Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Min beräkning utgår från faktiskt iakttaget blodstänkområde och den rikoschett som tydligen fanns i dess centrum just där OP landade med halsen och ett plaströr markerade innan detta övertäcktes med röda rosor som för att vilseleda allmänheten. Obduktionen säger ingenting om Palmes kroppsställning då han sköts och ingenting om vapnets troliga längd. / Ove M

A.Ks förhör skulle klargöra mycket. Vore attans intressant att läsa det.....

Om nu presk.tiden inte blivit ändrad hade man då fått tillgång att läsa dessa hemligstämlade förhör?
Eller vad är det för lagar och paragrafer som bestämmer längden på hemligstämplade förhör.

Att sedan A.K hade samma gatuadress som H.Hs älskarinna gör ju inte saken mindre intressant..
Makalöst hur mycket omständigheter som snurrar i den här karusellen.

Jo en idealisk dubbelagent kan man mycket väl tänka sig rent intellektuellt men jag tror inte Palme kunde låta sig luras så lätt och definitivt inte Dag Hammarskjöld och vänner som på samma vis varit hängivna vår idé om fredsmäklande neutralitet. / Ove Mollvik

Holmér hade mer insyn i Skandia än Näss kunde ana. Genom sina fördomsfria kontakter bland kluvna identiteter fick han höra skvaller från de mest oväntade håll. Tydligen var han i Stockholm under mordnatten och hoppades kunna säkra bevis mot Näss och hans gäng som utan tvekan visste vilka mördare som var anlitade. / Ove M

När Sverker menar att OP bör ägna sig åt annat är det av medkänsla och aktande av en stor begåvning för världsfreden. När K O Feldt uttalar sig är det av ren avund och girighet över Palmes maktposition. När Ingvar Carlsson slutligen håller med är det av feghet konflikträdsla eller ren opportunism.

Vad alla anhängare av NATO spred för rykten brydde sig Palme inte om. Förr eller senare borde de falla på eget grepp. Att den sammansvurna klicken av marinofficerare kring Schuback skulle vara så fräck att den gav Palme skulden för NATO ubåtarna man själva släppt ut i skärgården gick bara inte att förklara.

Att Harvardaffären inte skulle hålla visste man från båda håll men att just Elisabeth Langby som Palme ändå visat respekt för hennes doktorsavhandling skulle låta sig utnyttjas för ett så uselt angiveri var ändå ofattbart.
/ Ove Mollvik

Kompisen Bror Perä sköt sig som sagt då man ville ta reda på vem av dem det var. / Ove M

Kan det vara intressant att läsa K G Svensson synpunkter på utredningen och dess spår?!:

Intervju med K G Svensson 1994-09-02

Svensson fick reda på mordet vid sjutiden på lördagsmorgonen, när hans bror ringde till honom och sa till honom att sätta på TV:n. När han fick se avspärrningarna hoppade han högt, eftersom han insåg med en gång att man spärrat av alldeles för litet område.

Svensson började med brottmål 1950 och har jobbat ända sedan dess som förundersökningsledare i många mordmål. Han har alltså stor erfarenhet av hur sådana ska skötas. Hans observationer av misstagen har sålunda viss tyngd

Svensson jobbade vid den här tiden bl a som spionåklagare. Därför ringde han till Säpos operative chef P-G Näss på lördagen för att höra om det var någon av deras säkerhetsrisker som var gärningsman. P-G svarade nej på frågan.

Svensson ringde även jourhavande åklagare och frågade var Zeime fanns, varvid jourhavande fick för sig att Svensson tagit över ansvaret, men så var det inte, Svensson ville bara orientera sig. Senare på eftermiddagen ringde Uno Hagelberg och undrade om Svensson skulle vilja följa utredningen för alla eventualiteters skull, en vink om att han skulle få övertaga rollen som förundersökningsledare i ett senare skede.

Samma dag ringde Svensson våldsroteln och talade med flera befattningshavare. Han frågade om han skulle komma in, men fick svaret att det inte behövdes. Vid dessa tillfällen påpekade Svensson att avspärrningen borde utökas. Nils Linder som då var chef för våldsroteln lovade att detta skulle ske, men inget hände.

På detta stadium fanns ingenting som pekade i någon riktning och det fanns heller ingenting för åklagaren att göra.

Redan på lördagen ville Säpo att man skulle sätta TK ^telefonavlyssning^l på Baresic, men de hade inga specielle skäl för det så Svensson sa nej till det.

Vad är det för smörja du kommer dragande med sa Svensson till Näss om dennes begäran. Näss insåg att det var löjligt, men sa att det var Holmér som begärt att man skulle lyssna på Baresic.

Regeringen i form av Harald Fälth och Klas Bergenstrand ringde på kvällen och sa att regeringen beslutat sätta TK på hela Täbyanstalten för att komma åt Baresic enl 37 paragrafen kriminalvårdslagen. Absurt menade Svensson. Anledningen var att Olof Palme vid något tillfälle sagt till Lisbet att han var rädd för den kroatiska terroristorganisationen Ustasja.

TK:n låg kvar väldigt länge på Täby, även anstaltschefen Svenne Wallström var avlyssnad och man hörde bl a hans kärleksfulla samtal med sin fru: Marianne Håkansson på Brå. Enligt Svensson saknade TK:n varje saklig grund, han hade sagt nej, men regeringen körde över åklagaren.

På måndagen besökte Svensson rikskrim och våldsroteln. Redan nu hade rikskrim PKK i blickfånget.

Svensson hade först uppfattat spaningsledningen som en en grupp för att hantera mediafrågor, och trodde att våldsroteln fortfarande var ansvarig för själva mordutredningen. Snart insåg han att så inte var fallet, och att Holmér samlat en hoper svaga ja-sägare omkring sig. Enligt Svensson satt Ebbe med i spaningsledningen tämligen omgående. P G Näss reagerade mycket starkt på detta och var mycket upprörd över det. Flera reagerade på att en privatspanare satt med i Palmerummet.

Svensson har väldigt liten tilltro till Lisbet Palmes uppgifter, han tycket de gör plus minus noll för bevisningen. Över huvud taget måste man vara väldigt försiktig med utpekanden, hon byggde på sina iakttagelser efter hand, och det var troligen Björkman hon såg, inte gärningsmannen, hon har blandat ihop allting. Enligt första uppgifter har hon inte hört något skott, och inte ens märkt att hon själv blev skjuten. Den jacka hon beskriver visar att det troligen var Björkman hon såg och inte själva mördaren.

Journalisten Hans-Göran Björk har berättat för Svensson att Lisbet sagt till honom att hon känt ett oerhört hårt tryck från polisens sida att peka ut en mördare, enligt Björk har hon sagt det off record.

Beträffande konflikten med Holmér påpekar Svensson att det faktum att han hoppade av Kröchermålet berodde på att han själv blev väldigt hårt hotad, och det berodde inte på rädsla för sitt eget liv utan att en åklagare som själv är hotad blir jävig, man kan inte utreda ett brott om man själv är hotad, då måste man frånträda, och det tycktes inte Holmér ha förstått, han trodde det var feghet.

Svensson som har jobbat mycket med Säpo kan berätta att Holmér hade mycket dåligt rykte på Säpo, han upplevdes som en läcka.

Enligt Svensson var organisationen alldeles för stor och otymplig, ingen visste vad den andre gjorde, man kunde höra vittnen tre gånger efter varandra utan att man informerade varandra, det utfördes en oerhörd massa dubbelarbete. Å andra sidan var det många saker som föll mellan stolarna också, eftersom ingen hade koll på helheten.

Svensson berättar att han kontaktade rättsläkarna flera månader efter mordet. Då blev dom jätteglada, för det var första gången som någon hört av sig till dem från spaningsledningen.

När det gäller Viktor Gunnarsson -33-åringen - är Svensson mycket upprörd. Gunnarsson hade på ett tidigt stadium upgett att det fanns två killar på caféet Mon Cheri som kunde ge honom alibi. Svensson krävde eller bad kommissarie Åke Svensson att han skulle efterlysa de här två polska pojkarna. Det lovade Åke Svensson göra, men ingenting hände. Man satte bara upp en liten papperslapp med efterlysning på caféet. Då upprepade Svensson sin begäran om en efterlysning i massmedia, via TT, men ingenting hände. I efterhand har Åke Svensson berättat att det var Holmér som sagt nej. Svensson gick direkt till utredarna och bad om en efterlysning, utan att ta vägen via Palmerummet. Det gjorde många upprörda, förstås. Dagen efter efterlysningen via TT hör de polska pojkarna av sig, och gav Gunnarsson ett 99,5-procentigt alibi. Därmed kunde Svensson avskriva målet.

Enligt Svensson fick Gunnarsson alltså plågas ett par, tre, fyra veckor för lång tid. Han hade kunnat avföras långt tidigare om man skött det hela på rätt sätt.

Långt senare ville polisen trots allt konfrontera Gunnarsson med ett 70-tal olika personer. Svensson sa nej, han tyckte det var fullständigt onödigt, men sa ja till ett tiotal. Riksåklagaren överprövade hans beslut efter påtryckningar från regeringen och sa att Holmér skulle få genomföra konfrontationerna. Det var rena rättsövergreppet enligt Svensson.

I början av maj säger Svensson till riksåklagare Magnus Sjöberg: Antingen ska Palmerummet bort, eller så går jag. Palmerrummet togs inte bort, följaktligen fanns det inget utrymme för Svensson att jobba kvar. Åklagarna kände sig som de mest övergivna personerna som fanns i Stockholm, det fanns ingen som stödde dem. Den enda som stödde dem var P-G Näss.

Hans Holmér blev oerhört förbannad och reagerade mycket hårt när Svensson släppte Gunnarsson.
Svensson kunde på det här stadiet känna att Gunnarsson var en alldeles utomordentlig person att ha som mördare för regeringen, inte minst med tanke på den nära förestående begravningen. Det var mycket därför man satte tumskruvar på Viktor Gunnarsson.
(forts)

(forts)
Magnus Sjöberg bad Svensson komma upp till justitiedepartementet för att diskutera konfrontationerna med Gunnarsson. Där fanns då även Holmér. Det överraskade både Svensson och Sjöberg. Vi ville informera om motivet till att säga nej till konfrontationerna, medan Sten Wickbom ville förlika oss. Det var efter detta möte som Sjöberg tvingades överpröva Svenssons beslut att konfrontationerna inte skulle genomföras. Svensson har aldrig satt sin fot i Palmerummet. Han fick aldrig någon inbjudan eller kallelse dit.

Han känner ännu idag stor osäkerhet beträffande kulorna. Han har en känsla av att man alldeles för snabbt bestämde sig för att det var mordkulorna. Mycket talar förstås för att det är de kulor som avlossades av mördaren, men många saker talar också emot det. En skandalös sak är att man aldrig gjorde någon koll efter islagsmärken på fasaden. Den kula som snuddade Lisbet hade rimligtvis sådan hastighet att den borde slagit i fasaden på andra sidan Sveavägen men någon sådan undersökning gjordes aldrig.

Enligt Svensson var Holmér alldeles för fokuserad på själva motivfrågan. I en mordutredning bör man alltid först kolla upp mordoffret och mordplatsen. Offret är kanske den viktigaste personen att undersöka, inte att söka runt bland olika motivbilder.

Svensson fick veta att Palme hade fört en dagbok som polisen lagt beslag på. Svensson begärde att få ta del av den, men den fick han aldrig se, och den påstås ha försvunnit.

Enligt Svensson måste man alltid börja med de små, vardagliga motiven, typ svartsjukedrama, arvstvister, älskarinnor etc. Därför var Palmes eventuella kvinnohistorier intressanta. Inte heller på den här punkten fick åklagarna något besked, trots att man begärde att en utredning skulle göras av Palmes kvinnoaffärer.

Svensson menar att det var helt fel att peka ut en Smith & Wesson som mordvapen.

Vidare tyckte han det var helt fel att ange flyktvägen så tvärsäkert. Svensson menar att den är för osäker, att den inte går att belägga. Vidare var det fullständigt regelvidrigt att lämna ut Fantombilden och en bild på Skuggan. Slikt får inte ske i en mordutredning.

Det som är mycket upprörande är att Zeime fortsätter trakassera Gunnarsson. Trots att man visste att han hade alibi, så ville man ändå fortsätta utredningen av honom.

Zeime hade dock inte läst Svenssons avskrivningsbeslut. Hade han gjort det hade han aldrig tillåtit att spaningarna mot Gunnarsson fortsatte. Man satte alltså telefonkontroll på Gunnarsson, trots att hans fall hade avskrivits av Svensson. Hade man gjort som han krävt, nämligen efterlyst pojkarna på café Mon Cheri via TT, hade man kunnat avföra Gunnarsson kanske en månad tidigare.

Under hela sin tid i mordutredningen var chefen för våldsroteln Nisse Linder - en snäll men svag person -förtvivlad, han var nedtryckt i skoskaften av Holmér, och på våldsroteln gick de flesta poliserna omkring och suckade och tyckte allt var åt helvete.

P-G Näss slutade gå på möten i Palmerummet eftersom han ansåg det meningslöst. Han hade ingen lust att sitta där och läsa Kalle Anka, vilket tycktes vara vad de flesta gjorde.

Näss föll också i Holmérsk onåd, när han inte gick i Holmérs ledband. Näss fick beskedet att om han inte lydde Holmér så skulle Holmér se till att lägga hela Säpo under sitt kommando, och rikspolischefen Holger Romander fick samma besked från regeringen. Inför det beskedet vek sig Näss.

Enligt Svensson var Jan-Henrik Barrling en helgalen person, han hade träffat på honom långt tidigare och Barrling hade redan då väldigt dåligt rykte inom säkerhetstjänsten. Det var allmänt bekant att Barrling mest pratade skit.

Beträffande PKK kan man säga att det förelåg en ohelig allians mellan Holmér och Näss. Näss hade kört PKK spåret via Barrling under flera år, men Näss var inte så förtjust i det, han tyckte inte om Barrling heller, så enligt uppgift blev Näss rätt förtjust när Holmér intresserade sig för PKK, för då kunde Näss bli av med det.

Enligt Svensson är Holmér både diktator och en mytoman, som ljög hejdlöst inför kommissionerna och KU.

Enligt Svensson var det hopplöst att vara åklagare i utredningen eftersom alla direktiv saboterades av Holmér om de inte passade in i hans PKK-spår. Åklagarna kom helt i händerna på Holmér, eftersom de inte hade några egna utredningsresurser, de var alltid tvungna begära hjälp av Holmér. Inte heller kunde man klaga hos regeringen, eftersom de litade helt på Holmér, som hela tiden pratade om ljus i mörkret och sa att mördaren snart skulle gripas och att PKK med 95 procent säkerhet låg bakom mordet. Då var det omöjligt för åklagarna att sätta sig emot Holmér, det skulle uppfattas som sabotage mot utredningen. Därför teg åklagarna, för ingen av dem ville begå självmord genom att opponera sig mot Holmér och regeringen. Tiga och lida var parollen.

Alla kritiska synpunkter bemöttes av ovilja, som om man inte var intresserade från åklagarsidan att lösa mordet.

polisman P hade väl pulvriserat sin privatbostad under ruspåverkan tiden innan mordet. När patrullen kom på plats ömsom grät han ömsom var han aggressiv. Jag fick intrycket när jag läste Lars Borgnäs bok att Perä var alkoholiserad mot slutet, kan detta månne varit en faktor till självmordet FÖRUTOM pressen över eventuella kommande förhör om inblandning i mordet.

Jag skrev fel: pulvriserat lägenheten tiden EFTER mordet ska det vara.

Jo det ena utesluter inte det andra. Men man skall också ha klart för sig att karaktärsmorden oftast kommer i efterhand ur just de kretsar som har hans liv på sitt samvete och velat ha honom tyst. När sådana här historier löper parallellt så är det inte ens säkert att det verkligen var självmord. / Ove M

Tack så mycket Klippo. Dina två inlägg med intervjun med K G Svensson bekräftar vad jag skrev i mitt inlägg.

https://www.flashback.org/sp21883820

Det är bra eftersom det ju sprids ganska mycket desinformation runt Säpos agerande.