2010-11-01, 20:15
#3
2010-11-03, 17:21
#5
Hej!
Jag har haft paniksyndrom och ångestproblematik sedan jag var barn. Min PÅ har ofta yttrat sig i just illamående som huvudsymptom och rädsla att kräkas bland folk.
Din flickvän har haft återkommande PÅ-attacker i ett antal månader, vilket gör att hon har alla förutsättningar i världen att bli så gott som helt fri från dem.
Det är KBT (kognitiv beteendeterapi) ofta i kombination med medicinering som är rätt väg att gå.
Söka hjälp: Antingen kontaktar man husläkare/vårdcentral för att få remiss till öppenpsykiatrin i det område man tillhör, eller så kontaktar man öppenpsykiatrin direkt och bokar en tid. Med remiss kan det dock gå snabbare, köerna är olika långa beroende på var ni bor.
I KBT:n fokuserar man inte en massa på gammalt bagage utan blickar framåt och söker lösningar på problem. Stegvis exponeras man för det man upplever som obehagligt. Det viktiga är att göra detta balanserat och inte utsätta patienten för något som ger för högt ångestpåslag. Det ska vara jobbigt att genomföra, men inte kännas helt oöverstigligt. Man använder ofta en ångestskala där patienten skattar sin ångestnivå mellan 0-100. Minns inte nu på rak arm vad en "lagom" ångestnivå för exponeringssituationer är nu dock... (Finns en bok som behandlar ämnet på ett lättläst och bra sätt: "Fri från oro, ångest och fobier" heter den).
Vad DU kan göra är förstås att läsa på om panikångest, men det verkar du ju redan gjort, eftersom du även identifierat den så vanligt tillhörande agorafobin. Den brukar komma förr eller senare. Man dras också men mycket s.k. förväntansångest inför saker man ska göra som man är rädd ska framkalla attacker. Det är vanligt att bli väldigt enkelspårig och bara se katastrofscenarior framför sig, vilket tyvärr stressar upp en allt mer. Hjärnan har svårt att skilja på verkliga hot och fantiserade så att säga. Läs även gärna om KBT och dess metodik.
Värt för dig att påminna din flickvän om och andra tips:
*Fastna inte i katastroftankar, försök bryta dessa och fokusera på här och nu. Hon tänker förmodligen framåt mycket i termer av "Tänk om..."
*Andningen. Det är väldigt vanligt att man andas fel vid ångest och detta triggar paniken än mer. Tänk på långsam och lugn andning. Ta ett djupt andetag och slappna av vid utandningen. Detta för att komma ifrån från den ytliga hyperventileringen/alt. att man glömmer att andas pga av spändhet.
*PÅ är HELT ofarligt och kommer alltid att gå över. Det känns fruktansvärt men attacken går ALLTID över. Kroppen kan helt enkelt inte ha så högt ångestpåslag hur länge som helst. Därför är det viktigt att du också peppar din tjej att försöka stanna kvar i en jobbig situation och känna att ångesten klingar av efter ett tag, istället för göra det instinktiva - att fly för att ångesten ska försvinna. Det blir så att flykten kopplas till ångestdämpning, men PÅ lägger sig alltid ändå, trots att man inte flyr alltså.
*Små saker kan hjälpa för att distrahera och bryta de tankar som triggar ångesten. Om hon t ex står tyst och du märker att hon förmodligen tänker katastroftankar eller att ångesten är på uppseglande - peka på något, "titta där"... prata om något vardagligt positivt. Små saker alltså som klipper av hennes pågående ångestupptrappning.
*Gör delmål. Säg att ni skulle åka till IKEA. Detta kan förmodligen vara ett för stort steg i nuläget, men jag tar det som exempel. Det känns för henne förmodligen oöverstigligt. Ut bland folk, åka kommunalt med mera. Börja med "vi kan ju testa att gå till bussen så får vi se hur det känns. Blir det omöjligt så kan vi alltid vända". "Vi går på bussen och testar hur det funkar, vi kan alltid hoppa av". Osv, osv, steg för steg. Peppa och beröm för varje litet, litet framsteg, det är väldigt viktigt för hennes självförtroende och får henne att fokusera på sina framsteg istället för "misslyckanden". Bakslag förekommer i princip alltid i en process för att må bättre på sikt, men de förstör inte på något sätt det arbete man tidigare lagt ned.
Det var lite tips från mig. Det är svårt som anhörig att hitta den rätta balansen mellan att pusha och att skona från för jobbiga situationer. Det är lätt att känna sig elak om man pushar, men pushningen (i rätt grad) är nödvändig för att bryta undvikandet och bli mindre begränsad. Ångestskattningsskalan (0-100) kan vara en bra måttstock även er emellan.
Hoppas att det var till någon hjälp. Har du någon mer specifik fråga går det bra att skicka ett PM.
/hackkyckling
Jag har haft paniksyndrom och ångestproblematik sedan jag var barn. Min PÅ har ofta yttrat sig i just illamående som huvudsymptom och rädsla att kräkas bland folk.
Din flickvän har haft återkommande PÅ-attacker i ett antal månader, vilket gör att hon har alla förutsättningar i världen att bli så gott som helt fri från dem.
Det är KBT (kognitiv beteendeterapi) ofta i kombination med medicinering som är rätt väg att gå.Söka hjälp: Antingen kontaktar man husläkare/vårdcentral för att få remiss till öppenpsykiatrin i det område man tillhör, eller så kontaktar man öppenpsykiatrin direkt och bokar en tid. Med remiss kan det dock gå snabbare, köerna är olika långa beroende på var ni bor.
I KBT:n fokuserar man inte en massa på gammalt bagage utan blickar framåt och söker lösningar på problem. Stegvis exponeras man för det man upplever som obehagligt. Det viktiga är att göra detta balanserat och inte utsätta patienten för något som ger för högt ångestpåslag. Det ska vara jobbigt att genomföra, men inte kännas helt oöverstigligt. Man använder ofta en ångestskala där patienten skattar sin ångestnivå mellan 0-100. Minns inte nu på rak arm vad en "lagom" ångestnivå för exponeringssituationer är nu dock... (Finns en bok som behandlar ämnet på ett lättläst och bra sätt: "Fri från oro, ångest och fobier" heter den).
Vad DU kan göra är förstås att läsa på om panikångest, men det verkar du ju redan gjort, eftersom du även identifierat den så vanligt tillhörande agorafobin. Den brukar komma förr eller senare. Man dras också men mycket s.k. förväntansångest inför saker man ska göra som man är rädd ska framkalla attacker. Det är vanligt att bli väldigt enkelspårig och bara se katastrofscenarior framför sig, vilket tyvärr stressar upp en allt mer. Hjärnan har svårt att skilja på verkliga hot och fantiserade så att säga. Läs även gärna om KBT och dess metodik.
Värt för dig att påminna din flickvän om och andra tips:
*Fastna inte i katastroftankar, försök bryta dessa och fokusera på här och nu. Hon tänker förmodligen framåt mycket i termer av "Tänk om..."
*Andningen. Det är väldigt vanligt att man andas fel vid ångest och detta triggar paniken än mer. Tänk på långsam och lugn andning. Ta ett djupt andetag och slappna av vid utandningen. Detta för att komma ifrån från den ytliga hyperventileringen/alt. att man glömmer att andas pga av spändhet.
*PÅ är HELT ofarligt och kommer alltid att gå över. Det känns fruktansvärt men attacken går ALLTID över. Kroppen kan helt enkelt inte ha så högt ångestpåslag hur länge som helst. Därför är det viktigt att du också peppar din tjej att försöka stanna kvar i en jobbig situation och känna att ångesten klingar av efter ett tag, istället för göra det instinktiva - att fly för att ångesten ska försvinna. Det blir så att flykten kopplas till ångestdämpning, men PÅ lägger sig alltid ändå, trots att man inte flyr alltså.
*Små saker kan hjälpa för att distrahera och bryta de tankar som triggar ångesten. Om hon t ex står tyst och du märker att hon förmodligen tänker katastroftankar eller att ångesten är på uppseglande - peka på något, "titta där"... prata om något vardagligt positivt. Små saker alltså som klipper av hennes pågående ångestupptrappning.
*Gör delmål. Säg att ni skulle åka till IKEA. Detta kan förmodligen vara ett för stort steg i nuläget, men jag tar det som exempel. Det känns för henne förmodligen oöverstigligt. Ut bland folk, åka kommunalt med mera. Börja med "vi kan ju testa att gå till bussen så får vi se hur det känns. Blir det omöjligt så kan vi alltid vända". "Vi går på bussen och testar hur det funkar, vi kan alltid hoppa av". Osv, osv, steg för steg. Peppa och beröm för varje litet, litet framsteg, det är väldigt viktigt för hennes självförtroende och får henne att fokusera på sina framsteg istället för "misslyckanden". Bakslag förekommer i princip alltid i en process för att må bättre på sikt, men de förstör inte på något sätt det arbete man tidigare lagt ned.
Det var lite tips från mig. Det är svårt som anhörig att hitta den rätta balansen mellan att pusha och att skona från för jobbiga situationer. Det är lätt att känna sig elak om man pushar, men pushningen (i rätt grad) är nödvändig för att bryta undvikandet och bli mindre begränsad. Ångestskattningsskalan (0-100) kan vara en bra måttstock även er emellan.
Hoppas att det var till någon hjälp. Har du någon mer specifik fråga går det bra att skicka ett PM.
/hackkyckling
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera