Egots död

Din kropp är ditt tempel och din själ är ditt altare. Ur en religiös vinkel kan det vara ett svar.

Etik, moral och religion kanske är de stora stenarna som bygger oss till att vara just människor (mänskliga).

Glöm aldrig att du faktiskt måste ta för dig här i livet, man får inget gratis och det som gjort oss till människor är just övertaget att strategiskt nyttja våra kunskaper till att öka våra förutsättningar att överglänsa våra konkurenter. Vi är innerst inne djur och det kan vi tycka vad vi vill om, men evolutionen har empiriskt bevisat att spetsen av evolutionen tillhör den som bäst anpassar sig.

Kan också visa sig betyda att den som har mest pengar och makt när mänskligheten utplånas är vinnaren. Men ett motbevis mot den lite skämtsamma tesen är att meningen med livet är inte livets mål, slut, ände. Vi ska med respekt gentemot oss själva försöka må så bra som möjligt i varje stund.

Det där är ett visdomsord som tyvärr inte blivit bekant för mig genom åren. Det är ganska missvisande också, jag menar, det låter ju som ett hot: Glöm ALDRIG att du faktiskt MÅSTE ta för dig här i livet! Man får INGET gratis!

En hälsosammare approach: Lägg din energi på det som betyder nåt för dig, som det känns bra att vara engagerad kring. Då hittar du din egen lycka och allt vad det betyder.

"jag" existerar utan ego kanske 90% av tiden, så det är bara att fråga på.

Men för att ge en slags kort förklaring om vad egodöd är:

Ord är symboler som representerar verkligheten. T.ex. det mentala konceptet "dator" symboliserar den verklighet som är framför dig nu. Synen, ljudet, känseln, osv.
Men, det mentala konceptet/tanken "jag" symboliserar ingen verklighet. Det existerar bara som en mental konstruktion. Det jag som åsyftas är det jag som man föreställer sig är göraren bakom händelser, tänkaren bakom tankar, den som skriver den här texten. I verkligheten så finns inte detta jag utan verkligheten är att det finns en medvetenhet om texten som uppstår, tankar som uppstår, händelser som förekommer och illusionen att "jag" är kontrolleraren bakom allt detta.

Egodöd är när man är medveten om denna sanning. Det är inget "jag" som förstår det, utan det är bara en medvetenhet hur det egentligen ligger till.

Så nu när tankar existerar för dig så är det inget jag, en slags separerad agent, som tänker de tankarna. Utan det finns medvetenhet om tankar som uppstår. Du tänker inte tankarna liksom du inte växer dina naglar eller hår, eller pumpar ditt hjärta eller andas andningen. Det bara händer.

Men undersök själv om du kan uppleva någon slags verklighet som symboliseras med konceptet "jag". Som allra bäst så kommer det existera en slags muskelspänning orsakat av att man fokuserar sig, typ som när läraren stampade i golvet och hojtar till "hör upp!" eller "pay attention!".

Det är ingenting som man har, då det förutsätter ett slags ägande och det finns ingenting som har psyket. Utan psyket är någonting som existerar. Det finns inget "jag" som "har" psyket utan det finns bara medvetenhet om existensen av psyke.

Oja, att göra sig fri från egot är ofattbart viktigt. Som en upplyst man en gång sa:
"No self, no problem."

Det jag undrar över, är vad som hände eller hur du kände det, när du nådde det här stadiet av mer eller mindre egodöd. Om det kändes som en gradvis process eller om du kan säga ett speciellt tillfälle då detta skedde och beskriva det för oss.

Jag har redan beskrivit min separation av mitt hjälp-jag/ mina tankar/ ego eller vad det ska kallas. Detta skedde inom något dygn: det började med att jag vågade utmana egot, att jag helt plötsligt såg egot som en annan person frikopplad ifrån mig själv. En person som dessutom var ofarlig! Egot kunde ju inte göra mig någonting. Det var nån slags lättnadskänsla som följde, att nu är lidandet över, ungefär så. Men fortfarande, andra personer är farliga. Det känns mindre farligt nu, men jag är fortfarande rädd för andra. Att jag slutade att vara rädd för mig själv, gjorde inte att jag helt slutade vara rädd för andra. Jag kan hamna i svåra situationer eftersom jag är mer rak än jag varit tidigare. Det har hänt att jag sagt till människor på skarpen, alltså personer som jag träffat för första gången. Det är sinnesjukt. Men jag är inte argare än förut, snarare tvärtom men jag har mer och mer isolerat mig, mycket eftersom jag är rädd för mina egna reaktioner när jag vistas bland folk.

Det är också roligt att ni talar om Tolle, för jag har hört många beskrivit sina uppvaknaden men inget uppvaknande som känts mer lik min egen känsla ( men jag är inte upplyst Inte mer än någon annan ). http://www.youtube.com/watch?v=S562reOBgnM&feature=related

Såhär är det:


1. Egot växte sig till en fristående person och jag slutade att acceptera egot som något förknippat med mig själv ( vad som skedde först eller om det skedde samtidigt vet jag inte. De blir som hönan och ägget när jag börjar att fundera ).

2. Min ångest försvann helt kan jag väl nästan säga

3. Jag började att leva som jag innerst inne kanske alltid fantiserat om, men jag stötte på motstånd ifrån omgivningen. Detta motstånd gjorde att jag isolerade mig mera. Detta är kanske dubbelt och svårt att förstå, för jag hade en jättefin gemenskap med många, men jag blev beskriven av mina bekanta som labil ( jag kunde ryta till helt plötsligt ).

4. Jag har fortfarande nån typ av tankeproblem, även ångest men det är lättare för mig att slå bort det. Genom medicin eller utan medicin.




Det här blev fel förklarat. Det är mig själv jag är rädd för i andras sällskap. Andra personer inklusive mitt ego har jag slutat att vara rädd för? Jag har känt mig rädd, men det är så annorlunda mot förut och mycket mer direkt ( det är liksom inget jag grubblar på ). Men det spelar ingen roll, man kan lika gärna säga att jag är rädd för andra, för det är i andras sällskap som jag är rädd.

Då tidigare medvetenheten varit totalt identifierad och absorberad med den mentala verksamheten (tankar, koncept, mentala bilder etc) så skedde separation mellan medvetenhet och tankarna. Istället för att "innebo" och vara tankarna så blev "jag" medvetenheten om tankarna. Väldigt svårt att beskriva det, har inte tid att göra det bättre nu men kan ge det ett försök vid ett senare tillfälle.


Kan vara p.g.a. att språk används, men de fetstila är förmodligen ego, vad är detta "mig" som egot inte kan skada? Det "jag" som är rädd för för sina reaktioner.


Två andra upplysta personer som jag gillar är Adyashanti och Alan Watts, för att tipsa lite sådär.

Jag vill fortfarande säga att man måste vara modig. Om nån tycker jag är enkelspårig som kallar det mod så vet jag inte. Det går inte på annat sätt än att vara modig? Jag är inte nog modig, så mycket vet jag, men det har krävts mycket mod för att komma dit jag är idag.

Såhär vill jag säga:

Om man vågar vara fullständigt försvarlös, som en bebis, fullständigt blottad för omgivningen så kommer man att bli fri ifrån sina problem. Men det går inte att tvinga sig själv att vara modig / försvarlös, utan man måste ha förlorat ( eller vunnit ) allt innan. Genom psykisk sjukdom eller vad som helst. När man förlorat allt så är man redan ingen, så det här blir som hönan eller ägget. Kommer modet först eller att man har förlorat allt först ( vad är att förlora allt förresten, det kanske inte går att förlora allt men tillräckligt mycket ialla fall )?

Jag måste ha varit 2 personer tidigare ( men jag trodde att jag var 1 person ), som mötte en tredje ( omvärlden ). Nu är jag 1 person som möter 2 personer ( ett annat medvetande inom mig+omvärlden ).


Du beskriver samma sak som jag gör. Jag är också medveten om tankarna till den grad, att jag tydligt kan se tankarna som ett avgränsat medvetande. Men fortfarande för mig, så smälter jag inte ihop med omvärlden i nån slags singularis form. Jag är mer fångad i ett stelnat medvetande, orubbligt medvetande, som när man beskriver det kan låta som en tankefälla eftersom verkligheten ständigt skall vara föränderlig.

Mig+mina tankar+omvärlden Jag vägrar att säga att den jag kallar för "mig" hör ihop med omvärlden. Det finns ingen konflikt ( mer än en intelektuell osäkerhet som jag tidigare beskrivit ) mellan omvärlden och mitt medvetande, men dom smälter heller inte samman. Man kan tro att dom smälter samman, men så är det inte, för mig ialla fall. Om jag var sjuk som tidigare och kom in i detta medvetande helt plötsligt, så skulle jag på en gång säg, att jag upplever en singulär verklighet, men så är inte fallet, det vet jag nu ( eller vet jag det? Det spelar kanske ingen roll ).

Spelar nog egentligen ingen roll vad man har för tankar eller känslor. Om upplevelsen rädsla och tanken att man (jaget/egot) är feg, eller upplevelsen av mod och tänken att man (jaget/egot) är modig. Det är bara olika personligheter och upplevelser. Egodöd handlar om att sluta identifiera sig med dessa mentala tillstånd och istället bli medveten om vad de är.
Ens mentala tillstånd är ungefär som smuts på den lins medvetande upplever verkligheten genom. Ens mentala tillstånd kan t.ex. vara en inställning att verkligheten är fel eller dålig, och om man är identifierad med ens mentala tillstånd så upplever man världen som fel eller dålig, omedveten om att världen egentligen i sig självt inte är fel eller dålig utan att det bara är ens egna mentala inställning till världen. Egodöd är när fönstret rengörs och medvetenhet inte är i kontakt med världen genom tankar, omdömen, koncept och allt annat mentalt längre. Tankarna upphör men medvetenheten finns kvar. Men detta håller inte i sig för evigt utan efter ett tag så kommer omdömen, tankar och annat mentalt tillbaka. Men då finns inte identifikationen längre med dessa mentala processer utan dessa är medvetna om som de tycken, åsikter och omdömen de är. Man slutar identifiera sig med personligheten utan är medveten om denna som den roll i skådespeleriet den är. Ungefär som om hur de på teatern spelar ut sina roller så agerar man ut ens eget inre manus, medveten om att det bara är en roll och inte identifierad med den.

Alltså det där var inte direkt den bästa förklaringen till varför det känslomentala tillståndet symboliserat med ordet "mod" inte spelar någon direkt viktig roll när det kommer till insikten om den mentala linsens egentliga natur.. menmen så gick det med det. Men vissa mentala tillstånd underlättar säkert processen (vissa är mer mottagliga att bli borttvättade än andra typ), men då skulle jag säga att ärlighet, nyfikenhet, uppriktighet, analyseringsbenägenhet är bättre.

när jag läser igenom ovanstående så kommer jag säkert finna saker som kom ut dåligt men aja =D

Trixet är att vara medveten om att det inte finns något jag som är medveten om tankarnas relativa natur. Det är bara medvetenhet om tankens relativa natur. Tanken "jag" är en del av denna ström av tankar.


1.
Mig=en tanke
Tankar, inte mina tankar.

Alltså:
Medvetande.
Medvetande om tankar (den subjektiva smutsiga linsen)
Medvetande om sinnesförnimmelser (känslor inkluderat).

2.
Inte "mitt medvetande" utan: Medvetande om den mentala uppfattningen att det är "mitt medvetande".


Och inte "jag och omvärlden", det är ungefär som om en av kroppens celler ser sin egen existens frånskild från kroppen, alltså att en av kroppens celler skulle ha uppfattningen "Jag och kroppen".
Utan det är: Världen, vilken denna form med dess subjektiva upplevelser (upplevelsen av tankenformen "jag" inkluderat) är en del av.