2010-10-09, 15:34
#1
En tanke
Att tänka är kanske det mest naturliga och egna som vi människor kan och gör. Ändå verkar det finnas drivkrafter som har retarderad inverkan på vår gemensamma tankeprocess. Frågan jag försöker komma fram till är varför vissa individer är emot sina egna tankeutveckling? Varför flyr vissa sina egna tankar?
Mina frågor kan verka obegribliga men det finns en enkel förklaring. Desto mer man tänker kommer man antingen relativt snabbt eller efter en längre period fram till att ingenting spelar någon roll då vi alla ändå ska dö. Där brukar de flesta få ett retarderat tankemönster. Om man fortsätter resonemanget finner man att det kanske egentligen är det som gör att man ska leva och att allt man gör, negativt som positivt egentligen är otroligt värdefullt. Vi lever ett kort liv. "Jag har dödat mina barn", så sade fru Lugn som för det mesta tas för en idiot. Men jag har på senare tid förstått hennes tankegångar. För att alla människor dör och genom att föda dem har hon också dömt dem till att dö. Men att dö är priset för livet. Det är dock inte vi som bestämmer om vi ska leva eller ens existera, detta kan ju ses av vissa människor som väldigt orättvist. Att leva går alltså ut på att njuta, eftersom att vi alla ändå ska dö handlar det bara om att må så bra som möjligt. Detta är även lite mer komplext än vad det verkar. För vi människor fungerar inte på det sättet att desto mer bra saker vi får och erfar desto bättre mår vi. För om vi bara skulle leva i lyx och välstånd skulle detta bli vardag och inte alls så spektakulärt. Hur mycket skulle inte en afrikansk svältande flicka ge för att få ett liv som en vanlig svensk? Det man kan fastställa är alltså dels att vi har omättliga behov, att vi aldrig blir nöjda. Vi kan alltså bara känna välmående av att höja oss över i njutnings och välståndsnivå över vår egen vardag. Det finns dock en sak som är väldigt bra i vårat digitala (för det är det vi verkligen är, en kod av väte) belöningssystem och det är att göra gott för andra människor får en själv att må bra, detta måste dock prövas innan man förstår. För den som aldrig gör något för någon annan kommer aldrig att veta hur det känns. Insikten att göra bra för andra måste dock som med allt annat hållas med måtta för om man överdriver även denna belöning kommer man rubba balansen mellan vardag och extraordinärt välmående. Detta är något vi har svårt att begripa, ett ord som vi svenskar är mer identifierade med än andra folk; lagom. Att ha lagom, att vara lagom, att ge lagom. Det är så viktigt för att må bra och leva bra. Dock att leva överhuvudtaget skulle vara fullkomligt onödigt om det inte vore för två saker: 1. Vår okunskap om, om det är bättre eller sämre liv efter döden eller om det är något liv överhuvudtaget. 2. Att lämna våra medmänniskor, vår familj, våra vänner. Vi har en biologisk figurering att hålla ihop, detta är bara en gammal överlevnadsinstinkt förvisso. Men jag tycker att det är en fin sådan. Men vad vi tycker är fint och inte är bara vad vi är programmerade till, för vi är inget annat än biologiska robotar med artificiell intelligens. Vad skiljer oss från en robot som skulle kunna förstå och lära sig, annat än materialet vi är gjorda av? "Jo men vi har ju känslor och själ". Okej, men vad är en själ? Vad är känslor? Det vet ingen. Det är bara ett uttryck för nåt vi inte förstår. Skälet till att vi inte förstår är att svaret inte betyder att vi är över andra arter, annat liv, andra livsformer. Vi är precis lika dåliga, lika bra. Känslor kan väl ytligt sammanfattas som samlade intryck av våra sinnen av vår omgivning som tolkas och sammanfattas till fakta och som ger oss en signal en känsla. Denna känsla beskriver hur vi ska förhålla oss till det vi uppfattat: Kul, tråkigt. Dåligt, bra. Det finns oändliga parametrar. Vi är inget annat än självgoda robotar.
När vi börjar skrapa på denna polerade yta av att vi i själva verket är simpla, inte alls guds utvalda och inget annat än slavar under våra överlevnadsfunktioner. Det är då vissa slutar tänka, slutar bryr sig och ljuger för sig själva. - Victor S
Nån som håller med?
Att tänka är kanske det mest naturliga och egna som vi människor kan och gör. Ändå verkar det finnas drivkrafter som har retarderad inverkan på vår gemensamma tankeprocess. Frågan jag försöker komma fram till är varför vissa individer är emot sina egna tankeutveckling? Varför flyr vissa sina egna tankar?
Mina frågor kan verka obegribliga men det finns en enkel förklaring. Desto mer man tänker kommer man antingen relativt snabbt eller efter en längre period fram till att ingenting spelar någon roll då vi alla ändå ska dö. Där brukar de flesta få ett retarderat tankemönster. Om man fortsätter resonemanget finner man att det kanske egentligen är det som gör att man ska leva och att allt man gör, negativt som positivt egentligen är otroligt värdefullt. Vi lever ett kort liv. "Jag har dödat mina barn", så sade fru Lugn som för det mesta tas för en idiot. Men jag har på senare tid förstått hennes tankegångar. För att alla människor dör och genom att föda dem har hon också dömt dem till att dö. Men att dö är priset för livet. Det är dock inte vi som bestämmer om vi ska leva eller ens existera, detta kan ju ses av vissa människor som väldigt orättvist. Att leva går alltså ut på att njuta, eftersom att vi alla ändå ska dö handlar det bara om att må så bra som möjligt. Detta är även lite mer komplext än vad det verkar. För vi människor fungerar inte på det sättet att desto mer bra saker vi får och erfar desto bättre mår vi. För om vi bara skulle leva i lyx och välstånd skulle detta bli vardag och inte alls så spektakulärt. Hur mycket skulle inte en afrikansk svältande flicka ge för att få ett liv som en vanlig svensk? Det man kan fastställa är alltså dels att vi har omättliga behov, att vi aldrig blir nöjda. Vi kan alltså bara känna välmående av att höja oss över i njutnings och välståndsnivå över vår egen vardag. Det finns dock en sak som är väldigt bra i vårat digitala (för det är det vi verkligen är, en kod av väte) belöningssystem och det är att göra gott för andra människor får en själv att må bra, detta måste dock prövas innan man förstår. För den som aldrig gör något för någon annan kommer aldrig att veta hur det känns. Insikten att göra bra för andra måste dock som med allt annat hållas med måtta för om man överdriver även denna belöning kommer man rubba balansen mellan vardag och extraordinärt välmående. Detta är något vi har svårt att begripa, ett ord som vi svenskar är mer identifierade med än andra folk; lagom. Att ha lagom, att vara lagom, att ge lagom. Det är så viktigt för att må bra och leva bra. Dock att leva överhuvudtaget skulle vara fullkomligt onödigt om det inte vore för två saker: 1. Vår okunskap om, om det är bättre eller sämre liv efter döden eller om det är något liv överhuvudtaget. 2. Att lämna våra medmänniskor, vår familj, våra vänner. Vi har en biologisk figurering att hålla ihop, detta är bara en gammal överlevnadsinstinkt förvisso. Men jag tycker att det är en fin sådan. Men vad vi tycker är fint och inte är bara vad vi är programmerade till, för vi är inget annat än biologiska robotar med artificiell intelligens. Vad skiljer oss från en robot som skulle kunna förstå och lära sig, annat än materialet vi är gjorda av? "Jo men vi har ju känslor och själ". Okej, men vad är en själ? Vad är känslor? Det vet ingen. Det är bara ett uttryck för nåt vi inte förstår. Skälet till att vi inte förstår är att svaret inte betyder att vi är över andra arter, annat liv, andra livsformer. Vi är precis lika dåliga, lika bra. Känslor kan väl ytligt sammanfattas som samlade intryck av våra sinnen av vår omgivning som tolkas och sammanfattas till fakta och som ger oss en signal en känsla. Denna känsla beskriver hur vi ska förhålla oss till det vi uppfattat: Kul, tråkigt. Dåligt, bra. Det finns oändliga parametrar. Vi är inget annat än självgoda robotar.
När vi börjar skrapa på denna polerade yta av att vi i själva verket är simpla, inte alls guds utvalda och inget annat än slavar under våra överlevnadsfunktioner. Det är då vissa slutar tänka, slutar bryr sig och ljuger för sig själva. - Victor S
Nån som håller med?
