Alkoholism

Min mamma är alkoholist. Det har hon antagligen varit sedan jag var väldigt liten men jag började inte märka det förrän jag var runt 12 år. Under min tonårstid åkte jag in och ut från psyket och hade det trassligt. Min mamma och jag hade familjesamtal där jag sa till henne att jag hade märkt att hon drack mycket och att jag var orolig. Då sa hon till mig att så länge jag hade det jobbigt och inte var stabil så skulle hon inte kunna lägga in sig och därmed inte sluta dricka. Så när jag blev 19 och flyttade hemifrån och hoppades att hon faktiskt skulle ta tag i det så förstod jag att hon såklart bara manipulerat mig. Som hon efter skulle fortsätta göra i evighet.

Jag tog tag i det hela och skrev ett brev där jag sa att jag var orolig och inte tänkte se på längre. Hon svarade inte. Jag pratade med min psykolog om det och hon sa att jag borde prata med min styvpappa som i och för sig bor hemma 2 månader om året (han jobbar i en annan stad) men som är vuxen och kan ta diskussionen. Han i sin tur är för feg för det och gör det inte. Trots att han vet mycket väl att hon har problem.

Jag har gått på möten hos ALANON. Detta var okej. Jag fick stöd från de andra men det var väldigt religiöst och jag kände mig inte bekväm i det dem sa om att man skulle "låta personen vara". De kallade det att vilja kontrollera andra människor och jag har så svårt för att svälja det eftersom att det i mitt huvud handlar om en otroligt rädsla för att min mamma ska supa ihjäl sig!
Jag slutade gå dit efter 3 gånger för jag kände mig egentligen bara mer ensam där eftersom att alla verkade vara på det klara med att man bara skulle ge upp. Jag kunde inte det.

Nu tror mamma att hon vunnit på något vis. För hon försökte få mig att inte gå till ALANON och därmed så när jag slutade så trodde hon att hon lyckats skrämma bort mig från det. Hon super värre nu än innan och jag håller på att gå under.

Min mamma är chef över en institution på ett universitet och hon har ett stressigt jobb. Det ökar på hennes drickande såklart. Men ingen på hennes jobb vet om det (i alla fall så tror jag inte att dem vet om det). Hon är klar i huvudet på jobbet och fixar att inte komma sent o.s.v. Detta har börjat rämna mer och mer men än så länge klarar hon sig och jag vill inte att det ska gå så långt att hon blir avskedad! Hon dricker på kvällarna, blir känslosam och sedan fly förbannad för ingenting. Hon ljuger och manipulerar om sitt drickande (väldigt typiskt, ja). Hon har grava minnesluckor och kan inte komma ihåg något man sagt när hon varit onykter. Även om hon inte verkar så väldigt onykter så är det nog mycket värre än man kan tro. Eftersom hon antagligen tål en del vid det här laget.

Jag är orolig och vet inte var jag ska vända mig. Vad kan jag göra för att hon ska få hjälp? Jag vill inte att hon ska få LPT men snart vet jag inte vad jag ska göra!

Har någon gått igenom något liknande här eller någon som vet var jag kan vända mig?

Tack.

Jag har bara ett råd till dig och det är att du inte ska ta på dig någon som helst skuld för din mammas alkoholproblem. Det är inte ditt fel, det är hennes missbruk och hennes ansvar och ingen annan kan hållas skyldig även om hon själv inte kan kontrollera det. Hon behöver hjälp och stöd och hon behöver någon som tar första stegen med henne. Men du måste kräva hennes respekt, låt henne inte trampa på dig och använda sitt missbruk som ursäkt för det. Jag har erfarenheter av detta och personen blir bara grymmare och grymmare ju mer man låter sig sättas på. Lycka till, förstår att det är svårt.

Tack för svaret.
Jag försöker att inte ta på mig någon skuld trots att min mamma gärna lägger det på mig. Jag försöker ha en distans till det, men såklart blir det ändå känslomässigt.

Hur gjorde du? La du dig i eller höll du dig "utanför"?

Förstår att det inte är så lätt att skaka det av sig. Men ju oftare man påminner sig om att det faktiskt är hon som dricker sig full och inte du som tvingar henne desto snabbare inser man att oavsett varför hon mår dåligt är det inte din idé att ta till flaskan. En alkoholist gör vad som helst för att inget ska stå emellan henne/honom och spriten, till och med stöter bort de som älskar dem mest. De är oftast ambivalenta och vill lämnas ensamma åt sitt missbruk samtidigt som de vill räddas av att någon bara knäpper med fingrarna. Därför blir det så fel och istället kan de bete sig värre än satan själv. Det första steget är ju som man säger att erkänna att man har ett problem. Och så länge hon skuldbelägger dig slipper hon ta det där steget. Alltså behöver både du och hon höra att det är henne problemet ligger hos och inte dig.

Jag var väldigt nära personen. Jag fanns där, alltid i närheten och annars var jag alltid ett telefonsamtal eller sms bort. Kunde åka in till stan med buss för att rädda henne ur knepiga situationer 3 på natten. Jag satt med henne på möten, tvingade i henne mat, höll om henne när hon låg och grät och mådde dåligt, lät henne skrika åt mig att jag var värdelös och att hon hatade mig, lät henne slå mig, lät henne kräkas på min kudde och allt möjligt. Duschade henne. Hjälpte henne föra dagbok till terapeuten. Allt. Det slet ut mig. Det tog lång tid för mig att våga kräva min respekt. Hon behandlade mig ofta väldigt illa och jag mådde också dåligt. I 4 år höll det på. Sen orkade jag inte mer. Hon blev blind också och kan alltså inte längre se. Jag träffar henne sällan längre, jag är bara glad att hon lever. Vet att hon numera ägnar sig åt att sjunga.

Är hon alltså nu nykter efter att hon blev blind? Jag antog bara att blindheten hade med alkoholismen att göra, men det kanske var fel?

Jag är bara så rädd för att det ska vara precis så att mamma måste förlora något (jobb, min styvpappa, något med hälsan o.s.v.) för att hon faktiskt ska göra något. Det vore enkelt för mig om jag kunde faktiskt säga till henne att "Nej, nu orkar jag inte stå här och se på när du dricker längre. Du kan komma till mig om du faktiskt vill ha hjälp, men så länge du inte vill det så kan jag inte göra någonting". Problemet är att jag är så beroende av min mamma fortfarande. Eftersom att jag är sjukskriven p.g.a. psykiska problem så är det fortfarande problematiskt för mig med vissa myndigheter (jag har svårt att ringa, ställa krav på att bli behandlad korrekt av vård/socialtjänsten/försäkringskassan m.m.) Just nu hjälper min mamma mig med det. Min psykolog försöker långsamt att göra mig fri från att behöva min mamma så mycket. För som det är just nu så kan jag inte ställa motkrav för då kan hon helt enkelt sluta finnas för mig och egoistiskt nog så behöver jag henne för praktiska saker. Självklart behöver jag henne känslomässigt också men vore det bara känslomässigt skulle jag nog kunna "pressa" mig att tänka att det känslomässiga kan jag sörja men komma över om det nu skulle hjälpa min mammas tillfrisknande.

Min mamma är inte alls så pass utagerande men hon är alltid väldigt duktig på att ge skuld och vara manipulativ och ja, helt enkelt elak. Allt för att flytta skulden från henne själv. Detta är något som gör att min hälsa försämras drastiskt. Jag klarar inte av elakheten framförallt. Skulden kan jag hantera.

Får jag fråga en privat fråga? Var detta en flickvän eller en vän? Jag menar, hur kände du inför att faktiskt säga "hit men inte längre"?

Hon blev blind på grund av alkoholen ja, vet inte hur det gick till exakt men hon söp tills synen försvann. Det var riktigt tragiskt, hon kom inte ur sängen på ett bra tag efter det. I ungefär tre månader låg hon hemma och var apatisk när hon just blivit blind då hon vägrade gå och prata med någon annan än mig. Jag vet inte vad jag ska definiera henne som. Hon var definitivt mer än en vän då vi ibland var lite väl fysiska för att bara vara vänner. Men vi bodde inte ihop och vi var inte officiella eller så, utan hon var mer som en bästa vän med "förmåner". Vi var mer som en person de åren.

Ja, elakheten var det som tillslut fick mig att dra mig ur. Vi hade pratat igenom det innan men hon var helt förändrad och jag kunde inte känna igen henne längre. Det var inte mycket kvar av den glada, festliga tjejen jag en gång kände. Även om jag tyckte om henne oavsett hon var glad eller ledsen så stod jag inte ut med att hon var så elak. Hon använde mina svagheter mot mig, hon visste precis vad som sårade mig och vad hon skulle säga eller göra för att skada mig så mycket som möjligt. Detta gjorde hon också helt utan uppenbar anledning. Det var som att ju bättre hon mådde desto mer försökte hon stöta bort mig. Hon ville inte släppa taget om alkoholen helt enkelt. Jag vet inte om hon är nykter idag, men jag tvivlar på det. Jag lämnade henne i sin farmors vård och sen hörde jag inte av henne på ett tag. Hon ser risig ut nuförtiden men vi ses som sagt väldigt sällan. Jag kan inte säga om hon blivit nykter eller om hon bara blivit bra på att dölja det.

Jag förstår att det är annorlunda för dig, eftersom du behöver din mamma och hon har funnits i hela ditt liv och sådär. Det går inte riktigt att jämföra min upplevelse med din då du inte direkt kan säga upp kontakten med henne. Ens mamma är ju alltid ens mamma liksom, hur många elakheter hon är gormar åt en.

Hur gammal är hon?

Jag vill på något vis att mamma ska förlora något för det skulle få henne att inse att hon inte kan dricka längre. Har jag tänkt i min naiva ensamhet. Men om din vän nu möjligen inte ens är nykter efter att ha förlorat synen så, ja det låter fruktansvärt. Har hon varit alkoholist länge? Eller, det är väl en dum fråga men hur länge sedan är det sedan ni sluta umgås och du lämnade över henne i hennes farmors vård?

Jag hoppas på något vis att jag ska kunna söka hjälp hos psykiatrin för min mammas skull men jag vet ju hur hemsk psykiatrin kan vara och att de kan säga att det "enda rätta" är LPT. Detta skulle förstöra allt för mamma. Så jag står verkligen i limbo och vet inte vad jag ska göra.

Hon är två år äldre än mig, hon fyller snart 21. Hon har varit alkoholist sen hon var 15 och det var ett år sen jag "lämnade" henne.

Jag tycker du ska ringa anonymt och fråga om råd, fråga vad du kan göra och vad för hjälp de kan bistå med. Sen kan du ringa igen när du övervägt alternativen.

Hur kunde du?

Tack, det är en bra tråd att börja dra i. Tack för allt.