Vantrivs på jobbet, hjälp.

Hallå,

Jag hatar verkligen mitt nya jobb, skiten tär på mig. Jag längtar till fredagen, till helgen, redan på söndagskvällen. Han som styr över oss (inte chefen, det är hans "hjälpreda") är en jävla fitta och hälften av oss vanliga arbetare, inte mig inkluderad, är rövslickare. Man får inte vara nogrann, för då får man skäll över att man inte jobbar tillräckligt snabbt. Man måste jobba snabbt, men då ökar chansen till att göra fel och om det blir fel får man ännu mera skäll.

Ett exempel på hur han som styr är:
En dag så blev det ungefär 70cm spill av ett material över (inte alls mycket, verkligen inte, i jämförelse mot längderna vi sysslar med) då jag fixade en sak, i olika delar dessutom, så jag struntade i att använda dom och kapade istället "mina" längder utan att använda spillet. Då frågade han hur jag tänkte, på ett väldigt förnedrande sätt, och att jag skulle betala 160 kronor för det oanvända spillet jag inte använde. "Annars går ju företaget minus 160 kronor", sa han... Han äger inte företaget, han tjänar inte mer om jag använder allt spill som dessutom tar mycket längre tid att fixa med än annars, så varför i helvete bryr han sig för. Minsta lilla sak, och han är på mig (och många andra, förutom rövslickarna) och gnäller och säger saker på ett förnedrande sätt - alltid är det något.

Blir det lite "dö-tid" över, att man inte kan göra något eftersom man är klar med allt annat förutom x som resulterar i att man får vänta då någon annan använder detta, så får man skit av rövslickarna för att man står och "glor".

Jag är nyanställd och vi kör inte något accord eller något, men ändå finns "tids-pressen" och att tempot skall vara så jävla högt. Inte ens dom som jobbat där ett tag fixar det på den tiden "vi skall ha gjort klart x eller y på". Den som jobbat där längst av oss arbetare har bara varit där i 3-4 år, man kan ju undra varför???

Saken är den att jag verkligen vill börja plugga, men saknar ett par kurser och kan därför inte söka till det jag vill plugga till än. Jag vill verkligen ha ett nytt jobb (kortsagt: ett annat) framtills att jag börjar plugga på högskolan och har kanske ett på G, som jag varit på förut, som jag vet att jag kommer trivas på. Men om jag inte får det, eller något annat, så vet jag inte vad jag skall ta mig till. Jag har aldrig mått dåligt direkt, förutom avslutade förhållanden och dylika saker som bortgång av anhörig ect, men jag känner att jag börjar må dåligt av det här. Jag har aldrig känt denna "ångest", eller va man kan kalla det för, tidigare. Och värre blir den för varje vecka.

Alla är inte idioter på detta jobb, d.v.s. rövslickare, känner några indirekt sedan tidigare (kompisars kompisar). Men jag pallar inte detta skitjobb. Jag har tröttnat på branschen och att jag vantrivs av andra skäl än att jag "bara har tröttnat", nämda skäl i texten ovanför, så vill jag bort därifrån illa kvickt.

Skall jag vänta, uthärda, om jag inte får något annat jobb, till vintern och då köra en termin på komvux (läsa fysik b och matte d på halvtid under en termin) för att sedan söka till högskolan? Eller skall jag säga upp mig nu och hoppas på det bästa? Får jag det andra jobbet så läser jag dessa kurser vid sidan om. Men som det är nu så orkar jag inte läsa dessa kurser vid sidan om, eftersom detta skitjobb tär på mig.

Vet inte om det blev några speciella frågor inom ämnet, att starta en tråd av, men kände att jag ville skriva av mig lite.

Mvh.

Haha...låter nästan som du jobbar på mitt gamla jobb
Där var det exakt samma jävla tjat!

Personligen tycker jag att man ska värdera hur man trivs på jobbet mer än själva lönen, med tanke på hur många timmar man egentligen spenderar sin vakna tid på stället.
Trivs man inte på jobbet blir fritiden lidande...så är det bara.

Att börja plugga är verkligen aldrig för sent, men om du ska vara så drastisk så att du rent säger upp dig...det ansvaret överlåter jag till dig.

Går det inte att föra en dialog med din chef?
Du kanske kan byta arbetsuppgifter?

Våga följa dina drömmar och chansa, livet är kort. Varför stanna på ett jobb där du vantrivs när det finns så många möjligheter? Du bor i Sverige, det finns alltid andra vägar att gå.

Är väldigt säker på att det inte riktigt har gått rätt till här, var det inte orsakat med uppsåt vilket för han är väldigt svårt att bevisa så ska företaget stå för kostnaderna. Är dock inte helt 100% men du kan ju alltid fråga i juridik-forumet.

Lönen är ok, om man ser till pengarna, då det bara är ingångslön vi snackar om. Men jag tycker verkligen inte lönen väger upp allt som jag får uthärda varje skitdag.

Jag är inte gammal, 22 år, och jag är verkligen supermotiverad till att börja plugga kemi och matte = civil-/högskole-ingenjör inom kemiteknik (får se om jag ska läsa matte e). Att jag tog detta jobbet var att jag har läst ett "basår" på komvux det senaste året och därför varit superfattig med min flickvän som också pluggar = jobbigt. Sen vill man ju inte dra på sig för mycket studielån i onödan, därav att jag tänkte läsa vid sidan om i något år och kunna leva lite med en lön som är dubbelt mer än vad studiepengarna är per månad.

Min chef är helt ok, han är snäll. Det är hans hjälpreda, eller vad man kan säga, som är idioten. Han har kontor han också. En gång skulle idioten iväg för att fixa en sak som någon av oss hade glömt fixa, och då hörde jag att chefen sa "gött att slippa honom ibland". Så han verkar inte vara omtyckt från övre folk heller. Det går inte prata med honom, han ser sig som en gud och att vi bara är objekt som gör att företaget går bra. Företaget är hans liv, av vad jag tolkat det som.. Det är det viktigaste i hans liv, även fast han inte äger ett skit av det.

Såklart, mina drömmar skall jag följa. Men jag kan inte "dra" dit nu på en gång, tyvärr. Därför är jag kluven..


Jag förstog givetvis att dom inte kan kräva mig på vad det kostade, men man blir ju bara så förbannad när man får höra sånt. Han som styr över oss hade sagt till en att denna skulle jobba över, varpå killen sa att nej det tänker jag inte göra. Då sa idioten; "ja men då fixar jag så det blir beordrat att du skall jobba över nu med engång vare sig du vill eller inte". Då sa killen; "nej så kan du inte göra heller eftersom beordrad övertid skall medellas 48h (eller något) innan och då måste det även gälla alla, så jag behöver inte göra ett skit om jag inte vill"... Då blev han tyst och grubblade sitt feta arsle därifrån.

Jag har jobbat med den typen av människa, så jag vet hur du känner, och jag lider med dig kompis.

Jag tycker du verkligen ska säga som det är till högsta chefen...den här typen, av i stort sett vuxenmobbing är så in i hellvette jävla trist, och jag blir lika förbannad varje gång det händer.

Har han nån form av etikett och empati så löser ni säkert det.

Du ser, var påläst om vad som gäller och säg ifrån. Det finns regler som även han måste hålla sig inom. Kör på i ditt eget race och försök att ignorera miffot, se även till att du kommer därifrån så fort som möjligt och börjar göra något du verkligen vill.

Tiden går fort.

Har svårt att tro att han skulle bry sig sålänge företaget går med vinst vilket det uppenbarligen gör i och med arbetstempot.

En sak är säker; jag tänker inte stanna där! Det är bara det att jag inte vill behöva vänta, inte ens en månad, till att komma bort från stället.

Det spelar ingen roll vad man säger till honom, han tror han är gud själv. Det är just själva attityden, att han får mig att må dåligt. Det är precis som att han springer omkring och letar efter minsta lilla småfel, ett endaste litet skäl, till att kunna skälla på en. Att hälften av packet på arbetsplatsen är rövslickare gör det ju inte bättre, då man antingen får skäll av dom eller att dom går och "säger till" idioten. Vad han får göra och inte är jag mycket väl medveten om, men att använda dessa verktyg i praktiken är svårt ...riktigt svårt. Det känns som att man får mer skit, ju mer "man sätter sig på tvären". Därav det stora antalet rövslickare, gissar jag på.

Det där vet du bäst själv, se till att skaffa ett nytt jobb eller börja plugga så fort som möjligt så du kommer bort från hålan.

Måste bara hitta ett alternativ först, ett annat jobb, som jag får (ett på g somsagt, men är inte säker). Att plugga klart behörigheten finns inte i nuläget med detta jobb. Det känns som att jag sitter fast.

Jag är inte helt 100 på mina arbetsuppgifter heller, dom är något mer avancerade än vad jag tidigare sysslat med. När jag frågar om hjälp, så blir jag i princip dumförklarad. Det kanske är svårt för er som inte varit i denna situation att förstå det här, men jag pallar inte med det här. Tidigare jobb, har haft 2 riktiga, har varit suveräna om man jämför med det här även fast dom tidigare inte varit "superbra" (jag mådde iaf inte dåligt av dom) och då överdriver jag inte.