Varför ska man prata med människor?

Det människor säger till mig är oerhört ointressant. Det människor säger till varandra är svintråkigt. Framförallt, det jag säger till andra är urtrist.

Det är inte för att människor vill varandra illa som de beter sig så här. Det ligger i själva språket och den sociala naturen. Den ena berättar något värdelöst och den andra svarar med något sämre. Innehållet i det människor pratar om är onödigt.

Däremot fyller språket en känslomässig funktion. Går jag i ett sällskap behöver jag också lyfta lite på läpparna och säga något fyndigt, annars utestängs jag från gemenskapen. Det värmer min kropp när någon tilltalar mig och frågar hur jag mår. Det är fint att känna delaktighet i ett samtal.

Men detta är på grund av att människor i vårt samhälle inte klarar av tystnad. Vi kräver konstant verbal bekräftelse annars glider uppfattningen om oss själva ur våra händer. Vi betraktas och bekräftas utifrån andras ord till och om oss.

Jag saknar tystnaden. Jag önskar två människor kan gå bredvid varandra utan att munlädret behöver rassla. Tänk så skönt det varit! Inte massa tomt prat om allt och inget. Om alla bara kunde vara självsäkra och starka i sig själva, då hade inte de onödiga orden behövts.

Varför ska man prata med människor?
Vad får ni ut av att prata?

Jag har privilegiet att ha vänner som "är med" på att det blir tyst ibland, och att den jargong som följer normen i mångt och mycket består av värdelöst strösnack (klyschiga referenser, uttryck och tonlägen). Vi kör vår egen grej i stället, töntiga som vi är. Tyvärr innebär detta att jag har oerhört svårt för att lära känna nya människor.

Jag kan lugnt sitta tyst bredvid folk man både känner och inte känner. MEN det värsta är när folk tror att bara för att det är tyst så är det pinsam tystnad eller en konstig stämning...
Satt en gång med en kollega på bussen så efter typ två minuters tystnad säger han typ "såå.... mm" och jag kollar på honom och säger "Va? Haha, var det något eller?" och han svarar "Näe det var så pinsamt tyst bara"...

Varför tycker folk att det är pinsamt att det är tyst!?

Nu är jag inte tyst så ofta, men kallsnack skippar jag helst. Då är jag hellre tyst.

Samma visa här

För pratiga människor är irriterande, finns en tjej i min klass som jag just nu gör ett projekt med, och hennes mun går hela tiden...alltså, hon slutar inte prata! Idag så satt jag och fantiserade om hur jag stoppade hennes mun full med lera (var ute i fält) för att se ifall det fick henne att sluta prata. Och inte nog med det, hon avbryter andra hela tiden och om man inte håller med henne så blir hon aggressiv...nej jag gillar inte henne.

Sen visst, om man vill vara anonym så är en pratig kompis att rekommendera, har en av mina vänner bara just för det. Fast inget jag skulle säga till henne dock. Folk lägger inte märke tystlåtna personer så mycket. Vilket är skönt, eftersom jag ogillar de flesta människor.

De som måste prata med folk är för att de inte klarar av att möta sina egna tankar i den totala tystnaden som uppstår vid icke-kommunikation. De försöker att förtränga sina innersta tankar om sig själva när den totala tystnaden uppstår med hjälp av externa källor, så som prat, musik, tv, ljud i allmänhet.

Jag tror inte det finns en person som inte har ett bekymmer i sitt liv (och den som säger emot ljuger säkerligen), och detta bekymmer kan vara vad som helst. T.ex, osäkerhet i utseende, jobb/studierelaterat bekymmer, ekonomiskt bekymmer, familj, osv. you name it, och under en kommunikation med dig själv som uppstår under ensamhet eller i tystnad så påminns du om detta bekymmer inom dig och måste möta det på något sätt.

En del väljer att bara prata med någon om något som kan uppfattas som ointressant för att förtränga (skulle själv kalla det ljuga för sig själv) sina innersta tankar.

T.ex, en person som har stort bekräftelsebehov. Om h*n måste möta sina egna tankar utan folks ytliga kommentarer (m.a.o möta sina "demoner"), vad kommer att hända med personen?

Jag tror folk är som är rädda för tystnad är rädda för att kommunicera med sig själva. Vem har inte hört uttrycket "Jag hatar att vara ensam". Varför? Rädd för dina tankar eller?
Men detta betyder inte att all tvåvägs kommunikation är eskapism från självreflektion.

Behöver man ju inte om man inte vill

Jag Håller Med Till 100%. Jag önskar Att Folk Vore Tysta Lite Oftare Men Eftersom Alla Gillar Att Prata Så Mycket Så Vet Jag Att De är Sura När De är Tysta, Och Då Blir Det Inte Bra Iallafall.

Helvete vad jag förraktar människor som inte kan hantera tystnad. Jag köper till fullo att ett möte kräver någon sorts interaktion som sträcker sig en bit, men har vi inget intresse emellan oss så tänker inte jag låtsas. Arbetat med kollegor där de till varje pris måste prata hela tiden, fullt medvetna om att varken jag eller han/hon bryr sig, så vana att den de öser ur sitt skit kring är likadana. Är bergsäker på att många blir ytterst osäkra runtomkrint mig då för jag har inga problem med tystnad. Jag kan göra det lite drägligare för de genom att spela med en femtedel utav det ”alla andra” gör, men inte mer.

Ett möte mellan två människor säkra på sig själva där intresse finns emellan ser ut som följer:

Samtal för att båda vill det, kring saker man faktiskt vill veta, under en kopp kaffe på fikarasten, under arbete eller med en vän som ter sig naturligt. Sedan kan bägge två sitta vid sina telefoner och göra det den vill / titta på film tillsammans, antyda något (kolla på det jag läste t.ex,) eller om något i filmen, för att sedan bli tyst igen.

Du är väl själv medveten om att det du beskriver är en psykitrisk diagnos, snarare än en preferens. Det tillståndet som du har, gör att du helt enkelt inte är mottaglig för förklaringar, och det därför är ganska lönslöst att förklara för dig.

Kan vara ett sätt att minska avståndet eller bryta isen, så att säga. Den gång man verkligen har något viktigt, eller det händer något, är ju startsträckan liksom avklarad.

Finns rätt mycket obefogad rädsla mellan mänskor. Helt ok med förakt, om det är väl grundat.

Sådant som låter värdelöst, kan ju när man stannar upp och tänker på det, ha en betydelse, eller att man säger något mellan raderna, försöker leda in ett samtal mot något visst, osv.