoriteten av oss i Sverige har. Kan ni fatta det?

Om ni fattar varför det är så, dela gärna med er.

´dom måste ju hela tiden kämpa för nånting (mat för dagen) de känner väl lycka när de tillslut får den maten. För en svensson är det inga problem med maten, en svensson måste inte kämpa för mt för dagen, de går bara till jobbet, jobbar, får lön och köper mat och äter.
Jag tror att man måste ha ett mål för att bli lycklig, okej man har väl ett mål när man pluggar, men det är ju inte nåt man dör av om man inte klarar som det är för de fattiga.

inga utmaningar = ingen lycka. det är min teori

Dom har inte tid att gräva ner sig i sitt eget sinne. Deras hårda liv för dom samman och dom tar den lyckan dom kommer över i allting som vi inte tar oss tid att njuta av. Hur ska en måltid eller en ny flöjt kunna skänka lika mycket till en svensk som tycker det är väl klart som fan jag ska ha käk och utöva min hobby. Ett hårt liv är nödvändigtvis inte ett dåligt liv.

Jag tror att våra komplicerade mål och ständiga försök att förverkliga oss själva som något speciellt och extremt värdefullt är en del av vad som gör oss till ett folk med mycket psykiska besvär. Dagens samhälle är långt ifrån naturligt och vissa fixar det väl inte. I u-länder har dom en mer naturlig livsstil där livet kretsar kring familj och överlevnad.

Intressant och förmodligen hyfsat korrekt observation. Har alltid varit av samma uppfattning.

Idag är förebilderna Paris Hilton, Katy Perry, Lady Gaga, Miley Cyrus, Lindsay Lohan, Nicole Ritchie, Ebba von Sydow, Tylösand-Nemo och Paradise Hotel-deltagare. Pengar, yta, framgång, kamerablixtar och uppmärksamhet är vad de flesta eftersträvar. Dels fördummar detta samhället som helhet, dels får det oss med fler än en hjärncell att bli olyckliga. För - hade vi varit en av dem som vill bli en ny Lady Gaga, så hade vi varit för puckade för att kunna må dåligt.

Vår intelligens och självinsikt är också vår förbannelse. Det är den som får oss att grubbla.

Sedan är ju livet av idag väldigt tävlingsinriktat. Vi tävlar omedvetet om Gucci-väskor och barnafödande. Allting har mer eller mindre blivit en enda jakt för att bräcka varandra. På 70-talet var det lite mer laidback (säger jag som föddes 1979...). Man var nöjd med det man hade. Lycka var i princip en 200 gram Marabou på lördagkvällen framför färg-TV:n.

Men jag tror inte samhället kan hålla uppe denna takten i längden. Köerna till psykvården kommer bara bli längre och längre. Självmorden kommer öka, medicinutskrifterna kommer öka, tjejer som skär sig kommer öka, folk som tar droger kommer att öka. Det blir ohållbart.

Jag hade en gång en dröm för mycket länge sedan, en dröm om ekonomi och kontroll. När jag väl uppnådde dessa så var de ändå ingenting värt för mig. Jag upptäckte att pengar och kontroll inte har en som helst jävla betydelse om jag inte vet vad jag ska spendera dem på. Ja, livet är i överlag skit helt enkelt. Det enda som gör att jag kan känna mig levande är att inte ha kontroll, vilket i sin tur egentligen inte har ett skit med varken helgplanering eller utomlandsresor i bemärkelse att göra.

Fan. Lycka är en äcklig illusion som ständigt måste eftersträvas. Därför lever jag helst mina dagar en dag i taget, ett nihilistiskt svin som i grund och botten skiter i allt och alla. Allt annat helvete är bara hjälpmedel inför att åstadkomma detta eftersom ingenting av denna värld tycks vara oberoende.

En vacker dag kommer jag verkligen vara urless på både er och universum med andra ord. Då ska jag begå självmord, med glimten i ögat och jävligt nöjdare än någonsin.

Först och främst. Människan upprepar bara historien. Lady Gaga är inget nytt, hon fanns under operans tid också. Alla kopierade varandras verk och det fanns tydliga trender inom operan som folk efterapade, men nu i efterhand ser många på opera som något som har högre värde än pojkband och popdrottningar. Likaså när det gäller mode, utseende och annat som människan ägnat sig åt i alla tider. Så det här är ingenting nytt. Vi har bara mer tillgång till prylar idag, människor har inte blivit mer statuskåta eller materialistiska än innan.

Jag spenderade flera år åt att vara "less på svensson" och "systemet som vi tvingas leva i". Jag har vänner som snurrat in på det här med att bryta sig loss och hitta en egen odlingsplätt på Nya Zeeland för att kunna "leva sina egna liv på riktigt!!!". Men av någon anledning kommer de aldrig iväg, jag gissar att sjukvård, internet, teknikprylar, familj och annat bekvämt hindrar dem.

Jag tror man helt enkelt får försöka ignorera "samhället" och den "stora massan". När man väl lär känna "vanliga människor" så inser man att de inte finns, nästan vartenda en är unik och har egna drömmar och mål. Sätter man sig in i politiken så inser man hur hårt många politiker faktiskt arbetar. Sätter man sig in i äldresjukvården så inser man snart att alla som jobbar där inte alls är hjärtlösa monster som älskar att plåga gamlingar.

Så lägg inte världen på dina axlar.

Håll dig till ditt eget imperium och gör det bästa av ditt eget liv. Försök skita i vad andra tycker. Svenskar är jävligt duktiga på att misunna varandra lycka, och har man ovanliga intressen blir man snabbt utfryst. Ignorera jantelagen.

Det stämmer att människor är lyckligare i vissa fattiga länder, samt att de inte alls lider av depressioner och stress i samma omfattning som vi gör här i väst. Men som sagt, de lider av mycket annat i sin tur. =) Undernäring, regimer, våld, religion, kriminalitet osv. Pick your poison I guess.

Jag skulle i vilket fall som helst aldrig låta samhället ta ansvaret för att göra mig lycklig. Den biten tar jag helst i egna händer. =)


Edit: Tryggheten vi har gör oss understimulerade. Bekvämligheten gör att vi slipper kämpa för något. Jag tror mycket på det här med att hitta något att brinna och kämpa för. Därför tror jag svenskar är som de är.

Ja visst har du en bra poäng i det du skrev och jag tror säkert det fungerar hyfsat för dig. Jag känner i synnerhet igen förstnämnda. Men jag vågar dock påstå att ditt perspektivet på samhället är överdrivet nyanserad eftersom det förekommer så oerhört mycket mer som talar emot både lycka, framgång eller givmildhet. Livet, samhället och människans psyke är komplexare än så och inte ens jordens undergång skulle ljuda högre än en myra med syrebrist. Fast samtidigt, jag tror allt beror på hur individen själv ser på omgivningen och väljer att anpassa sig åt den. Alla behöver ju inte uppfatta allting nattsvart som jag nästan gör. Det är endast någonting jag personligen håller stenhårt vid då det visade sig mest lämpligt inför mig efter många år av experiment och meditation (t ex det här med att bryta mig loss jobbar jag på även om det medvetet är ouppnåeligt till 100%, rom byggdes inte på en dag etc). Man blir vad man tänker i runda slängor.

(surfacing kan vara trevlig ibland också visade han här)

Dom är för korkade och lågstående helt enkelt för att inse att livet är fullkomligt meningslöst som vi i Sverige. Något vi egentligen borde vara stolta över, eftersom de flesta kända filosoferna och tänkarna genom historien mestadels har varit melankoliska/apatiska/depprimerade. Tänk uttrycket "jag tänker alltså är jag depprimerad",

Folk i skitländer har generellt sett för mycket annat på huvudet så som ren överlevnad för att ens ha tid över åt att fundera över livetsmening eller innebörd, därmed är de oupplysta idioterna gladare/lyckligare.

Insikten och förståelsen över att livet är en slumpmässig händelse/bajs leder dock till låg nativitet (som är gemensamt för alla "välmående" tänkande länders befolkningar) vilket kan ses som något positivt eller negativt beroende på vem i världen man frågar... nu skulle jag kan kunna fortsätta i all oändlighet med detta värdelösa bajssnack som inte skulle leda någonvart i skallen på någon trasig oförstående idiot här men... ät bajs osv.

Sieg heil.

Depressionen vi lider av handlar inte bara om att vi har ''för mycket'' kunskap och grubblar över vad livets mening är egentligen. Och har man massor med kunskap och filosoferar så betyder inte heller det att man blir deprimerad utav det för att det är för mycket för hjärnan att hantera. Håller inte med dig om det. Man kan ändå vara lycklig fastän man vet en hel del om sinnet och livet osv... Det är man själv som gör saker till vad de är. Vi vet bara egentligen inte vad det är vi ska uppskatta på riktigt, för allt bra för oss bara finns där...

Det är inte de fattigas fel att de inte är utbildade och fattiga. Jag tror att om man hade bytt ut de människorna till att leva vårat levnadssätt och vi deras så skulle det ändå göra stor skillnad. De fattiga skulle ha uppskattat livet mycket mer på ett annat sätt än vad vi gör, och vi skulle också ha uppskattat livet på ett helt annat sätt än vad vi gör nu. Hade någon ''vanlig Svensson'' nu hamnat i ett krigsdrabbat land där det ändå man måste tänka på är överlevnaden för dagen och livet, så skulle man skratta åt de depressionerna man hade innan. Depression på grund av grubbleri över livets mening? Tror inte det.

Det kan väl vara lite av varje?

Vi får inte glömma att på bara hundra år har vi i västvärlden fått något som kallas fritid. Denna fritid använder vi till att förverkliga oss själva samt fundera på livet, men många blir också understimulerade. Vad vi väljer att göra i livet spelar mindre roll idag än någonsin, för vår överlevnad. Idag kan man vara arbetslös utan att riskera svält. Vad tror ni att det gör för självkänslan? När man inte känner sig bekräftad/behövd av samhället överhuvudtaget?

Vi har också förlorat kontakten med allt som bidrar till vår överlevnad. Idag jobbar man inte med att odla sin egna mat eller bygga sina egna möbler, utan vi sitter och vänder papper på kontor eller drar i spakar på fabriker, och kan bli utbytt när som helst. Inte sitter vi och håller tummarna för att skörden skall gå bra i år så att vi kan äta. Detta tror jag också påverkar mycket.

Människan behöver både stimulans och bekräftelse, och många fixar det på egen hand med arbete och uppsatta mål. Men långt ifrån alla.