Rotlös - att aldrig känna sig hemma

Att vara rotlös är fan värre än döden. Känner inget sug efter att flytta hela tiden, känner mig bara.... tom. Jävligt tom. Har inget att falla tillbaka på, utom några få familjemedlemmar, men rötter är så mycket mer. Det är också stabilitet som gamla vänner, skola, området du bor i etc. Sånt som man kan se tillbaka på senare i livet och INTE hålla på och undra om vad som kunde ha varit. Att veta att allt det där var och fortfarande är DITT.
Men jag är bara en ickemänniska. Hur kan man ha en framtid utan en dåtid?

Har varit rotlös hela mitt liv (innan tolv års ålder hade jag ca 40 flyttar bakom mig). För mig känns rotlösheten som en freud-aktig jakt på det ultimata "hemma", för vart jag än kommit i livet har jag alltid varit en utböling, en främling. Håller mig på plats nu pga barn, men åh ja vad jag vill vara någon annan stans...Nånstans därute finns stället som är mitt.

Förstår precis vad du menar. Har flyttat fram och tillbaka mellan Sverige och utlandet sen jag gick i gymnasiet och kan bli tokig av tanken på att slå mig ner "definitivt" och allt vad det innebär. Kan också störa mig på småsaker: Ibland vaknar jag på morgon i min lägenhet och rubbas nästan mentalt av att bokhyllan står på samma plats som kvällen innan. När omgivningen är statiskt blir jag sjukt stressad.

Vid varje flytt har jag börjat om med nya vänner. Jag har sedan jag började gymnasiet aldrig känt mig som en självklar del av ett socialt gäng. Jag har blivit en social kameleont som kryssar mellan olika grupper av människor, omtyckt av alla eftersom jag vet precis hur man lägger an en trevlig och anspråkslös attityd som inte stöter sig med någon. Men har problem med att bygga en djupare relation. Jag är killen som alla tycker om men som ingen litar på eftersom de inte vet om jag kommer finnas kvar i deras närhet om några veckor.

Var ihop med en relativt "stabil" tjej och fick då se vilken energi och kraft hon lägger på att vårda sina vänrelationer och på att be andra om hjälp när hon verkligen behöver det. Och jag är lite avundsjuk på hur mycket tillit människor har för henne. Skulle vilja kunna göra samma sak men vet inte riktigt var man börjar.

Så jag börjar ana att jag bara försöker fly från stabila relationer, ansvar och vadagstristess. Sådant som är knepigt för alla att hantera men som jag/vi kringflackande människor aldrig haft att göra med på samma sätt? Och därför kanske är lite extra dåliga på att bemöta.

Känner så väl igen mig. Men jag har dessutom en fruktansvärd ångest över det, jag vill bara hem!

Känner igen mig.
Min känsla av rotlöshet försvann när jag (adopterad) hittad mina biologiska rötter och min riktiga släkt bakåt i tiden. Nu vet jag vem jag är, varifrån jag kommer, och min biologiska historik. Jag är " hemma " igen. Känns lugnt å bra.
Idag hjälper jag andra i samma situation.

Det här är ett otroligt dilemma. Å andra sidan är det skönt att kunna smälta in i olika kulturer och platser, vilket jag är övertygad om berikar än människa, men samtidigt känns det ibland ofantligt svårt att hantera. Kan bara ta min situation idag: Bor sedan ca 10 månader i en ny stad som jag egentligen gillar, har under den perioden varit tillbaka i det land som jag tidigare bott i 2 ggr, åkt till ett nytt land/stad 1 gång och har två resor inplanerade i sommar. Det är fett kul, men nog fan sitter man här nu ensam utan något stabilt socialt umgänge att luta sig tillbaka mot. Jag har mycket bekanta i olika delar av Europa, men inga riktigt nära vänner som jag "delat allt" med.

Låter kanske inte som en höjdare men samtidigt får du kanske nära vänner på din nuvarande ort.
Även om du hade varit bosatt på ett och samma ställe behöver det nödvändigtvis leda till närmare relationer. Att vilja flytta runt tror jag annats är ganska sunt då det ger fler perspektiv på livet.

Har velat flytta runt hela mitt vuxna liv. Tyvärr känns det alltid som att man växer fast och vill sedan se något nytt.

Ibland önskar jag att jag inte vore så komplicerad. Att man kunde vara som alla andra. Har i hela mitt liv letat efter ett hem, någonstans där jag hör hemma men har aldrig hittat det. Flyttat 5 gånger på 5 år, mellan sverige och utlandet. Funderar på att flytta igen trots att jag bara varit här i en nånad. Varje gång måste man börja om på nytt. Var fan hör jag hemma nånstans? Jag vet inte ens hur det känns att vara hemma eller hur det kommer att kännas att hitta hrm men den enda gången jag känt mig nöjd är när jag har varit i en relation. Den enda gången jag har känt mig hemma. Med andra ord kommer jag aldrig att hitta det där hemmet för jag måste hitta hemmet inom mig själv. Det är inte platsrelaterat utan själsrelaterat.