Deala med döden

Jag hänger sporadiskt med vad som händer här på FB och har aldrig förr skrivit ett inlägg. Kan hända att jag borde posta den här i en mer filosofisk tråd, men jag tror mer på den här.

Hursomhelst.. Jag flyttade hemifrån för ett par månader sen, ganska långt bort, för att plugga. Yrket jag kommer ha så småningom lär leda mig in på ämnet döden både en och två gånger.
Problemet jag har gäller inte det dock utan sen jag flyttade har jag börjat oroa mig sjukt mycket för att mina föräldrar ska dö. Det här är någonting jag tänker på dagligen och jag vet inte hur jag ska komma ur tankemönstret. Helt plötsligt verkar mina föräldrar så himla gamla. De är strax över 60 år båda två, inte direkt sjuka men de dricker för mkt och är överviktiga båda två. Jag oroar mig inte så mkt över min egen död eller någon annans heller utan rädslan är koncentrerad på mina föräldrar.
Någon som har en tanke? Det här äter upp mig inifrån.

Det var visserligen längesedan jag flyttade hemifrån, och då var min kvarvarande förälder yngre än dina är nu, men visst kan det hända mig också att jag tänker på hur det blir när jag inte har några föräldrar kvar alls. Det är ju så att de flesta av oss får uppleva att våra föräldrar går bort. Det är en del av livet och inget sjukligt, något vi får förhålla oss till. Ingen lever för evigt och förresten, inga (normala) föräldrar vill att deras barn ska stanna hemmavid hela livet. Dina föräldrar är säkert glada att du pluggar och börjar stå på egna ben.

Jag tvivlar inte en sekund på att mina föräldrar är glada över att jag har flyttat. Min pappa har uttryckt sin glädje vid ett flertal tillfällen att jag faktiskt gör någonting med mitt liv. Men jag har sånt fantastiskt dåligt samvete över att jag är där jag är. Det är flera år sedan jag bestämde att om mina föräldrar blir sjuka ska dom bo hos mig. Vi är fler syskon så jag är inte på nått sätt den enda dom har men jag upplever det som att jag är den enda i skaran som känner såhär.

Jag kan faktiskt känna stor sympati för din inställning....men du tar på tok för stor del av ansvaret på dig själv....tror inte heller dina föräldrar förväntar sig att du offrar dig för dem på det sättet. Vi har trots allt något som kallas socialtjänstlagen i Sverige och det finns - trots nedskärningar - en del stöd att få när man blir gammal och skröplig. Du kan hjälpa dina föräldrar genom att se till att de får det som de har rätt till, men du går lite väl långt kan jag tycka om du tar på dig hela ansvaret själv, att ta hand om dem hemma om de blir sjuka osv. Och du, så vitt jag förstår är de FRISKA....en bra levnadsregel som funkar i de flesta sammanhang är att inte ta ut något i förskott. Lev ditt liv och gläd dig åt dina bägge friska föräldrar och ta itu med problem när de kommer, inte i förtid.... Önskar dig allt gott!

Förstår att det är jobbigt.
Inte så mycket att göra, utan att omsätta sina värderingar, nu vet du ju att tiden kan vara inne närsomhelst. Faktum är att människor dör hela tiden, vem som helst kan dö när som helst.
Värna så mycket du kan om din familj, umgås med dem så mycket som möjligt innan tiden är ute.
Det är allt jag kan säga!