Hur vet man att man är sig själv när man vaknar?

Man kan påverka positivt det sättet man lever sitt liv om man reflekterar kring livets mening med ett pragmatiskt perspektiv i sikte.

Jag tänkte följande när jag var yngre... och den är rätt lik det du pratar om ifall jag förstått dig rätt.

Att medan jag sov så agerade jag kanske som en annan varelse någon annanstans i universum. Och när jag vaknade så somnade den andre där den befann sig. Sen när man vaknar mitt i natten så blir det ju lite mer förvirrat, men kanske den andre hamnat i slagsmål och blivit knockad under den här perioden.

Allting grundar sig väl i vem jag är. Är jag något mer än enbart en kropp med en hjärna? Varför skulle denna hjärna få tankar som "jag" i så fall?`Har jag möjligen en själ som är jag men som använder en kropp för att kunna fungera på jorden?

Men vaknar man av att bli väckt när man sover tungt så har man ju ingen koll alls på vad som händer omkring en. Jag blev väckt på ett tåg för att visa biljetten en gång men fattade inte vad han frågade om så jag visade honom först mitt pass och sedan något annat han inte heller var intresserad av.. Tog säkert en minut innan jag förstod vad allt handlade om och framför mig stod en sjukt förbannad människa och hotade och hade sig medan övriga passagerare mest skrattade åt den komiska situationen.

För skulle du vakna en morgon och förlorat allt minne du har så lär du inte veta vem du är

Jag skulle vilja veta vad du tror på då? Är det gud som väcker dig varje morgon månntro?

Snarare alarmet på min mobil, men herrens vägar är ju outgrundliga.

Men vaknar man av att bli väckt när man sover tungt så har man ju ingen koll alls på vad som händer omkring en. Jag blev väckt på ett tåg för att visa biljetten en gång men fattade inte vad han frågade om så jag visade honom först mitt pass och sedan något annat han inte heller var intresserad av.. Tog säkert en minut innan jag förstod vad allt handlade om och framför mig stod en sjukt förbannad människa och hotade och hade sig medan övriga passagerare mest skrattade åt den komiska situationen.

För skulle du vakna en morgon och förlorat allt minne du har så lär du inte veta vem du är [/quote]

Jag vaknade en morgon och fattade ingenting, Jag kände inte igen mig alls, fel rum, fel fönster och fel säng. Blev skiträdd, fick nästan ångest. Tog ca 1 minut innan jag mindes att jag flugit till Peru dagen innan och var i ett nytt land. Men den korta minnesförlusten var så jäkla obehaglig!

Det där kan hända mig när jag sover på platser jag brukar sova också, speciellt när man är i ett märkligt tillstånd mellan att sova och vara vaken. Obehagliga känslor men rätt snabbt när man glor sig omkring så kommer ju minnen tillbaka. Värre då om man vaknar i Peru. Usch, hemsk känsla det där.

Vi tappar inte vårat medvetande, vi drömmer ju och dylik. Däremot så har vi inte så mycket minnen ifrån då vi sover, därför känns det som tiden gick mycket fortare

TS, du har inte riktigt fattat den naturvetenskapliga förklaring. "Ateister" (du mener väl "folk som inte söker gud som förklaring" - ateister har inget gemenskap eller troslära) tror inte att medvetandet "bara plötsligt fyller upp tomrum". Jag tror att många går runt och är undermedvetna epifänomenologer. De tror att medvetandesfänomen är följdfänomen till de fysikaliska tillstånd i hjärnan. Om du som person är lik din hjärnas tillstånd, och om dina minnen bara "är" fysikaliska tillstånd i hjärnan, så är det faktiskt du som finns där om morgonen. Men din skeptiska fråga påminner lite om Bertrand Russells skeptiska hypotes: Hur vet vi att världen inte skapades för 5 minutter sen med allt som finns (inkl. "historiska dokument", fotografier, "minnen" och allt)? Det bevis vi har för historiens realitet kunde ju, logiskt, vara skapad nyss. Du kan också kolla upp Decartes drömmeargument. Det du är ute i är ju skepticisme. Men din skepticisme blir snabbt besegrad. Men tillägg att de fysikaliska minnen i hjärnan kunde vara skapade av något annat, en eller annan snabb kemisk reaktion i hjärnan, och då har vi ett problem. Är du då den person du tror? Dina minnen om dig själv (en stor del av vad som former dig - ditt syn på dig själv och ditt liv i historiskt perspektiv) är ju i såfall inte riktiga minnen. Du är en komplex person som inte funnits längre än kanske 5 min. (eller hur länge dina minnen varit där) - och vad hände med han som fanns innan? Detta är lite a la Russells hypotes, men du verkar vilja fråga om personlig identitet. Kolla upp "amöbeexemplett" (ett tankeexperiment där en person delar sig i två personer) - resultatet är ganska intressant. Din frågeställning besvaras inte helt, men det fjerner en del problem.
Juste : Är du samma du hela livet? Vad refererar "du" (jag) till? Något transcendent enande? Eller er det bara ett funktionsbegrepp? Vad är "jag"?

Jag är väl medveten om vad en ateism är. Jag lever, rör mig och diskuterar med humanister dagligen.

Det är inte min teori, och jag tror inte på det, men jag vill se vad folk svarar på frågeställningarna och jag tycker den passar under /filosofi/. Tack för dina svar, riktigt intressant. Ska kolla upp alla ord.

...

Hehe, menade inte at det var "din skepticisme", men att det är du som har "författad den". Så det var inte för att påstå att du hade en konstig eller simpel position. Jag utgår bara från att du själv har formuleret tanken. Och min kommentar med "naturvetenskapliga förklaring" var myntet på ditt sätt att beskriva medvetandet på - som om det "plötsligt" uppstår i medvetandestomma skal. Du skrev:


Och sedan påstår jag att du har en fel uppfattning av hur man, som ateist eller annat, redogör för identitet och medvetande. Jag påstår inte att du inte vet vad ateism är, jag påpekar blott att det finns delade meningar om medvetandets natur och relation till materian (vissa vill inte ens gå med på uppdelningen).

Vissa materialister övergår t.ex. i panpsychism, föreställningen om att det privata medvetande är inneboende i allt materia. Min lärare är dualist och ser materia och mentala fänomen som väsensskilda. Yderligere vill han inte gå med på att det mentala och det fysiska är två sidor av samma mynt.

Du har ett tydligt kristet världsbild (jag är dock inte säker på att du är kristen): Du gör en distinktion mellan dig själv och ateister, och säger att den ligger däri att ateister inte tror att medvetandet är placerat (en akt - nog guddomlig) i kroppen men att den slumpartat fyllt ut ett tomrum.

För att komma tillbaka till frågeställningen:

När vi sover förlorar vi medvetandet. Hur vet vi att vi är samma individ när vi vaknar som när vi gick och la oss?

Först måste vi ju undersöka vad det överhuvudtagit vill säga att vara en individ. Vad är personlig identitet? När du ser på en bild av dig själv som liten och säger "det är jag" - vad förstår man vid det? Är det samma individ, och i vilken mening? Jag har inte något svar, men jag vill ställa en följdfråga: Vad skulle det kräva för att du skulle säga att du inte var samma individ när du vaknade? Här tror jag att vi kanske kan hitta något essentiellt.

Om jag somnar och vaknar upp med minnen, men de minnen inte als speglar den verklighet som var innan jag gick och la mig då skulle man nog säga att jag var en annan än han som gick och la sig - minnet är alltså en viktig komponent (ja, till och med nödvändig) i identiteten. På samma sätt skulle de omkring dig, om du plötsligt glömde allt, säga: "Han är inte sig själv längre" eller "den gamla XX är borta".

Jag har ju inte riktigt besvarat frågeställningen. Du har egentligt bara minnet som guide när du skal undersöka om du är dig själv. En skitzofren kanske minns sig själv innan sjukdomen och vet att "han har förändrats", men du formulerade ju någon sorts minnesskepticism: Hur kan minnen skapas? Anser du att de kan, åtminstone logiskt, skapas syntetiskt, så har du ingen "säkerhet". Och även om du tror att minnen inte als kan knytas till hjärnan: Hur vet du att den onda genialiska demon inte lurar dig (jvf. Descartes)?