Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Det har blivit samma länk till alla tre.

Nytt försök.

https://drive.google.com/file/d/1fUraAoGh3HxRTz8W3idduAf8mCZ3qquu/view
20180322 Angående uppgifter i Anna Hages bok

https://drive.google.com/file/d/1iaLh0OI5-ByrH1dMfbcQcqYVcNQ_nkc9/view
19860328 Konfrontation Victor G

Jag kollade in den här bokreklamsintervjun med Bo Theutenberg igår kväll och tyckte ändå att den var riktigt intressant. Theutenbergs hela memoarserie "Dagbok från UD" (i fem band) är i mesta laget, men på samma kanal som den här videon finns ju sex timmar intervjuer om innehållet i de böckerna, vilket är ett mer lättillgängligt format.

Den nya boken med titeln "Palme omvärderad?" (med frågetecken och allt) är en sammanfattning av de tidigare fem volymerna och med fokus just på de mer brännande frågorna i utrikespolitik och med avseende på Palmemordet. Tidigare har Theutenberg liksom förhållit sig avvärjande till Palmemordet, och har framställt det som en sidogrej i memoarserien. Men nu är det annat ljud i skällan och Palmemordet görs istället till huvudnumret.

Vad substansen i Theutenbergs argumentation beträffar så har jag skrivit något inlägg om det tidigare, där jag framhållit att han nästan uteslutande bygger på Kegö & Barrlings material, med en egen liten knorr tillagd rörande Palmes lojalitet till västsidan trots den egna USA-kritiska retoriken och stämningen bland det utrikespolitiska "entourage" som Palme omgav sig med.

Den här tudelningen mellan den västlydige inre Palme och den rebelliske yttre Palme är ett tema som tilltalar mig, även om jag kanske inte vill driva den lika långt som Theutenberg. I intervjun går han rentav så långt i det avseendet att han talar om Palmes "dubbelspel" i utrikespolitiken. Visst ligger det något i det, men samtidigt får man inte göra det alltför svartvitt utan det finns mycket gråskala i "dubbelspelet" innan kontrasten blir så stark att det uppfattas som förräderi.

Vad sakbevisningen beträffar så har Kegö & Barrlings material visserligen stora förtjänster men det räcker ändå inte särskilt långt som bevismaterial betraktat utan måste i så fall kompletteras med annat och mer konkret material inklusive sådant som de själva åberopar. Akilleshälen där handlar om diplomatbuggningen och "Källa Erik", som vi serveras i form av påståenden utan belägg. Materialet är ju hemligstämplat gubevars och då får allmogen lita på vad den militära underrättelsetjänsten påstår om saken.

Enligt Robert Aschberg ska "Erik" i verkligheten heta Birger Elmér, och när man för det på tal till Kegö & Barrlings språkrör i medierna så får man till svar att "Erik" inte är en person utan ett system. Men även systemet måste i slutänden ha en person som ansvarar för vad som ska överlämnas till Säpo och vad som ska hållas kvar på den militära sidan. Den personen kan inte annat än befinna sig i högsta chefsposition och då heter han likväl Birger Elmér. Med andra ord är bortförklaringen bara en fint och Aschberg har rätt – hur motbjudande den tanken än ter sig.

Ändå är det ju intressant att notera att de fintar om det här. Varför gör man det? Man vill förstås skydda källan och inte yppa något som inte får yppas. Men samtidigt låser man ju fast sig i den här positionen att "ni får lita på vad vi säger, punkt slut!" Det är helt verklighetsfrämmande, för i verkligheten är det ingen normalt funtad människa som litar på vad de här filurerna säger.

I ett antal utförliga inlägg har jag redovisat hur Säpo genomfört en misslyckad operation för att "klippa av navelsträngen" mellan Gamla Stan och Sveavägen, detta i syfte att försäkra både allmänheten och den öppna sidan om att ingen då följde efter paret Palme på tunnelbanan. Varför skulle man försöka mörklägga det om det inte vore för att man misstänkte att någon av deras egna eller knutna killar följt efter Palme? Annars finns det väl ingen anledning till det.

Vidare har vi sett hur Säpo förfalskat telefonavlyssningen av Sigge Cedergren för att få det att framstå som att Sigge är hemma och svarar i telefonen redan vid 23-tiden medan han i själva verket kom hem nästan en halvtimme senare – efter att ha stångats med en vit Volvo uppe i backen på Luntmakargatan precis i samband med mordet. Varför vill man mörklägga det om inte den bilen är "het" i betydelsen knuten till underrättelsetjänsten? Det finns ingen anledning till det.

Jag har i många och långa inlägg tagit upp frågan om tidpunkten för mordet och den tillhörande manipulationen av LAC-bandets Fröken Ur-kanal. Även här är det glasklart att tjänsten varit inne och flyttat på Fröken Ur-tiden med två och en halv minuter. Varför skulle man göra det? Därför att om tidsankaret ligger fel så går inga förlopp att få ihop, och om inga förlopp går att få ihop så går inget att bevisa. Ett mycket enkelt grepp som permanent sågar den öppna sidan jäms med fotknölarna.

Och här sitter då Theutenberg och kompani och säger att vi ska lita på vad "Källa Erik" säger. I själva verket är det nog Erik som ligger bakom hela raden av manipulationer, dels direkt i form av Fröken Ur-trixandet men även indirekt genom att ha tvingat Säposidan in i sådana lägen där de blivit tvungna att ta fram saxen och tejpen för att klippa och klistra i det bevismaterial som man sedan skickar ut till Kling & Klang på öppna sidan att jobba med.

Den lösning på Palmemordet som Theutenberg presenterar måste ses mot bakgrund av vad jag just sagt. Det är idel påståenden men när det kommer till kritan så finns ingen bevisning för den ligger bakom hemligstämpel. Det mest värdefulla med Theutenberg är infallsvinkeln, att han tacklar problemet från den militära och utrikespolitiska sidan istället för från den sedvanliga polisiära. Det här perspektivet ser jag som oerhört värdefullt, men samtidigt får man se upp både med Theutenbergs politiska förtecken och med hans egna lojalitet till folket på den militära sidan.

Det ironiska i det hela är att Theutenberg själv spelar "dubbelspel" i det att han implicit går i god för vad den militära sidan hållit på med, men utan att ha någon saklig grund för det. Den ledsamma aspekten på det dubbelspelet är att han själv syltar in sig i eländet genom att inte ens föra på tal de problem som uppstod mellan den militära sidan och Säposidan när Elmér tog över och skruvade om den politiska kompassen. Palme förblev nog lojal, precis som Theutenberg säger. Men hur stod det till med Elmér?

Dina fem motargument mot mötesscenarion har alla en sak gemensamt, nämligen att de är missvisande, oriktiga och irrelevanta.

Att Lisbeth skulle känna till den hemliga verksamheten är varken konstigt eller bestickande, utan statsministern håller på med en massa hemliga saker varav många spiller över till familjen så att de känner till den utan att fördenskull vara insatta i detaljerna.

Om Palme skulle svänga förbi Dekorima efter bion för att hämta en försändelse från en kurir så kände Lisbeth nog till det, men får inte yppa det eftersom det är hemligt och skulle innebära lagbrott från hennes egen sida. Den "oklara apparat" som får henne att hålla tyst om det kallas för den svenska staten, och vad som är hemligt och därför inte får yppas regleras i lag. Det är inget mystiskt med det.

Att Lisbeth skulle ha "lämnat oriktiga uppgifter" i förhör får stå för dig, men i den mån hon framställt promenaden från Grand till Dekorima och skotten som oavbruten och ostörd så kan det lätt förklaras med att hon inte får yppa om de stannar och samtalar med någon som är ute på hemligt uppdrag. Då blir hon tvungen att utelämna det från sin berättelse, vilket visserligen kan ses som "lögn genom utelämnande" men som då är framtvingad av behovet att följa sekretesslagen.

Det är inget konstigt med det heller, utan var och en som arbetat med någon form av hemligt material, även i sådana alldagliga saker som socialtjänsten, känner mycket väl till att man ibland måste modifiera sina berättelser för att gå runt sådant som inte får yppas.

Att Lisbeth "eventuellt" skulle vara landsförrädare är också ett egendomligt påstående, som inget har med mötesscenariot att göra. Avhämtningen av kurirpost behöver ju inte i sig vara olaglig, utan tvärtom finns all anledning att tro att den var fullt laglig och legitim. Det är heller inget konstigt med att hemlig verksamhet sköts publikt ute på stan, utan sådant förekommer också dagligen.

Men precis som du själv avsiktligen "missuppfattar" allt om mötesscenariot så finns ju risken att andra, inklusive medierna, missuppfattar den hemliga verksamhetens natur.

Alltsedan tidskriften Fokus' avslöjande (för drygt tio år sedan) av att Palme redan i början av 1970-talet inrättade en särskild direktförbindelse med östsidan har vi känt till möjligheten av att Palme kunnat använda egna kanaler vid sidan av UD:s officiella kanaler för att underhandla med östsidan. Mot den bakgrunden är det heller inget märkligt att det skickas post fram och tillbaka med kurir, och att detta sköts på ett diskret sätt så att vare sig UD eller Säpo får nys om det.

Vi känner till det – eller borde känna till det – men vid tiden för mordet var det ingen som kände till det. Därför blir optiken i det hela väldigt problematisk. Det ser kort sagt inget vidare ut om Palme går och hämtar hemlig post mitt i natten från en sovjetisk kurir, detta även om det hela är fullt lagligt och att materialet i försändelserna är fullt legitimt och inte alls innehåller några element av "landsförräderi" typ att sälja ut landet till ryssarna.

Men det jag just sagt betyder ju inte att medierna behöver uppfatta saken på det sättet, och inte heller betyder det att den stora minoritet i landet som på alla sätt ogillade och misstrodde Palme skulle tolka "posthämtningen" på ett för familjen Palme förmånligt sätt. Det var nog jobbigt så det räcker för familjen att leva i det ständiga "Palmehatet" till råga på den press som alltid finns på statsledares familjer. Ett scenario där Palme uppfattas som landsförrädare som kört dubbelspel med ryssarna, det är nog något som Lisbeth till varje pris ville undvika.

Varför Lisbeths utpekande av Christer Pettersson skulle försvaga mötesteorin mer än någon annan teori förstår jag inte. Den enda teori det inte försvagar är ju att Christer Pettersson själv sköt Palme. I tidigare inlägg har jag även ifrågasatt betydelsen av det utpekandet, för Lisbeth själv måste rimligtvis ha varit fullt införstådd med att hon kan peka bäst hon vill, och med hur mycket självsäkerhet som helst, utan att fördenskull kunna åstadkomma en fällande dom som håller i alla instanser.

Att tingsrätten dömde Pettersson utan någon bevisning är en skamfläck på det svenska rättsväsendet. Att hovrätten sedan rättade till det är inget konstigt, eftersom någon sakbevisning egentligen inte fanns utan det var bokstavligen "ord mot ord".

Då måste man ju fråga sig om Lisbeth levt i en fantasivärld där hennes magiska pekfinger kan utfärda fällande domar. För om hon inte gjort det så handlar väl rättegångarna om en slags charad, där man redan på förhand vet att den tilltalade inte går att fälla. Under sådana förhållanden kan Lisbeth peka hur mycket hon vill, i trygg förvissning om att ingen kommer att dömas på grund av det. Som jag ser saken måste hon rimligtvis ha känt till det här förhållandet i god tid före rättegången, och därmed faller hela den där föreställningen om att Lisbeth försökte sätta dit en oskyldig.

Vad fyllde då rättegångarna för funktion från Lisbeths håll betraktad? Dels gav de henne en möjlighet att berätta vad som hänt vid mordet, och dels fick hon möjligheten att peka ut en person som ser ut som mördaren. Mer än så blev det inte, men som jag ser saken är det ju gott nog. För det hon berättar vid rättegångarna om mördarens beteende, det är ju dynamit i sig.

Det ironiska är att det hon berättar om förloppet efter skotten – att mördaren sprang via södra sidan av Tunnelgatan fram till byggbarackernas västra ände, där han dröjde sig kvar en längre stund och stod och glodde – den omintetgör varje enmansscenario och går alltså stick i stäv med varje teori om en "ensamagerande gärningsman" dvs vad som i folkmun kallas för en "ensam galning".

Du manipulerar saken för att få det att framstå som om anhängare av mötesteorin skruvar på Lisbeths uppgifter så att det är snudd på förtal. I själva verket är det du själv som skruvar på dem till den graden, genom att helt enkelt sopa under mattan vad hon säger vid bägge rättegångarna (och även itll polisen innan dess) om vart mördaren tog vägen efter skotten.

Avslutningsvis vore det kanske bättre, tycker jag, om du lade ner lite möda på att plocka fram den där listan på 300 politiska mord som du påstår dig ha tillgång till. Att du sitter och manipulerar, förvanskar och förvränger allt mellan himmel och jord för att försöka slå blå dunster i folk, det kommer du aldrig att lyckas med så länge mina ögon finns med här.

Det är bara att helt instämma i det du skriver!
Mötesscenariot överhuvudtaget är oerhört problematiskt och svårt att argumentera för. Inget i materialet tyder heller på något mötesscenario av något slag.

Dels finns det väl inget scenario som inte är problematiskt med Palmemordet, så det har mötesscenariot gemensamt med alla andra scenarier i så fall. Men är det verkligen svårt att argumentera för ett mötesscenario? Det tycker jag inte.

Redan en dryg timme efter mordet uppger vittnet Delsborn i förhör att när han stod vid rödljuset med sin taxi så iakttog han tre personer som stod och samtalade med varandra. Två av dessa visade sig vara paret Palme och då har de helt uppenbart haft någon slags mote med den tredje mannen.

Delsborns iakttagelse stöds dessutom av klockningen av vittnet Fauzzi som gjordes vid vallningen, och där man mätte upp en tidsdiskrepans på 43 sekunder som innebär att paret Palme gjort ett uppehåll av ungefär den tidslängden någonstans på vägen mellan Skandias huvudentré och mordplatsen.

Att mot den bakgrunden påstå, som du gör, att "inget i materialet tyder på något mötesscenario av något slag" är väl att betrakta som ren lögn. Om det kan väl bara sägas att lögner och manipulation är det enda som "vederlägger" mötesscenariot.

Roerligs inlägg som du svarat på är ett praktexempel på hur man går tillväga för att medelst förvrängningar, insinuationer och försåtlig manipulation skapar just en sådan ihålig vederläggning.

Roerlig har visst specialiserat sig på sådant, för han kör precis samma stuk med tillvägagångssättet vid mordet, mordplatsen, vapnet, ammunitionen och ballistiken. Även där gör han svepande påståenden som påstås vederlägga att mordet skulle vara organiserat och professionellt utfört. Men när man synar hans argument i sömmarna så visar sig vederläggningen vara ihålig – och totalt ogiltig.

Vad det verkar är det mest bara rök och speglar med Roerlig. Det tycker jag är synd, för om han verkligen kunde sin sak och argumenterade hederligt så skulle han utgöra en resurs för oss som grunnar över sådana saker som tillvägagångssätt, ballistik, vapen och ammunition. Men istället för att hjälpa till med att reda ut de frågorna ägnar han sig alltså åt sina övningar i ihålig vederläggning.

För att få sig själv att framstå som någon slags expert så har Roerlig tutat vitt och brett om hur han minsann studerat 300 politiska mord och därför är mycket bättre insatt i sådant än oss vanliga dödliga. Men när jag synade hans argumentation så visade det sig raskt, att de där ingående studierna av 300 politiska mord i själva verket bestod av en lista som han kommit över på något sätt.

Då bad jag honom plocka fram den listan så att vi andra kunde få ta del av materialet som han bygger sina insikter på. När jag gjorde det fick jag istället höra att listan var gammal och föga relevant för Palmemordet. Så mycket för den expertisen!

Ändå tyckte jag (och tycker alltjämt) att listan verkar intressant som bakgrundsmaterial för oss som pillrar med både Palmemordet och andra mordgåtor (Kennedy i mitt fall), och bad honom åter att plocka fram den så vi kunde få ta del av materialet. Men si där bidde det inte ens en tummetott, utan vi väntar alltjämt på den där listan.

Tyvärr har jag blivit tvungen att konstatera, att med Roerligs expertis är det kanske inte riktigt så väl bevänt som han försökt låta påskina. Riktigt lika illa som med själva listan är det kanske inte, utan det är obestridligen så att han besitter vissa kunskaper på det här området. Här bidde det i alla fall en tummetott, men kanske inte så jättemycket mer än det.

Jag undrar lite hur det går med din grävning i Cosi fan tutte? Har du fått kläm på det där med lägenheten där Christer Granqvist och/eller Bengt Nylander eventuellt ska ha befunnit sig? Någonstans på Östermalm var det alltså, men har du någon aning om var lägenheten låg någonstans? Om inte exakt adress så i alla fall ungefär.

Här vill jag också påminna om att IB:s högkvarter "G24" låg på Grevgatan 24 på Östermalm. Både Birger Elmér och Bo Anstrin lär ha haft egna lägenheter i den fastigheten, i alla fall enligt Jan Leijonhielms bok. Visserligen är Östermalm ganska stort, men man vet ju aldrig.

Jag tog mig för nu alldeles nu att läsa om Jan Almängs artikel om Cosi fan tutte i Kvartal. Länk här:
https://kvartal.se/artiklar/sakerhetspolisens-hemlighet-fran-natten-da-olof-palme-mordades/

Det har gått ett par år sedan sist (när den kom ut) och då kan det vara värdefullt att påminna sig lite om vad som stod där för att se om det är något man missat vid första läsningen. Och så visar sig mycket riktigt vara fallet.

Dels har vi några identitetsfrågor som jag undrar om du kommit någon vart med. En gäller Rose S, som Almäng påstår vara en kvinna men som andra menar kan röra sig om CIA-killen Robert S Rose. Har du något på det? En annan oklar identitet handlar om "Lars-Erik N", som ska ha medverkat i Cosi fan tutte. Har du pillrat fram något efternamn på den killen? För här verkar det ju vara en kille i alla fall.

Annars tycker jag det är lite kul med att de visst förklätt sig med peruker och grejor, det vilar ju ganska mycket Mozart-opera över det och gör dessutom narr av alltihop. På ett plan verkar det som om det här underrättelsespelet mellan öst och väst mest handlat om att spöka ut sig för att kunna gå ut och dricka sprit på skattebetalarnas bekostnad.

Men skämt åsido. En knasig grej i artikeln var den där bildtexten, som lyder "Piketchefen Kjell Östling sände snabbt iväg fyra man i två patruller. De hämtade in en halv minut av mördarens försprång, men det räckte inte, mördaren kom undan."

Det här stämmer ju inte alls, utan istället var det just Östling som höll kvar mannarna i piketen i en hel minut innan de fick komma ut och inleda jakten. Det där berättar Klas Gedda om i förhör och säger även att en dam (Lisbeth Palme) kom fram och bankade på sidorutan på bussen.

Lite tragikomiskt är det väl ändå med Lisbeths bussbankning. Men om man betänker att hon sett mördaren stå kvar borta vid barackerna och glo mot mordplatsen så är det kanske inte så konstigt att hon vill få ut poliserna i rödaste rappet.

Den där minutlånga fördröjningen gjorde i alla fall att mördaren fick tillräckligt stort försprång för att komma undan. Det är alltså precis tvärtom mot vad bildtexten påstår. Då undrar man varför man skulle man förvränga den saken, och varför man lägger det i en bildtext och inte i själva artikeltexten?

Utöver de nämnda namnen så var det en mycket väsentlig detalj som undgått mig, enligt principen om att "det första man blir blind på är ögonen".

Så här skriver Almäng om Ulf Lingärdes tidigare avslöjande av övningen (men då utan namnet Cosi fan tutte):
« Lingärde skriver bland annat att Säpos ryssrotel under mordnatten planerade en operation i Stockholm. Operationen syftade till att gripa "en mycket hög militär på bar gärning i sin kontakt med öst". ...
Lingärde verkar onekligen ha känt till att ryssroteln var ute under mordkvällen och hans uppgifter förtjänar av den anledningen att tas på allvar. Men samtidigt finns det skäl att betrakta hans uppgifter källkritiskt. »

Sedan talas det om Säpos radiooperatör som heter Tore Winberg, och som ska ha intervjuats av Juristkommissionen. Men om honom finns inget på Palmemordsarkivet, annat än en två år gammal post som fortfarande inte fyllts i med något dokument.

Då undrar jag om du begärt ut det materialet från polisen? För om informationen kommit till lägenheten inom en halvtimme så torde det ha skett via radion, och i så fall är ligger det ju nära till hands att det gått via just denne Tore Winberg.

Men om vi återvänder till vad Lingärde skriver så är ju en del bekräftad, nämligen att han känt till att ryssroteln var ute på övning. Den andra delen, om att gripa en mycket hög militär på bar gärning, den förblir obekräftad.

Lingärdes trovärdighet är visserligen hyfsat hög överlag, men ändå har det visat sig att han är lite ojämn och fyller i luckor med egna påhitt utan att fördenskull markera när han gör det eller ens att han gör sådant. Det är ett suspekt beteende och därför måste man se upp lite där.

Men om vi skulle utgå från att den här uppgiften från Lingärde – om den höge militären vill säga – ändå är riktig, vad betyder då det? Det slog mig vid läsningen att om det är riktigt så har vi den där eftersökta kontaktpunkten mellan Cosi fan tutte och Palmemordet precis där.

Nu vet jag inte om du gitter läsa mina inlägg, men om du gjort det så vet du att jag menar att Olof Palme gick till Dekorima för att hämta post från östsidan. Men sedan gick någonting alltså snett med posthämtningen och istället för en försändelse i näven fick han en kula i ryggen.

Med sig vid posthämtningen hade Palme en man som han "känner men inte känner", och som av palmeriet fått beteckningen Grandmannen tillika Tensonmannen. Det är den mannen som stannar och pratar med Palme på Dekorimahörnan alldeles innan transaktionen ska äga rum.

Då menar jag att man medelst uteslutningsmetoden kan inringa den mannen, och att den ende rimlige kandidaten till rollen som Grandman och Tensonman, det är Birger Elmér. Olof Palme är statsminister, så om Lingärdes påstående är riktigt så är det alltså inte Palme som Säpo är ute efter med Cosi fan tutte, utan det är en hög svensk militär.

Hur många höga svenska militärer är ute och hämtar post från östsidan på fredagskvällen den 28 februari 1986? Det är nog inte så många, utan det enda rimliga svaret är att det är just Palmes kompis det handlar om, vilket alltså enligt min arbetshypotes skulle kunna vara Birger Elmér.

Teorin blir alltså, att det inte är Palme som Säpo är ute efter att sätta dit, utan det är Elmér. De två går "tillsammans" till Dekorima (fast med tio meters mellanrum på vägen), och då har jag hela tiden tänkt att det var Elmér som vallade Palme dit. Men om Lingärde har rätt så betyder det att Palme i själva verket släpat dit Elmér, för att denne ska kunna sättas dit för kontakterna med öst. Palme själv är alltså Säpos lockbete för att då dit Elmér – enligt den här modellen då.

Ska man plocka Elmér så måste man nog även se till att filma det hela, och då ligger det ju nära till hands att man riggat filmkamerorna i byggbarackerna, vilket i så fall förklarar varför det varit aktivitet därinne ända fram till sista stund. Om detta är riktigt så betyder det alltså, att Palmemordet finns på film precis som alla de där envisa men till synes knasiga ryktena hävdat genom åren.

Det var då min intuitiva tankegång efter omläsningen av Almängs artikel. Alltihop hänger naturligtvis på om Lingärdes gamla uppgift om den höge militären är riktig, så det hela är i nuläget hypotetiskt i den meningen. Men i alla fall skulle det ge oss en möjlig kontaktpunkt mellan Cosi fan tutte och Palmemordet, vilket tidigare saknats.

Visserligen är det intressant med de "efterhandsfrågor" du tagit upp om hur Säpofolket fick reda på mordet. Men för att bevisa något egentligt samband måste man ju i så fall påvisa att de fått reda på det "för tidigt" och helst av allt före själva mordet. För om de haft förhandskunskap om det så är ju bevisvärdet högt i det.

Därför hade jag tänkt att det där blir väldigt svårframkomligt och att man kanske borde titta på andra möjliga kontaktytor mellan Cosi fan tutte och Palmemordet. Lingärdes grej är kanske inte heller så lättframkomlig men den blir i alla fall väldigt konkret – för att inte säga påtaglig.

Vi har i så fall en operation för att sätta dit Elmér och där Palme utgör lockbetet som släpar dit Elmér. Men någonting har gått snett och istället blir det Palme som själv faller i den grop han grävt åt Elmér. Vilken story, eller hur! Undra på att locket åkt på det hela när samtliga parter har fingrarna så pass långt nere i syltburken. Men knäckfrågan är alltså om Lingärdes uppgift är riktig.

Gällande Andrej

Andrej påbörjade sin cancerbehandling i Paris den 5 januari.
Han pendlar mellan hem och sjukhus och har ständig värk efter behandlingen.
- 26 januari är han inne på Sarcelle-kliniken igen för ytterligare en strålbehandling och kemoterapi
- smärtor och illamående
- 1 februari opereras 2 injektionsapparater in(en i hals och en i bröst) för att underlätta insättande av läkemedel
- 2 februari, mår mycket dåligt.
- 3 februari, flyttade hem(med svårighet)
- 6 februari injektionsapparaterna läker inte så bra..
- 9 februari uppe lite på benen, men trött
- 10, 11 februari mår dåligt och har ont..
..
.
- 23 februari in för den tredje behandlingen.
- 24 februari, Reagerade "förfärligt" på kemoterapin och kunde inte strålbehandlas
- 25 februari, röntgades och strålbehandlades..
- 27, 28 februari "Mår mycket dåligt"
- 1 mars fick flytta hem
- 2 mars "Ofattbar värk"

Han höll ut ett tag med dog sedan senare samma år, 29 december 1986.

Problemet här är att all den här informationen du rabblar upp kommer från Tarkovskijs egen dagbok. Som jag påpekat i tidigare inlägg finns (i alla fall vad jag vet) inga oberoende källor som kan bekräfta något annat än dödsdatumet. Till din lista kan vi även lägga att han erhöll sin cancerdiagnos fredagen den 13 december 1985 på Karoliska här i Stockholm, vilket också framgår av dagboken.

Det finns då två sätt att förhålla sig till problemet. Antingen accepterar man vad Tarkovskij själv säger som fakta, men det är i så fall en ren trosfråga som inte har något med alibibevisning att göra. Eller så använder man den standard som normalt gäller för alibibevisning vid mordundersökningar.

Du skyndar till Tarkovskijs försvar, vilket du naturligtvis har rätt att göra, men då uttrycker du bara din personliga tillit till Tarkovskijs dagboksanteckningar. Något värde från alibisynvinkel har det dock inte, och då måste jag ju ändå påpeka att det är Palmemordet den här tråden handlar om och inte ditt personliga gillande av Tarkovskij.

För Tarkovskijs eventuella – och jag understryker "eventuella" – medverkan i attentatet mot Olof Palme så behöver cancerdiagnosen inte heller utgöra något definitivt hinder. I min redogörelse för mina iakttagelser om Tarkovskij så anmärkte jag särskilt, att det egentligen saknar betydelse för mordet om cancerdiagnosen var fejkad (som Elmérs egen på 1970-talet) eller om den var reell.

De objektiva fakta som finns kring Tarkovskij tycker jag räcker mer än väl till att göra honom "intressant" för Palmemordet. Han var avhoppare från Sovjet, vilket var det sätt som KGB brukade använda för att plantera sina agenter i Väst.

Som filmregissör i Sovjet blev man med stor säkerhet indragen i KGB:s verksamhet på ett eller annat sätt, om inte annat som propagandist. Därför finns all anledning att tro att Tarkovskij hade sådana förbindelser. Som avhoppare torde han även ha haft förbindelser med de västliga tjänsterna. Så det finns alltså med största sannolikhet direkta förbindelser åt bägge håll.

Vidare hade Tarkovskij mycket starka personliga motiv för att avsky Olof Palme. Detta berättar Jüri Lina om i sina intervjuer på Swebbtv. Lina fungerade som Tarkovskijs översättare vid besöket hos Palme på Rosenbad den 11 november 1985, och där Palme enligt Lina förhöll sig väldigt nonchalant till Tarkovskijs problem med att få ut sonen från Sovjet. Med andra ord var "Palmehatet" direkt personligt och inte bara av allmän politisk natur.

Tarkovskij liknar på pricken den signalementsbeskrivning av mördaren som Lisbeth Palme gradvis utvecklar under mars-april 1986. Tarkovskij liknar även på pricken den man som vittnet Per Mellberg ser följa efter makarna Palme i gången in till Gamla Stans tunnelbanestation.

Kort efter mordet berättar Tarkovskij i sin dagbok att han haft besök av en fransk arkitekt som ska rita en villa åt honom. Det framstår som högst egendomligt mot bakgrund av att Tarkovskij genom åren ständigt knotar om hur dåligt ställt han har det, och dessutom ska han alltså vara dödsjuk i cancer. Ändå vill han alltså ha en villa ritad åt sig och lejer en arkitekt till det.

Efter Tarkovskijs bortgång verkar familjen ha fått det ganska gott ställt. Hur det kan komma sig måste man undra över eftersom Filminstitutets ersättning för "Offret" – den enda film han gjorde i Väst – inte var särskilt överdådig, och inte heller torde royalties från Tarkovskijs smala filmer innebära något guldregn.

Saken är alltså, att helt plötsligt tycks det finnas en massa pengar. Normalt sett i mordundersökningar så brukar man ta sådant som ett tecken på att vederbörande kan ha fått betalt för utförda tjänster i samband med mordet. Här är kopplingen visserligen inte så jättenära, men det är den heller inte i många andra mordfall där man ändå anser det som ett legitimt och relevant argument.

Summan av den här kardemumman är då, menar i alla fall jag, att Tarkovskij är "intressant" för Palmemordet. Exakt i vilken roll kan diskuteras och naturligtvis handlar det om en arbetshypotes och inte om någon definitiv slutsats. Men samma sak gäller ju för alla andra som sägs vara "intressanta" för Palmemordet.

Vare sig motivbilden eller indiciebevisningen är starkare för någon av de "vanliga misstänkta" än för Tarkovskij. Alla andra utom Christer Pettersson har till exempel dålig överensstämmelse med Lisbeths signalement, och alla utom Stig Engström saknar direkt koppling till mordplatsen.

Därför tycker jag att det är märkligt att Tarkovskij ska särbehandlas, och inte minst av just dig som ändå försöker fungera som någon slags mentor för palmeriet. När Tarkovskij kommer upp så gäller helt plötsligt helt andra spelregler i din bok. Det tycker jag luktar hyckleri, utan samma spelregler ska tillämpas på samtliga som blir föremål för intresse, inklusive Tarkovskij.

Tack för intressant inlägg!

Är det inte sannolikt att Theutenberg är en budbärare som är ute för att dölja CIA-inblandning?

Vad skulle han annars dölja?

Han har fett internationella kontakter genom sitt medlemskap i Knight of Malta mm.

Tackar själv för uppskattningen! Theutenberg gör ju ingen hemlighet av sin vurm för västsidan med allt vad det innebär. Sedan är han visst även involverad i ordenssällskap, men det har jag inte så bra koll på. Rent allmänt kan väl sägas, att det finns en del likheter mellan sådana "hemliga sällskap" och underrättelsetjänsten, och det är heller ingen större hemlighet att underrättelsetjänsterna runtom världen fungerar i symbios med vissa sådana hemliga sällskap liksom även med sektliknande organisationer. Mot den bakgrunden är det dubbla engagemanget kanske inte så förvånande.

I tidigare inlägg har jag tagit upp Jan Leijonhielms bok "Ett svenskt Leijon", som handlar om IB med tillhörande kransorganisationer. Leijonhielm fanns på utrikessidan och var alltså inte själv inblandad i den inrikes inhämtning som Birger Elmér ledde. Det kanske mest intressanta med den boken är att den klargör att det var Bo Anstrin som skötte ruljansen på IB, medan Elmér inte verkar ha synts till så mycket. Redan detta är ett starkt tecken på att Elmér haft ett större ansvarsområde under sig än "bara" IB. Redan på den tiden hade man alltså kickat Elmér snett uppåt.

Vidare framgår med all önskvärd tydlighet den oerhörda åsiktslikriktning eller "samsyn" som präglat svensk militär underrättelsetjänst. I det avseendet påminns man om Victor Marchettis klassiker "CIA and the Cult of Intelligence". Likriktningen var verkligen på sektnivå, och förblir så än idag. Det här är ett jätteproblem eftersom det leder till extremt "grupptänk" med tillhörande risker för rikets säkerhet. Ironiskt nog kan man nog hävda, att underrättelsetjänsten själv utgör den kanske allra största risken mot rikets säkerhet – just på grund av den här extrema enögdheten.

När en sådan likriktning funnits en längre tid i en organisaton så sovrar den automatiskt bort alla med andra perspektiv, som antingen tröttnar och lämnar eller som aldrig ens söker sig dit på grund av den låga takhöjden därinne. Det är det här som jag hade i bakhuvudet rörande Theutenberg, som kanske vistats lite för mycket i de här miljöerna och därför blivit formad av dem, eller "miljöskadad" om man så vill. Till den sortens miljöskada hör då en avoghet gentemot eller blindhet inför allt annat än det som ingår i det samkörda perspektivet, eller det som är "pk" i organisationen.

Till gruppmentaliteten hör även att alla i teamet är på samma sida och nåde den som föreslår något annat. Då tappar man till slut den kritiska blicken för den egna organisationens brister och misstag, med potentiellt ödesdigra konsekvenser. Som jag ser saken utgör Palmemordet just en sådan ödesdiger konsekvens. Det är bara från kontraspionaget på Säpo som man haft möjlighet att kritiskt granska de här fenomenen och då verkar det dessvärre som om man visserligen identifierat problemet men att man agerat för sent – eller att informationen om att man avsåg agera läckt ut till mottagarsidan.

Det här är ett frågekomplex som det är värt att återkomma till framöver. Jag hörde att Gunnar Wall nosar lite på de här frågorna i sin nya bok, som jag få hem i dagarna och läsa. Om jag förstått saken rätt så finns det vissa saker som han tar upp som anknyter eller överlappar med mina egna idéer om saken. Men jag vill inte föregripa läsningen utan får återkomma till det senare i veckan när jag tryckt i mig boken. Än en gång tack!

Som jag skrev tidigare vill jag inte säga något om det jag undersöker innan jag själv är 100% säker. Spekulationer har vi som du vet redan gott om. Jag kommer aldrig att beskylla någon oskyldig person för inblandning i Palmemordet. Sånt har vi också haft nog av.