Försök att reda ut vad det är med mig...

För tillfället har jag ingen sysselsättning. Bara en sån sak kan få ens vardag att kännas hemsk och livet meningslöst. Men det går alltid att hitta jobb, har egentligen andra bekymmer.

Om jag ser på mig själv och hur jag reagerar på vissa saker så kommer jag fram till att allt inte står rätt till. Jag blir lätt svartsjuk, är överkänslig och väldigt sårbar, kort stubin, allmänt ostabil och väldigt upp och ner i humör, gråter ibland utan någon egentlig anledning, och jag tänker ofta på döden.
Man kan slå fast att jag är rätt känslig som person, och att jag har för tillfället dåligt självförtroende.

Jag sitter bara och funderar på om mina tankar och egenskaper verkligen är normala för en frisk 21 åring som ändå har hyffsad ordning på sitt liv.

Ofta har jag använt mig av positivt tänkande, att försöka se det positiva i vardagen, om än småsaker. Men det här hjälper inte längre. Känns som jag vill lägga mig ner och bara vara ledsen. Medveten om att det inte tar mig nånstans så är det det enda jag vill göra.

Är det dags för mig att börja med SSRI? Jag har tänkt hoppa på denna "ungdomstrend" i flera år, men alltid har det runnit ut i sanden. Jag måste verkligen upp i humör allmänt, bli mer motiverad och få mer energi, allmänt lyckligare. Dessa djupa dalar jag ramlar ner i sker lite för ofta för mitt eget bästa.

Även om jag får mig själv på fötter snart så står frågan fast: är mina tankebanor (som ofta svävar iväg) normala för någon i min ålder? Man tycker ju det borde finnas 500 saker i mitt liv som ska ta upp mina tankar. Varför tänker jag så ofta på döden? Och varför är jag så överkänslig som person? Dags att göra en utredning?

/Etow

Umgås mer med vänner ?
Skaffa flickvän?

Borderline? Kanske?
Jag törs inte säga så mycket om saken, men det är rätt uppenbart att du behöver hjälp på något vis.

Instämmer på vad "Gurra 2525" Skrev. Umgås med vänner. De gör att du inte kommer till slut att få plats med dina negativa tankar. Hitta de du tycker är kul att göra. De behöver inte vara något märkvärdigt.

Jag jobbar på flickvänsfronten, blir lite lätt svartsjuk tyvärr. Annars är det bra.


Läste om borderline. Har inget självdestruktivt beteende eller så, men vissa saker känns igen. Jag skulle kunna ha en lightversion av borderline, med små inslag.

Hur gör man en utredning, konkret?

För att ha borderline måste man inte uppfylla alla kriterier. Dock lär man uppfylla minst sju, eller hur det nu var.
Utredningen var väldigt likt en helt vanligt samtalskontakt förutom att jag även fick fylla i en hel drös frågeformulär. Jag vet dock inte hur man begär en viss utredning, det var psykologen som anade misstankar och kastade frågeformulär på mig.

Skulle tippa på Bipolär sjukdom kanske som jag själv har, käner igen mönstret

Jag menar inte att bagatellisera, men jag känner mig precis som dig när jag är understimulerad. Och ditt sätt att förhålla dig till livet låter typiskt ungdomligt i mina öron. Hur är det med intressen och aktiviteter? Och när du har jobb, orkar du då sitta och analysera döden och annat lika mycket?

Människan behöver stimulans, arbete eller annat.

Medicineringen kan trots allt bara döva dina symptom, inte lösa de underliggande problemen/orsaken. Med det lilla jag vet om dig efter din beskrivning, så tror jag att du har en stor chans att lösa det här på annat sätt.

Om du påbörjar vuxenlivet med att "ge upp" för att saker känns lite glåmiga och tråkiga, kanske du fastnar i en ond cirkel.

Så nä, jag rekommenderar att du hittar något att brinna för. Och tar i hårdhandskarna.

Känner igen mig i allt du har skrivit.. men man får tänka positivt hela tiden! Om någon säger något taskigt till dig: tänk positivt. Man ska skita i vad andra tycker om en själv. Du kanske har asperger? gå till en doktor och låt dom hitta vad det kan vara.

Mvh//fantasygirl91