mamma död- sorg över?

Min mamma dog på måndag. Det var en plötslig död, hann inte ens ta farväl vilket tog väldigt hårt på mig. Hela mitt liv påmindes om hur hon alltid var där för mig vilket jag inte märkte förrän nu. Jag grät som fan under 3 dagar och tänkte konstant på henne. Nu har det gått 5 dagar och allt känns mer eller mindre normalt. Visst går jag runt med en tomhet och saknar henne men inte så mycket.

Av vad jag hört så ska en sorg ta ca 1 år.

Eller är jag bara i en fas där jag tror att allt är ok och snart brakar det loss igen? Någon med liknande erfarenheter?

Sorg har ingen "bestämd tid" på hur länge den ska vara.
Det kan nog vara så att du har gått igenom "första fasen" av sörjandet,
med det menar jag den senaste tiden då du gråtit hela dagarna.
Du kommer självklart bli ledsen och sakna henne snart igen.

Ännu en gång, beklagar sorgen.

Kan du inte hitta en annan tråd du kan sitta och leka rolig i?

Men asså det jag menade var att även om det inte är lika stort och sedesamt så tror jag att jag också kommer börja komma på saker jag hade där jag saknar. och jag vet inte heller när jag kommer börja sakna det.

Låt tårarna komma, ta ledigt från jobbet ett tag (om du har jobb) ta ledigt från folk kanske någon dag, ta senare kontakt med psykolog om det passar dig, sen kanske du blir redo att börja kontakta folk igen, och du kan senare bearbeta sorgen i olika steg!


Beklagar verkligen sorgen! Lycka till!


//A.N

Jag beklagar din sorg.

Var likadant för mig när morsan dog för snart 8 år sen. Var inte lika ledsen som jag hade varit när farsan dog 4 år tidigare Ett tag därefter kom brytpunkten då jag sneade helt och i princip inte kunde sova alls i 4 år utan att vakna kallsvettig. Är nog fortfarande inte helt återställd, men det är ju bara jag.

Kämpa på broder!!

Jag har hört att man bara kan vara extremt ledsen en kort tid, sen behöver kroppen återhämta sig lite.
Jag tror din sorg kommer gå upp och ner i vågor över en lång tid, men tillslut kommer du kunna tänka på din mamma utan att bli ledsen. Du kommer istället kunna glädjas åt alla fina minnen hon lämnat efter sig.

Jag hoppas du har någon bra att prata med, för sånt här behöver ältas för att bearbetas.

Jag beklagar och önskar dig lycka till!

Det är inte alla sorger som man kan bearbeta heller. Sånt får du känna efter inom dig. Mitt råd är, som ovanståendes, att ta en paus från omvärlden för att rensa tankarna och varva ner efter tragedin.
Mina kondoleanser.

Jag förstår dig till fullo. Jag förlorade min far ganska nyligen, det jag märkte var att den föreställda sorgen innan något händer är att hela ens liv skall falla i spillror och att man lägger sig ner för att dö i någon sorts paralys stämmer inte (på dom flesta i alla fall).

Grejen är den att livet går vidare nästan som vanligt (som en vän sa till mig). Man blir även så fruktansvärt mycket starkare i sådana här situationer, mycket mer än vad man tidigare trott att man är.

Jag vet att det känns konstigt och man undra: är jag verkligen normal, ska jag inte reagera mer än så här? Ja du är normal och det är inget konstigt med hur du känner. Det som är mera kännbart är tomheten och funderingar och avsaknad som du skrev tidigare.

Jag tror att det är en lång process att bearbeta en förlorad närstående, även om man tror sig vara färdig så är man nog sällan det trots man fungerar normalt i livet. Man får låta det ta sin tid, ibland känner man mer, ibland mindre. När man är mitt uppe i det så måste man också låta sig själv ta en paus vissa dagar och fokusera på annat som får en att må bra och får lite andrum.

Vet inte om du blev visare på detta men det var vad jag hade att bidra med i alla fall.

Beklagar sorgen, jag vet hur du känner.

Det ska tydligen vara väldigt vanligt att man går igenom en akut sorgeperiod som helt plötsligt bryts och man känner sig som vanligt. Jag tror det är för att man inte märker så stor skillnad i början och man förtränger därmed sorgen. Resten av sorgen kommer långt efteråt då man inser att personen aldrig kommer komma tillbaka. Det är jobbigt, synd att döden är så tabu i dagens samhälle så man blir helt chockad då den inträffar.

det är tomheten som du kommer att bära på ett tag.

det låter som om du har hamnat i bearbetningsfasen inom kris. den brukar oftast ta en månad eller mera/mindre (det beror på hur du kände för henne och förstås är det olika för alla)

chockfasen brukar bara ta några timmar till en dag och reaktionsfasen några dagar, det är fullt normalt.