Varför blir människan aldrig nöjd?

Även om människan saknar något och sedan får det, så känner den aldrig sig sådär riktigt nöjd ändå. Det är alltid något som saknas. Man söker alltid efter något "mer". Det finns många exempel om detta (ofta materialist), ett av dem är ju med pengar. Men ni förstår nog vad jag är ute efter.

Varför blir människan aldrig nöjd?

Jag kan tänka mig att det är just den driften, att aldrig känna sig nöjd som har gjort att människan har kommit så pass långt som hon gjort, på gott och ont.

Mycket tänkvärt inlägg, det kan nog gott ligga något i just det!

Jadu, annars hade vi nog aldrig lämnat grottorna.

True shit.

Helt korrekt skulle jag vilja påstå. Om alla var helt nöjda skulle inte mycket bli gjort om dagarna. Frågan är vad fan som drivit en att gå upp ur sängen om livet är så sött att man kan känna det i saliven varenda dag.

Skrev till min gamla psykologilärare, inväntar svar

Tror det är ungefär samma som sagts i tråden redan: habituerings-effekt och stimulans. Vi vänjer oss ju vid det vi har, och det vi är vana vid ger oss minst stimulans. Vi funkar nog lite så, som organismer.

Är det kallt vill vi ha värme. Är det varmt vill vi ha svalka. Och är temperaturen rätt hela tiden så blir vi dästa och uttråkade.
Äter man lite, blir man hungrig, äter man mycket vill man inte ha mat, äter man optimalt jämt så blir man nollställd, och energi och fokus finns över som inte används.

Även om man gör samma sak hela tiden, så verkar stimulansen ske genom utvecklingen inom ramen för vad man gör. Använder man braja t.ex. utvecklar man nog en viss tolerans, och måste öka mängden/koncentrationen/frekvensen för att uppleva samma effekt som från början. Och snart har man utvecklat tolerans mot den ökade dosen, och måste öka igen osv. Känner en asperger-kille som är skitbra på musik, är helt insnöad på det. Men han sitter inte bara och gör det han kan, utan allt han gör är att sträva mot det han inte kan. Så, även om man sysslar med en och samma sak hela tiden (musik) så vill man nog åt förändringen och stimulansen, kanske även framstegen inom ramen för vad man sysslar med.

Jag tror det är ett mänskligt drag. Vissa har mer av det, andra mindre, men .. överlag ett sätt att fungera. Om det finns några direkt skäl, det kan man spekulera om.

om man skulle bli nöjd så skulle man inte kunna leva, för att det skulle inte finnas något att leva för, för att man skulle vara nöjd/fullkomlig/perfekt. men de flesta blir väl rätt nöjda om de har en partner, skaffar barn och har en familj.

om inget saknas så betyder att inte ens lycka saknas, och livet går ut på att vara lycklig, därför kan man inte bli nöjd.

Jag tror du har helt rätt.

Angående habituering finns följande hypotes inom psykologi:

http://en.wikipedia.org/wiki/Hedonic_treadmill