Spanska författare?

”Starkt solljus och vita husrader. Smala mörka gränder dit solen inte når. ”Övre stan” och ”nedre stan”. Två världar. Borgmästare, polis, kyrkoherde och godsägare. Lantarbetare och bordellflickor. ”Kaféstolsvärmare” och ”arbetskraft”. En ganska komfortabel och trivsam tillvaro för några. Hunger och förnedring för andra. En liten spansk stad på sydkusten. En stad där alla som har något att sälja – pengar, ställning eller inflytande – köper och säljer favörer hämningslöst. Där vinarbetarna försöker strejka för att höja sin daglön med några pesetas. Där mord tystas ner...

I sin roman Strejken ger Isabel Alvarez en inblick i den spanska verkligheten bakom den glättade turistfasaden. Enkelt och rakt berättar hon, utan överdrifter och utan patos. Just därför blir upplevelsen så stark.”

”Isabel Alvarez de Toledo född 1936, känd som ”röda hertiginnan”, tillhör en av Spaniens äldsta adelssläkter. Hon har i många år kämpat för att försöka förbättra arbetarnas sociala villkor i Spanien. Efter att ha lett en protestmarsch för bönderna i Palomares greps hon och satt åtta månader i fängelse. När Strejken kom ut i Paris 1967 väckte den stor uppmärksamhet i Spanien trots att den aldrig publicerats där; författarinnan åtalades för att ha förolämpat det spanska polis- och domstolsväsendet. Inför hotet om ytterligare tre månader i spanskt fängelse flydde hon 1970 och lever nu i exil i Paris.”

Hon dog i Spanien år 2008.

http://en.wikipedia.org/wiki/Luisa_Isabel_%C3%81lvarez_de_Toledo,_21st_Duchess_ of_Medina_Sidonia

” Obabakoak är baskiska och betyder ungefär ”Obabafolk”, där Obaba är namnet på en ort i Baskien, en fiktiv ort som blir till navet i denna krönika över en glömd värld.

Här utforskas en lantlig barndom, här belyses plagiatet som litterär genre och här berättas historier intill den punkt där verkligheten byter plats med drömmen och fantasteriet. I brytpunkten mellan litterär text, muntlig berättelse och metalitteratur står Bernardo Atxaga med en disciplin som skiljer honom från den latinamerikanska magiska realismen.

Här blandas det vetenskapliga och det övernaturliga, psykologisk insikt och vidskepelse, dagboksanteckningar, rysare, ask-i-ask-historier på språk som växlar mellan samtida, arkaiska och egenhändigt uppfunna idiom.

Bernardo Atxaga har med Obabakoak visat att det etniskt särpräglade och lokala inte är en sluten värld att rensa från främmande inflytelser, utan fastmer en språngbräda till det allmängiltiga.”

”Madrid är den verkliga huvudpersonen i denna bok – nattens Madrid, med allt vad det innebär av vanvettig lyx, bekymmerlös livsnjutning och fal erotik, men också av svält, brott och bitter nöd. För några timmar möts de bägge världarna, och mötet slutar i blodig tragik; men ur tragedin utgår Livet som segrare, det sunda, primitiva, amoraliska livet, förkroppsligat i drömmaren-gatstrykern Manolo.

José Suarez Carreño räknas till spaniens främsta realistiska författare. De sista timarna, som belönats med ett av landets största litteraturpris, är en virtuos analys av allmänmänskliga problem – livsångestens och kärlekens – i särpräglat spansk tillspetsning.”

“I väntan på avrättningen sitter Pascual Duarte år 1937 i fängelset och skriver ned berättelsen om sitt liv – som en botgöring, en vädjan om förståelse och andra till varning. Det är som om hans liv har varit förbannat av ödet från hans första dag. Från sin fattiga barndom i den lilla spanska avkroken har han bara minnen av våld och olyckor. Allt han senare företog sig i livet slog fel, det han älskade mest, sina barn, tog döden som små. Hatet tog överhanden och drev honom till mord. Till slut mördade han också modern, för att hon förgiftat hans liv, för att hon fött honom till världen.”

”Bikupan är Doña Rosas kafé några kalla dagar i slutet av 1943 i Madrid. Här rör sig kvarterets människor ut och in, små tjänstemän, nyrika uppkomlingar, fattiga bohemer, prostituerade, homosexuella. Trivialiteten är överväldigande, hunger och kärlek bestämmer reaktionerna. De lever i Spanien där såren efter inbördeskriget fortfarande är öppna och djupa.”

”Den 18 juli 1936, sjukhusets skyddspatron San Camilo de Lelis dag, nås Madrids befolkning av rykten om upproret i Afrika. Också i Madrid jäser oron – San Camilos vecka inleds med mordet på löjtnant Castillo och hämndmordet på Calvo Sotelo och avslutas med General Fanjuls uppror som kvävdes 20 juli. Livet förändras för den unge diktaren, bokens Du, och hans kamrater, för Madrids alla studenter, tjänstemän, politiker, arbetare, prostituerade, homosexuella som strömmar förbi i berättelsen. Under denna vecka av kaos blev det klart för det spanska folket vad som väntade dem.”

“Clarins La Regenta är en av inkörsportarna till hela den moderna spanska litteraturen. Ibland har den också kallats “Spaniens Madame Bovary”. Romanen, som utkom 1885, föreligger nu för första gången på svenska under titeln Presidentskan.

Handlingen utspelar sig i den lilla spanska landsortsstaden Vetusta, (verklighetens Oviedo) med dess bornerade aristokrater, ambitiösa borgare, korrupta präster, fördomsfulla bönder och köpta politiker. I centrum för berättelsen står presidentskan, Doña Ana Ozores, den frustrerade adelsdamen, som söker en mening med sitt liv och vacklar mellan religiös mystik och den mer handfasta kärleken.

Romanen är en myllrande fresk och en bitande satir över det spanska ståndssamhället, sådant det tedde sig vid mitten av förra seklet [1800-talet].”

”Med indignation och starka och etsande färger skildrar Goytisolo Spaniens moraliska sönderfall, polisväldet, fattigdomen, det religiösa hyckleriet hos en överklass utan ansvar och utan medlidande.

”I bakvattnet” är berättelsen om de utstötta och övergivna i Franco-Spanien. Med skärande ironi, medkänsla och raseri berättar Juan Goytisolo om några människor som håller på att försumpas och dö, moraliskt och fysiskt, i en barackstad i utkanten av Barcelona.

Det är sydspanjorer som har sökt sig till Katalonien i den fåfänga tron att Spaniens rikaste provins skall vara ett Schlaraffenland. I en väldig fresk målar Goytisolo dessa parias, barn och vuxna. Några håller förvirrat fast vid syndikalismens idéer, andra sjunker allt djupare ned i alkoholism och elände medan familjerna svälter. Där skymtar ett vimmel av människor och öden: Giner, en maktlös idealist som förgäves söker samla en grupp omkring sig, Antonio, en ung pojke som kommer in i ett gäng av småskurkar, tiggare, sutenörer och utpressare som knappast är mer än barn. Där är Metralla som lurar med sig Antonio, tillsammans går de runt i de rikas hus och lurar till sig pengar under förevändningen att de representerar en av de otaliga kyrkliga insamlingsaktionerna. Och där skymtar Coral, en fjortonårig flicka som skickas ut som prostituerad av sin mormor. För de pengar hon får ihop köper hon sig dockor.

”I bakvattnet” är en mörk och dyster bok men upprörande sann. Och den rymmer också inslag av en sällsam oskuld och renhet, som gör denna Spaniens ”Onkel Toms stuga” till en uthärdlig bok.”

”De unga mördarna är en roman om rotlös spansk ungdom av i dag [1950-talet]. Ett gäng blaserade och anarkistiskt anstuckna ungdomar revolterar mot sin högborgerliga miljö. Ingen tar deras revolt riktigt på allvar förrän den vackra Ana föreslår att de skall mörda en oförarglig och välvillig statstjänsteman för att demonstrera sitt förakt för samhället. Ett pokerparti får avgöra vem som skall utföra dådet, gängets ledare, målaren Agustïn för vilken drömmen om det perfekta brottet är viktigare än konsten, medicinaren Raul, den tveksamme Uribe, den tilldragande Gloria Páez eller den veke David, en skötsam familjegosse på villovägar, som nu förälskat sig i Gloria och söker stöd i gängets kamratskap. Mordet planeras i detalj, mördaren inställer sig på överenskommen tid med pistolen i fickan. Attentatet bildar upptakten till en rad dramatiska händelser som slutar i en våldsam final.”

En satir över calderonska hedersbegrepp.

“Skådeplatsen för denna framstående roman, som i Spanien tillerkänts det nationella litteraturpriset, är förlagd till Pilares, en fantasistad i Asturien.

De gestalter Ayala skapat för att kläda detta kärleks- och äktenskapsdrama i kött och blod äro ovanliga men övertygande. Tiger-Juan har ett salustånd på torget, och i hans verksamhet ingår att skriva kärleksbrev åt kvinnor utan boklig bildning, sätta upp testamenten, växla pengar, slå åder och handla med medicinalväxter. Hans groteska gestalt påminner om en tavla av Goya. Ryktet påstår, att Tiger-Juans första äktenskap ödelagts genom svartsjuka, och svartsjukan spelar också en avgörande roll i hans andra äktenskap med den klarögda, själsstarka Herminia. Efter giftermålet rymmer Herminia ut till friheten, men hon finner sitt liv oupphörligt sammanvävt med Juans, och bådaderas liv under denna period skildrar författaren i parallella spalter för att ge en förnimmelse av deras jämnlöpande gång – en effektfull avvikelse från det sedvanliga.”

“Ett vidsträckt panorama av hela Spanien breder ut sig framför oss i denna roman, som tycks slå en bro mellan det gamla och det moderna Spanien [boken skrevs 1926]. Det är betecknande att författaren har använt musikalisk nomenklatur för sin uppdelning av romanen – Adagio, Presto, Presto, Adagio, Coda. Hela boken utvecklar sig som en sonat skriven i cyklisk form. Vi ha ett huvudtema balanserat av ett sidotema och kontrasterande övergångsmotiv, alla förda bredvid varandra och tillsamman för att bilda ett enhetligt verk. Ibland rör sig handlingen långsamt med rikt utarbetade fraser och växlande tempi, med rytmiska figurer, fioriturer och prydnadsnoter, ibland skynda händelserna framåt i ett stramt hållet tempo giusto.”

“Den spanska kritiken har enhälligt betecknat Tiger-Juan såsom ett av den spanska litteraturens mästerverk.”

“Två hustrur eller Fortunata y Jacinta, som den spanska originaltiteln lyder, är ett passionsdrama mellan två kvinnor och en man. Men romanen är också en bred rundmålning från det spanska samhället för drygt hundra år sedan med ett myller av människor och interiörer, som leder tankarna till både Balzac och Dickens.

Benito Pérez Galdós var sin tids ledande romanförfattare och berättelsen om de två rivalerna Fortunata och Jacinta räknas vid sidan av “Clarins” Presidentskan som den mest betydande i Spaniens 1800-talslitteratur.”

”Upptakten till händelseförloppet i romanen är en kolångares förlisning under en vinterstorm invid en by på spanska nordkusten. I regnet och blåsten tar sig de fattiga byborna ner till stranden för att rädda så mycket som möjligt av det kol som sköljts i land, innan myndigheterna hinner ingripa. Intensivast av alla kämpar familjen Sabas. Fadern är en väldig arbetsmänniska och tillsammans med sina fyra söner arbetar han outtröttligt på strandklipporna. De lyckas föra undan en kärra med kol men att sedan dölja kolet innebär ytterligare hård press på familjen och nya komplikationer. De frenetiska ansträngningarna framstår i all sin skriande meningslöshet samtidigt som de rymmer ett slags trotsig seger över den mänskliga uthålligheten och värdigheten. Romanen äger en märklig realistisk intensitet och dramatisk kraft.”

Romanen belönades med Nadalpriset.

””En gammal skäggig kärring, lite av en häxa, slug och kunnig i allehanda djävulskap.” så presenteras kopplerskan Celestina, huvudpersonen i denna oanständigt roliga och sedelärande bok. Hon har sörjt för att ”fem tusen oskulder har gått åt och blivit hoptråcklade igen”, och det sägs att hon ”kan få en sten att känna vällust”.

Vem som från början skapat denna färgstarka figur vet man inte, men hon är lika berömd i sitt hemland Spanien som sina samtida Don Quijote och Sancho Panza. Inte heller vet man hur hon kom att gripa in i Calistos och Melibeas tragiska kärlekssaga. Men det var den unge juristen Fernando de Rojas som tog sig an historien och skrev den bok som fick namnet Celestina. Den trycktes första gången i Sevilla år 1502.”

”En bypräst sitter någon gång under inbördeskrigets dagar i sin sakristia och tänker tillbaka på den fattige ynglingen Paco, som han om en stund skall läsa en mässa över. Prästen har döpt honom, haft honom som korgosse, konfirmerat honom, vigt honom och slutligen – före ynglingens avrättning – givit honom den sista smörjelsen. Detta efter att själv, mer genom oskicklighet och naivitet än illvilja, ha varit skuld till att han hamnat i klorna på de unga fascistiska sprättar från städerna som far ut i byarna och avrättar sympatisörer till republikanerna.”

”En man i yngre medelåldern söker arbete för första gången i sitt liv. Han har svarat på en platsannons och kallas till intervju hos personalchefen på en stor bank.

Ska han få platsen? Spänningen stiger under hela det okonventionella och allt mer absurda samtalets gång. Ett samtal som förs mellan två män som egentligen är oförmögna att kommunicera. Och kanske är det inte intervjuaren och den intervjuade som är huvudpersonerna i berättelsen – utan deras mödrar.

Den till synes banala vardagssituationen rymmer hela samhällets svarta komik: Älskade monster är en hejdlöst rolig, mycket sorglig och djupt sann roman.”