Svenskans "analytisering"

Varför skulle de alls säga så? Däremot kanske "varmed skola vi betala".

"Den hand varmed flaskan framräcktes var otvättad".

Men knappast det heller.

Än i dag kunna vi framsjunga dessa ord, därest klimat och stämning så medger:

Varmed skola vi betala
Varmed skola vi betala
Varmed skola vi betala
uppå halta Lottas krog i Göteborg.

Halta Lottas krog i Göteborg huserar vid Redbergsplatsen. Huruvida Halta Lottas syster är så desperat som visan antyder, därom äger jag ingen kunskap.

Ja, det är förstås sant. Jag skilde egentligen inte på tal och skrift utan tänkte mer på svenskan i allmänhet. Det som jag kan tänka mig har förändrats är nog ändå genitiven. T.ex. dagens/årets slut kan man mycket väl ha sagt oftare, men det kommer vi aldrig få reda på.

Runeberg är inget stort material, men här har vi en ganska stark indikation:
http://www.google.se/search?q=site:runeberg.org+"dagens+slut" (72)
http://www.google.se/search?q=site:runeberg.org+"slutet av dagen" (03)

Antalet belägg på "årets slut" / "slutet av året" visar liknande kvot med fler belägg. Men där anar jag en semantisk skillnad. Årets slut kan i juridiskt sammanhang betyda klockan 23:59 på nyårsafton, medan slutet av året kan avse hela sista kvartalet. Motsvarande distinktion är inte lika markerad för dagen. Där kan visserligen »slutet på dagen« vara en ellips för arbetsdagen.

Lite överraskande hittar jag »dagens slut« som anglicism för "end of the day". Det illustrerar att äldre svenska formuleringar prioriteras i metaforer, trots att den engelska förlagan är analytisk. GP.se:

Om EU:s nuvarande målsättningar kvarstår vid dagens slut menar de rödgröna rent av att målet för den ickehandlande sektorn bör revideras ...

Den egentliga tidsskalan är månader och år.

I Strindbergs romaner enligt språkdatakonken vinner "årets slut" med 8–0. Hvad mera höves oss?

Kul, du förstod humorn bakom mitt inlägg

Om du med logisk menar strikt logisk, så nej precis som med alla frågor som gäller språk. Om du menar begriplig eller rimlig, så nja. Det har råkat blivit så. Latinet hade suffix för komparering av adjektiven, men i alla fall utom mig veterligen endast motsvarande "bättre, bäst" och "sämre, sämst" (ex. på franska meilleur/mieux resp. pis/pire) har det försvunnit till förmån för plus + adjektiv. Varför vissa språk utvecklas på vissa sätt och andra på andra kan man oftast bara gissa, eller ens det. Det finns inga bra förklaringar, det är bara ett enda virrvarr av slump och godtyckliga mutationer. (Utom i vissa fall där man kan ge yttre påverkan som en förklaring, men det tror jag knappast är fallet här.)

Man kan beskriva det som att vi går mot ett mer analytiskt uttryckssätt. Med analytiskt menas att man använder flerorduttryck snarare än att betydelseinnehållet uttrycks med olika ändelser och böjningar. Detta är en rätt allmän tendens i svenskan för tillfället. Det är alltså inte omöjligt att adjektivböjningen är en del av detta. Men det är förstås svårt att hitta någon underliggande (mer eller mindre logisk) förklaring till detta uttryckssätt. Det kan helt enkelt vara så att det ”smittar av sig”, genom någon form av analogi eller liknande. Det kan också, som jag gjorde här, vara vanskligt att föra ihop en rad olika förändringar till en gemensam pga. ytliga likheter. Kort svar: jag tror helt enkelt att det inte går att veta vad det beror på, inte ännu i alla fall.

Svenska Akademiens språklära täcker väl det mesta.

Nej, jag förstod att du inte trodde att en bok skulle fixa allt åt dig. Men jag tror likafullt att det inte går att välja ut några speciella böcker som skulle vara särskilt bra. Bygdemålsfärgat språk kan vara minst lika bra när det gäller att snappa upp ord för ovanliga redskap eller liknande.

Ja, sett utifrån kan språkförändringar förefalla godtyckliga. Men inom språksystemet kan de ju motiveras av olika faktorer, t.ex. uttalslättnader, försök att göra böjningar mer ”logiska”, analogi, sociala faktorer mm.

Stavningskontrollerna (och T9+) kan ha del i detta. De enkla stavningskontroller som jag har igång rutinmässigt, de har en del luckor som retar mig och kanske skulle förvirra andra. Till synes osystematiskt kan dessa hjälpmedel varna för stavfel på typ »stjärnornas« och förslå att jag avstår från -s där. Ja, jag blir ju av med varningen om jag skriver »bland dessa stjärnor«. Ett konstruerat exempel.

T9 och dess uppföljare kan ha del i utvecklingen mot mera fragmenterad skrivning.

Organisationer med hög status har agerat för särskrivet »i dag« med hänvisning till parallellen »i övermorgon«. Strikt tolkat så är »i dag« mera analytiskt än »idag«.

Kuriosa: Eldrävens stavningskontroll varnar för In-Fredels »flerorduttryck« och vill ha foge-s. Det är den resandes ensak, viskar jag till Firefox. Vilket är analytiskt: ökad eller minskad användning av foge-s? T9+ kan också ha bidragit till spridningen av -s-fri skarv i 1+2 / 2+1 etc.

Jo, visst. Men varför vissa förändringar sker och inte andra är ofta omöjligt att svara på. Varför är det en tendens i svenskan att analytisera och inte tvärtom? Varför har ryskan fått en serie palataliserade konsonanter men inte italienskan? Varför har tyskan kvar sina kasus men inte holländskan? Det är klart att man ibland kan förklara enstaka instanser av förändringar med sociala faktorer eller rimliga förenklingar, men i slutändan finns det kvar ett stort mått av att det "bara är så". Hade svenskan lånat supinumprefixet ge- från lågtyskan under medeltiden hade det inte varit särskilt konstigt, och då hade vi förklarat det med sociala och politiska faktorer; nu blev det inte så, och det var inte konstigare det. Hade vi varit mitt inne i en pågående intervokalisk toningsprocess av klusiler vore inte det det minsta underligt, men nu är det inte så.

Men det är klart att det inte är fullständigt slumpartat vilka förändringar som sker, utan att vissa "hör ihop" bättre med somliga än med andra. Jag får emellertid intrycket att det är ett starkare "varför" än "ja, men det är inte så konstigt egentligen" som efterfrågas när någon undrar varför ett språk beter sig på ett sätt som skiljer sig från ett annat.

EDIT: Jag tycker väl egentligen att förklaringen till varför folk oftare och oftare säger "mer vanlig" än "vanligare" med hänvisning till att vi har en tendens att analytisera i svenskan mer än en beskrivning än en förklaring. I alla fall ingen orsaksförklaring.

Med intåget av anglicismer kan det möjligen finnas fördelar med att använda ”mer” och ”mest”, samt vid ord som inte är särskilt medgörliga, t.ex. ”rädd”. Det finns ju en ganska utbredd användning av ett sådant böjningsmönster. Det kan förstås vara så att man har valt rådande system av en slump, men vad jag fiskar efter är om det finns fördelar och nackdelar med att komparera på de båda sätten. Argumentet ovan är ett exempel på varför ”mer” och ”mest” är att föredra. Men finns det några logiska eller betydelsemässiga skäl till att man inte skulle kunna böja adjektiv på det latinska sättet? Tack för svaren.

Ja, jag skrev så klart fel.

Det har nog inte så mycket med saken att göra.

Din första fråga är en mycket bra och intressant fråga. Man kan också fråga sig: varför inträffar förändringar över huvud taget om det inte fanns någon mening med dem?

Det enda vi kan vara säkra på är att det inte finns någon inneboende ”riktning” i förändringarnas mekanismer, t.ex. förenkling, försämring, förbättring, ökad tydlighet o.s.v.

Ja, det kan jag hålla med om, och det var också det jag var inne på i min kritik av mitt tidigare resonemang. Men om man väljer att se det som en analogi (med vad vet jag inte riktigt) blir det väl trots allt en förklaring, d.v.s. det beror på en generalisering av ett existerande mönster. Då är frågan: finns det något direkt parallellt fall där det blir allt vanligare med ett analytiskt uttryckssätt?

Det kanske vore en god idé att fortsätta denna mycket intressanta diskussion i den här tråden: https://www.flashback.org/t1345367